Första april 2011. Hela dagen hade Ludvig, då sexton år, känt ilskan växa allt starkare inom sig. Det liksom kokade i hela kroppen. Snart skulle Jesper få ordentligt med stryk, Jesper som sades ha våldtagit en av Ludvigs tjejkompisar.

– Och så skulle han ha tafsat på min flickvän också, berättar Ludvig. Jag och mina kompisar i gänget hetsade upp oss, triggade i gång varandra. Vi planerade att märka honom – och vi tänkte inte en sekund på vilka konsekvenserna kunde bli.

Både Ludvig och Jesper heter i verkligheten något annat.

Nyligen dömdes Ludvig till ungdomsvård och samhällstjänst för sin inblandning i misshandeln.

Ludvig var den som utdelade det första slaget. Han knuffade också omkull Jesper och sparkade några gånger när denne låg på marken. Andra i gänget fortsatte den brutala misshandeln.

– I dag tänker jag ofta på hur illa det kunde ha gått. Han kunde ju ha dött eller blivit allvarligt skadad för livet. När jag slog till honom och sparkade var det som om jag hade ett tunnelseende, jag varken såg eller hörde det som hände runt mig. Det var en skrämmande upplevelse, fortsätter Ludvig.

Han är sjutton år i dag och går åter på gymnasiet i förortskommunen norr om Stockholm. Detta efter att ha varit på ett ungdomshem i åtta månader. Där fick han bland annat lära sig att kontrollera sina aggressiva impulser och att ta konsekvenserna av sina handlingar.

I grundskolan var Ludvig ganska ensam. Han hade inte så många vänner som han kände någon riktig närhet till, men spelade handboll i ett lag. Det var roligt. Först i sexan fick han diagnoserna Aspergers syndrom och ADD, det senare kännetecknas bland annat av att man lätt blir distraherad av yttre stimuli och har svårt att behålla uppmärksamheten. Ofta blev han väldigt arg när det inte blev som han tänkt sig, både hemma och i skolan.

I slutet av 2009 träffade Ludvig en tjej som var något yngre. Han började umgås med hennes kamrater och slutade med handbollen. Kompisgänget var ofta ute ”på stan” och hängde, ibland höll de till hemma hos någon av kompisarna. De andra drack ofta alkohol, men Ludvig provade aldrig.

– Jag tyckte det var roligt att ha vänner, att få umgås med dem och ha kul.

Så en dag påstod en tjej i kompisgruppen att hon träffat en kille som de kände till, Jesper, på en fest och att han våldtagit henne. Tjejens pojkvän, som också var med i gänget, blev förbannad. ”Jesper borde få ordentligt med stryk”, menade han.

De kom fram till att en av tjejerna skulle säga att hon vill köpa en flaska sprit av Jesper, han var känd för att kunna ”leverera” till dem som var under tjugo år.

Gänget letade efter en lämplig plats dit de kunde lura Jesper. De hittade en undanskymd skolgård där det inte fanns några övervakningskameror. Misshandeln var således väl planerad och skulle ske en aprilkväll.

– I skolan den dagen kunde jag knappt sitta still. Jag var så arg för det där med våldtäkten och dessutom hade ju min tjej sagt att Jesper tafsat på henne. Jag kände mig arg i hela kroppen.

Några i gänget mötte Jesper på pendeltågstationen och gick upp mot skolgården. När de kom fram dit var det alltså Ludvig som utdelade första slaget, rakt i ansiktet på Jesper.

– Jag minns inte så mycket av det som hände. Det svartnade för ögonen och det var inget annat än han och jag som existerade. När jag knuffat honom till marken sparkade jag några gånger,men då var det som om jag vaknade upp. Jag insåg vad jag höll på med och gick undan.

Några andra killar i gänget fortsatte att sparka på den liggande Jesper och inte förrän han slutat att röra sig gick de därifrån.

– Då hade jag redan hunnit bli rädd för att polisen skulle få reda på att det var vi, och jag var också rädd för vad mina föräldrar skulle säga. Jag trodde inte att jag skulle bli gripen, tänkte nog inte på det sättet. Men rädd var jag ändå.

Redan samma kväll blev dock Ludvig gripen. Han förnekade all inblandning i misshandeln, ljög om att han varit någon annanstans. Efter två dygn i en cell släpptes han. Efter ytterligare två dygn orkade han inte längre behålla masken utan berättade för sin mamma vad han gjort. Hon tog kontakt med polisen och Ludvig fick sitta i arrestcellen ännu ett par dagar.

– I cellen fick jag inte prata med någon, bara med dem som förhörde mig. Det var en skrämmande upplevelse att sitta där inspärrad, alldeles ensam. Jag tänkte på vad som hänt, vad jag gjort. Jag visste ju inte hur det var med Jesper och var i någon form av chock.

Så placerades Ludvig på ett hvd-hem, som på uppdrag av olika kommuner erbjuder boende till barn och ungdomar som av olika skäl inte kan bo med sin familj. Kanske för att de begått allvarliga brott eller missbrukar droger.

– Det var skönt att slippa cellen, men jobbigt att inte få vara hemma med min egen familj. Fast jag visste vad jag gjort. När jag fick reda på att Jesper inte blivit skadad för livet kändes det väldigt skönt.

På hemmet pluggade Ludvig en del, men det viktiga var att han lärde sig att kontrollera agg­ressiviteten. Han fick också städa, laga mat och sköta sin egen tvätt. Han mognade, som han uttrycker det.

När Ludvig kom hem igen efter åtta månader hade han redan brutit kontakten med sina gamla vänner, och flickvännen var det också slut med.

I januari i år – nio månader efter misshandeln – ägde rättegången rum. Då hade flera i gänget träffat Jesper för en medling, det vill säga att offer och gärningsperson får möjlighet att berätta om sina upplevelser av det som hänt och om vilka följderna blev.

– Jag har ibland lite svårt att uttrycka muntligt vad jag känner och tycker. Därför valde jag att skriva ett brev till Jesper i stället. Jag bad om ursäkt, skrev att jag ångrade mig och att jag varje dag tänker på vad jag gjorde. Den som ansvarade för medlingen berättade att Jesper blivit glad över mitt brev, och det känns skönt.

Under förhandlingen i tingsrätten upprepade Ludvig att han skämdes och att han djupt ångrade vad han gjort.

Vad har du lärt dig av det som hände?

– Att jag måste vara mer noggrann med vilka jag vill ha som mina vänner, att försöka lära mig vilka som kan bli bra kamrater. Jag har också lärt mig att kontrollera mina impulser bättre.

Kan andra lära något av det som hänt?

– Jag tror de flesta av oss måste bli bättre på att stå emot grupptryck. Sedan är det så att i ett gäng eller i en annan grupp kan en tanke som från början inte är så allvarlig växa utan någon kontroll.

–  En annan lärdom är att slag och sparkar kan orsaka så mycket skada. Jag och de andra hade tur – Jesper kunde lika gärna ha varit död i dag.

Ludvig fyller arton senare i år. Han fortsätter att studera på gymnasiet och ser framtiden an med tillförsikt.

– Jag vet vad jag gjorde och det är jobbigt. Men jag hoppas att det var den enda gången, att jag aldrig gör något så jättetokigt igen.