Anders Lehto blev instängd långt ner under jord när det började brinna i Viscariagruvan i Kiruna. Det var för 18 år sedan. I dag jobbar han som renhållningsarbetare i kommunen.
Vad tänkte du när du hörde om gruvolyckan i Chile?
– Det är klart man tycker synd om gubbarna. Man funderar ju på om de verkligen kommer upp. De har satt upp ett borrningsprojekt, men man vet ju aldrig.
– Att sitta isolerad där nere tar nog på psyket ordentligt. Jag kan tänka mig att det kan uppstå konflikter. Så vet man ju inte vad som händer om någon blir sjuk.
Du har själv suttit instängd?
– Ja, men vi satt i tre timmar, det går inte att jämföra. Det var hösten 1992. Vi var sex man i ett uppehållsrum, 586 meter ned, när det började brinna i snedbanan. Allt blev rökfyllt och vi kunde inte gå ut för vi såg inget.
I ett tv-inslag från den tiden sade du: ”När strömmen försvinner försvinner vi.”
– Ja, när det hände så blev det kolsvart och rökigt. Ventilationen slutade fungera och luften försvann. Hade vi inte hittat rätt utrymmesväg hade vi dött av rökförgiftning hela bunten.
Så vad gjorde ni?
– Till slut gick vi ned i ett schakt. Dels för att det var bra luft där, dels för att vi ville göra en insats och ta reda på vad det var som brann. Vi höll varandra i pannbandssladdarna och såg ut som elefanter när vi trevade oss fram. Tre decimeter såg vi framför oss. Efter ett tag kom vi fram till lastbilen som brann.
Det måste ha varit dramatiskt?
– Ja, det var full brasa. Men kusligast var det när vi gick ut från lunchrummet. Hade det varit mer rök hade vi tuppat av. Men vi var erfarna gruvisar.
När ni försökte släcka branden var rasrisken stor. Det kalla vattnet kunde orsaka sprickor i berget?
– Ja, det är en gammal gruvbrytningsmetod, att elda på berget och sen hälla på vatten så det spricker. Men vi ställde oss så det inte var någon risk att träffas av fallande sten.
Vad hände sedan?
– Vi höll på en timme innan branden var släckt. När röken lättade kom brandkåren. Sedan fick vi vänta ett tag innan vi kunde åka upp.
Hur kändes det att komma ut?
– Det var omtumlande. Man hade ju jobbat som en galning för att släcka elden och tänkt att någon mer satt fast. Nu fick vi veta att man hade räknat hem alla gubbarna.
– Det som räddade oss var att det hände under lunchtid. Hade det varit trafik i snedbanan hade det säkert blivit dödsfall.
Du sa att ni var ”erfarna gruvisar”. Vad betyder det?
– Det är speciella personer som jobbar i en gruva. Den som har anlag för klaustrofobi söker sig bort direkt. Det är mörkt och blött. Du kan inte gå var som helst för det är rasrisk. Du ser aldrig dagsljus.
Vad är skillnaden mellan gruvor i Sverige och Chile?
– Det går inte att jämföra. Svenska gruvor har nog världens hårdaste arbetsmiljölagar. Blir man instängd vet man att det tar timmar eller högst en dag innan man kommer ut.
– Jag har inte varit i Chile, men jag hörde någon berätta att det kan vara så trångt att de får gå i sidled för att komma igenom gångarna. Här kör vi omkring med bussar i gruvan.
– I vissa länder har man en helt annan inställning till gruvarbetare. Det kan vara svårt att föreställa sig hur de arbetar. Det kom hit en kinesisk delegation som frågade hur många som dör varje år i våra gruvor. De är vana att det dör tusentals personer varje år.
Hur peppar man någon som fastnat i Chile?
– Kanske med god mat och dryck. Man låter dem prata med sina anhöriga så att de inte blir isolerade.
Fick du några psykiska besvär efter olyckan?
– Absolut inte. Men den var en väckarklocka. Efter det där så slarvade man inte med säkerheten.