Dagen började så bra. Hon låg i sängen, läste söndagstidningen och kaffekoppen stod där på sängbordet. Solen lyste in genom fönstret och hon tänkte att det skulle bli en fin dag ute på isen med långfärdsskridskor och matsäck till lunch.
Tonerna från Axels tvärflöjt letade sig försiktigt upp på husets andra våning och in genom den stängda sovrumsdörren. "Så vackert han spelar", tänkte hon. "Tänk om jag själv fortsatt att ta lektioner, men pappa tyckte inte att vi hade råd."
Axel, mellansonen, var tretton år den där vintersöndagen. Mamma Katarina hade länge noterat att han hade andra intressen än bröderna Stefan och Pär, då femton och tio år. Hon beskriver det som om att Axel var mer mjuk till sättet. Han ville gärna ha ett gosedjur i sängen och satt gärna i hennes knä. Han målade vackra bilder och spelade tvärflöjt, på några få år hade han blivit jätteduktig.
Stefan och Pär däremot älskade fotboll och ishockey. De ville vara tuffa och tyckte det var pinsamt att bli kramade av mamma, särskilt om andra såg på.
Nu låg hon där på sängen och lyssnade på tonerna från mellansonens tvärflöjt. Plötsligt insåg hon att hon tyckte mer om Axel än om de andra sönerna. Hon blev kall inombords. En mamma som föredrar ett av sina barn ... det var bland det mest förbjudna hon kunde komma på.
I dag, fem år efter sin chockartade insikt, säger Katarina att hon nog långt tidigare upplevt en större närhet till sonen Axel inom sig. Men att hon aldrig låtit den känslan tränga fram.
- Jag är mycket för kroppskontakt, älskar musik och hatar idrott. Därför skulle det inte vara särskilt märkligt om jag på sätt och vis stod närmare Axel, som ju spelade på sin tvärflöjt och gärna höll mig i handen. Fast för mig var det inte tillåtet att ha sådana känslor; att tycka bättre om ett av sina barn var så skamligt.
I boken "Born to rebel" skriver den amerikanske historikern Frank Sulloway att föräldrars kärlek och uppmärksamhet inte alltid är rättvist fördelad. Han hänvisar bland annat till en undersökning, där både pappor och mammor tillfrågades, hävdade ungefär hälften att de var mer kärleksfulla mot ett av sina barn än mot de övriga.
Katarina fortsätter att berätta om den där vintersöndagen. Hon klev upp ur sängen, klädde på sig och gick ned i köket för att göra i ordning matsäcken inför skridskoturen. Varm choklad, smörgåsar och resterna av gårdagens ugnspannkaka. När Axel kom ut ur sitt rum fräste hon: "Måste du öva så tidigt och spela så högt. Jag vill sova lite extra länge på helgerna. Det vet du ju." Axel hade tittat förvånat på henne: "Men, mamma ... så har du aldrig sagt tidigare."
Utflykten blev trist och tråkig. Stefan, Pär och pappa Johan åkte tillsammans, därefter kom Axel och sist Katarina. Axel försökte komma närmare henne, men hon ville vara för sig själv, kände sig lite trött - sa hon.
- Det blev början till en två år lång och jobbig tid. Jag började praktisera en sorts millimeterrättvisa hemma, tänkte att varje barn måste få lika mycket av min tid och uppmärksamhet.
Tidigare hade Katarina ofta suttit och lyssnat när Axel övade eller tittat på när han målade. Nu skyllde hon på att maten måste bli klar i tid eller att det fanns så mycket tvätt i tvättstugan. Hon gick ofta in till Stefan och Pär för att hjälpa till med läxorna, trots att hon egentligen visste att det inte behövdes. Hon försökte till och med att traggla sig igenom sportsidorna i tidningen.
Snart började barnen och maken Johan att undra vad som stod på. De märkte att hon förändrats och att allt inte längre var som förut inom familjen. Johan frågade om hon var sjuk. Stefan och Pär tyckte att "mamma blivit lite snurrig", börja prata om Djurgården och elitserien i ishockey ...
Axel däremot tystnade. Dörren till hans rum var ofta stängd. Han tog sällan fram sina målarsaker och tvärflöjten tystnade mer och mer. När han frågade om han fick åka på ett musikläger menade Katarina att det var fel att kosta på honom så mycket pengar: Stefan och Pär hade inte fått åka på läger förra sommaren då Axel fick resa i väg på en flöjtkurs.
Pär, Stefan, Johan och inte minst Axel förstod inte vad som hänt med henne - och de for illa. Mest Axel.
- Pär och Stefan frågade inte direkt vad det var med mig. De hade sin idrott och var ofta borta på träningar och matcher. Johan försökte prata med mig, men jag sa att allt var som förut, att det måste vara han som förändrats. Axel slöt sig inom sitt skal, han tystnade och rörde sig som en skugga i vårt hem.
Katarina bor i ett radhus en av Stockholms södra förorter tillsammans med sin familj. På sommaren efter "sammanbrottet" flyttade hennes föräldrar till ett servicehus en tunnelbanestation bort. Det blev räddningen för Axel.
- Han åkte ofta dit och tog med sig flöjten. Han övade och hans morfar satt och lyssnade. Det är som ödets ironi. Pappa som inte hade råd med mina flöjtlektioner blev nu Axels främsta stöd.
Under två år fortsatte Katarina krampaktigt att försöka fördela sin tid, sin uppmärksamhet och sin kärlek rättvist mellan de tre sönerna. Ingen skulle gynnas framför den andre, det var hennes ledstjärna.
- Efter två år tröttnade Johan. Han hotade med att lämna mig om jag inte skärpte till mig. Det var hans sätt att säga att jag behövde hjälp. Johan tyckte att jag straffade Axel och var för hård mot honom och att jag fjantade och försökte ställa in mig hos Pär och Stefan.
Först försökte Katarina förneka det maken påstod. Men efter ett par timmars gräl med många hårda ord, var det som om muren hon byggt upp kring sina känslor började rämna. Tårarna rann och hon skrek rakt ut:
- Jag vet att jag tycker bättre om Axel ... men jag får inte göra det.
Johan började sakta ana vad som rört sig inom hans hustru:
- Djävlar. Jag går på hockey med Pär och Stefan och är inte så förtjust i klassisk flöjtmusik. Men jag älskar mina pojkar lika mycket för det. Jag känner kanske en större närhet till Pär och Stefan, men det är en annan sak.
Katarina och Johan pratade hela natten. De försökte reda ut vad som gått snett och vad som hänt. Johan kände dock att han inte riktigt räckte till.
- Men det kändes så fånigt att ringa till en psykolog och berätta att jag hade problem därför att jag tyckte mer om ett av mina barn. Efter några dagar gjorde jag det i alla fall.
Efter fem samtal med psykologen kände Katarina att hon kommit en bit på vägen. Hon insåg att de flesta föräldrar känner - eller kan känna - en större närhet till ett av sina barn. Och att det inte ligger någon dramatik i det.
- Nu har det gått några år och skadorna jag ställde till med i min familj är delvis reparerade. Jag har börjat spela tvärflöjt igen och Axel och jag övar ihop. Och för ett par veckor sedan var jag faktiskt och såg en match mellan Djurgården och Färjestad.