Det har gått tio år sedan Jakob Andersson blev nedslagen vid Alviks tunnebanestation i Stockholm. Det var valborgsmässoafton, han var 14 år och som de flesta jämnåriga drev han och hans tre kompisar omkring på jakt efter någon fest. När de passerade ett gäng med 10–15 jämnåriga grabbar mötte han en blick: ”Vad fan glor du på?”

– De letade efter tjafs. Jag skrattade till och trodde det bara var att passera, säger Jakob.

Ett tiotal steg senare fick han en smäll i bakhuvudet, föll framåt i asfalten och fick tre killar över sig som sparkade honom i ansiktet, huvudet och på kroppen.

– Att ligga där kändes overkligt, som att vara med i en film.

Det var över på några sekunder. Jakob fick hjärnskakning, några rejäla bulor i huvudet och såriga händer eftersom han försökte hålla för huvudet.

– Det absurda var att jag tänkte: Jaha, så har det hänt mig också. Som kille vet man vilka risker det innebär att vara ute en sådan här kväll, säger han när han visar oss runt på platsen nedanför rulltrappan där det hände för tio år sedan.

Jakob, som i dag är 25 år och bosatt i Bromma i Stockholm, vill inte framställas som ett ”offer”. Första tiden efter att han blivit misshandlad ville han ge igen.

– Det är en ilska som är oerhört farlig hos killar och som gör att många offer blir gärningsmän, ­säger han.

I mansrollen finns ett heders­tänkande inbyggt, att man ställer upp om en kompis råkar ut för något, resonerar han. Det leder lätt till en spiral med ännu mer våld. Killar som blir misshandlade har inte sällan själva varit med och startat bråket.

Tidigare, när Jakob gick i grundskolan, blev han anmäld för mobbning. När han träffade på killen som anmält honom på gympalektionen slog han honom i magen.

– Så det finns saker som jag själv inte är särskilt stolt över i dag, ­säger han.

Hur kommer det sig att en kille som du, som i dag är engagerad i ett projekt mot gatuvåldet, gör en sådan sak?

– I den åldern är vi dåliga på att förstå konsekvenserna av vad vi utsätter oss själva och andra för, vilken skada våldet kan orsaka, både fysiskt och psykiskt, säger han.

Tjejer får tidigt lära sig vad som är farligt och att undvika tuffa situationer. Killar får i stället lära sig att trycka undan sin rädsla och visa sig modiga, menar Jakob.

– Vi är ju grabbar, vi ska kunna försvara oss själva, typ.

Jakob tackar sin lyckliga stjärna för att han inom bara några veckor efter misshandeln fick kontakt med brottsofferstödjaren Ann Hellströmer. Han fick berätta om det som hänt och vända på varje sten. Det är den bästa medicinen, menar Jakob Andersson.

– Annars hade det kunnat gå käpprätt åt helvete. Hade någon tittat snett på mig de första veckorna efter att det hänt, hade det kunnat smälla riktigt ordentligt.

Han vill inte berätta vilket stöd han fick av sina kompisar efter misshandeln. Det får de välja själva om de vill prata om, resonerar han. Men den här lojaliteten med gänget, som många killar känner, borde de lära sig att använda på något mer konstruktivt sätt och inte genom att hämta basebollträn och knogjärn.

– Genom att stötta varandra på andra sätt, följa med till polisen, finnas där när kompisen behöver prata.

Det kan vara svårt att sätta ord på vad man har varit med om i den åldern. Brottsofferstödjaren Ann Hellströmer lät Jakob prata om andra saker till en början för att bygga upp ett förtroende. Så småningom styrde de in samtalet på det som hänt. Det viktigaste är att den vuxna man pratar med är engagerad och vet hur det är att vara ung i dag.  Många vuxna har inte en aning, menar Jakob.

När han är ute på skolorna och pratar om sina erfarenheter kan han bli rejält omskakad av att lyssna på vad en del killar varit med om.

– När vi sitter ned och pratar ärligt med varandra kommer det ofta fram att de är oroliga. De omges av mycket våld och vet hur illa det kan gå. Om de inte själva har blivit utsatta så känner de någon som varit det.

Han kan få höra om misshandelsituationer, till och med grova våldsbrott, som de har bevittnat eller utsatts för själva.

Varför vistas många killar på så farliga platser?

– För att de är dåliga på att se konsekvenserna av vad ett slag i huvudet kan betyda, att ett slag i magen kan innebära stomipåse. Man tänker att en smäll är väl inte så farlig.

Har det blivit lättare för killar att uttrycka rädsla och utsatthet?

– Det finns massor av killar som är jätterädda, innerst inne. Tyvärr gör de allt för att dölja det och visa sig tuffa på ytan.

Vad händer om en kille säger att han inte vågar hänga med gänget ut en midsommarafton?

– Jag tror inte att en 14-åring säger som det är, han hittar på något annat skäl. Det finns något fult med att vara skraj som kille.

Varifrån kommer de här normerna?

– Det är alldeles för enkelt att säga att det är videovåld eller tv-spel. ”Mannen beskyddaren” är en roll som funnits sedan urminnes tider.