Ett barn dog och en graviditet slutade i sent missfall. Utan sina katter vet Jonna Vanhatalo inte om hon hade överlevt den svåra tiden.
– Min biologiska klocka ringde och ringde, men det var ingen som svarade. Då skaffade vi katt i stället.
Så förklarar Jonna Vanhatalo tillkomsten av Stella. Katten som hon och sambon Marcus Birro skaffade när suget efter barn satte in. Egentligen hade en hund passat bättre, delvis för att Jonna haft hund i sin barndom, men framför allt för att hon var hopplöst allergisk mot katter.
Men, resonerade hon envist, fick de inget barn, skulle de åtminstone ha katt. Och så fick de hem sitt lilla knyte. Näsan och ögonen rann i två dagar, men som genom ett mirakel upphörde Jonnas allergi på den tredje dagen. För att aldrig mer komma tillbaka.
Någon medicinsk förklaring har Jonna inte. Kanske blev hon immun efter den hårda kattexponering hon utsatte sig för. Kanske var det bara meningen att Stella skulle vara hos dem. I dag, sex år senare, spinner en stor svartvit katt bredvid Jonnas minst lika stora mage.
– Fet är han inte, han har bara kraftig benstomme, skojar Jonna och smeker Stella. Honan, som efter några veckor hos dem visade sig vara en hanne, men som ändå fick behålla namnet.
I dag har familjen inte bara utökats med en ännu katt, Akilles, utan även med en efterlängtad son. Och inom några veckor får Milo, som hunnit bli ett och ett halvt år, ett syskon. Låter som en ganska ordinär familj, och det är den också. Men vägen dit har varit allt annat än ordinär.
Jonna berättar om hur hon och Marcus, som längtat efter barn i flera år, till slut lyckades bli gravida. Men hur de så grymt förlorade två stycken på mindre än ett halvår. Först en pojke som föddes för tidigt på grund av en elak urinvägsinfektion som spreds till Jonnas livmoder. Dante, som de döpte honom till, andas när han föddes tre månader för tidigt, men var för svag för att överleva. Otroligt nog blev Jonna snabbt gravid igen, men den här gången uppstod problem med hennes livmoderhals. Den öppnades för tidigt, och Jonna fick missfall i sjuttonde veckan.
– Det var en fruktansvärd tid med hemskheter som avlöste varandra. Så här efteråt förstår jag inte hur vi klarade oss igenom det. Hade det inte varit för Stella vet jag inte om jag hade överlevt, säger Jonna.
För Stella, deras håriga bebis som de kallade henne innan Milo kom, blev i mångt och mycket Jonnas stora stöd under den svåra tiden. Vid sidan av Marcus blev han en trygg pelare att hålla fast i när allt annat rämnade.
– Periodvis var jag nog rätt hysterisk. Ältade och hade panikångest om vartannat. Men Stella orkade med mig ändå. Han har lyssnat, tröstat och funnits där mer än de flesta människor skulle ha orkat med. Han är lite av ett geni när det gäller att känna av andras känslor.
En kort tid efter missfallet skaffade de katt nummer två, Akilles. Eller Alice som han hette då. Smått komiskt lyckades Jonna och Marcus ännu en gång få tag på en hona som senare visade sig vara en hane. Kopplingen till en graviditet är onekligen inte helt långsökt. Precis som man inte råder över könet på sitt barn, rådde Marcus och Jonna inte över könen på sina katter.
– Katterna blev lite som våra barn. Och efter allt som hänt blev jag nog lite som en överbeskyddande mamma. Åkte till veterinären för småsaker flera gånger. Jag hade inte stått ut om något hade hänt katterna också.
Efter missfallet, som orsakats av det som på medicinspråk kallas ”en försvagad livmodershals”, fick Jonna ett cerklage inopererat. Ett slags gummiband som skulle hindra att samma sak hände igen. Men, förståligt efter allt som Jonnas kropp varit med om, var det inte helt lätt att bli gravid igen. De försökte i över ett år, och till slut lyckades de genom provrörsbefruktning.
Visserligen hade Jonna gummibandet inopererat, men för att vara säker på att livmoderhalsen skulle hålla den här gången, ordinerades hon sängliggande. I sex månader tillbringade hon mesta delen av sin tid i soffan eller sängen. Vänner kom på besök och Marcus fanns där så mycket han kunde. Men det största sällskapet under den långa tiden blev Akilles och Stella.
– De låg mellan mina ben tills jag blev så stor att jag var tvungen att ligga på sidan. Då lade de sig i knävecken i stället. Det var ju en ganska speciell situation och mänskligt umgänge under de omständigheterna kunde kännas aningen krystat. Men med katterna kunde jag prata hur jag ville och om vad jag ville. Vi kom varandra väldigt nära under den tiden.
När Milo äntligen föddes fick katterna flytta ut i köket nattetid. Vana vid att röra sig fritt i lägenheten, jamade och krafsade de på dörren och ville självklart ut. Jonna säger att hon kände skuld över att tvingas stänga in dem, men att hon och Marcus verkligen ansträngde sig för att de inte skulle känna sig undanskuffade. Att en av dem gosade eller lekte med dem när den andre höll i Milo.
– De var nog lite misstänksamma mot Milo i början. Undrade vad det var för liten en som kommit till familjen. Jag har ett så starkt och fint minne av Akilles första möte med Milo. Han hoppade upp i sängen, nosade på honom och började sedan slicka honom. Det lustiga var att Stella gjort precis samma sak med honom när han kom till oss. Det var som om han bekräftade att Milo hörde till familjen.
Milo och katten Stella sitter tillsammans på vardagsrumsgolvet i lägenheten i Norrköping, där familjen bor. De är ungefär lika stora. Kanske är intresset för den andre störst från Milos sida, men Stella sitter kvar och låter sig klappas. Jonna tror att katternas närvaro har påverkat Milo i flera avseenden. Exempelvis i sättet som han ofta använder när han träffar andra barn för första gången.
– Han liksom sätter sig på huk och klappar på dem. Precis som han gör med Akilles och Stella.
Jonna hoppas att Milos uppväxt med katterna gör att han utvecklar en ödmjukhet inför andra. Människor och djur. Själv hyser hon stor respekt för sina katter. Inte minst efter allt de visade sig kunna ge under den svåra tid som var. Sorgen över de förlorade barnen finns kvar, men med katternas hjälp kom hon vidare.
– När man går igenom sådan sorg kan det vara svårt att sätta ord på sina känslor. Men med djur behövs inga ord. Stella lyssnade på min hysteriska gråt och förstod ändå. Det är villkorslöst att sörja med ett djur. De finns där utan att kräva någonting tillbaka.
Fotnot: Jonna Vanhatalo arbetar som kulturarrangör på föreningen Kulturkammaren i Norrköping.