Det var en lördagförmiddag när hon stod framför badrumsspegeln hon upptäckte det.
– Jag hade bråttom, skulle i väg på en matiné på Confidencen och ta emot prinsessan Lilian. Maken hade precis kört fram bilen. Då upptäckte jag att vänstra halvan av ansiktet liksom trillade ner. Sen började det kännas konstigt i vänsterarmen. Jag ringde en god vän som är läkare och hon sa ”åk in direkt”. Så vi åkte. Jag kunde själv gå ut till bilen och sätta mig, men jag började få svårt att prata. När vi kom fram till sjukhuset hade jag glidit ner på golvet. Sen minns jag inget mer.
Före detta operasångerskan numer teaterchefen Kjerstin Dellert hade fått en stroke. Helt utan förvarning, tyckte hon själv – då.
– Men i efterhand insåg jag att jag nog hade haft en TIA, kanske två, fast jag inte hade förstått det.
En TIA (transitorisk ischemisk attack) är ett förstadium till stroke.
– Jag hade trillat två gånger när jag gick i trappan hemma, men tänkte inte så mycket på det.
När Kjerstin skrevs ut från sjukhuset var förlamningen på väg att släppa. Någon rehabilitering erbjöds hon aldrig.
– Det jag var orolig för var min hjärnkapacitet. Hur skulle jag få i gång den igen? Jag frågade läkaren och han undrade om jag brukade lösa korsord. Aldrig, sa jag. Nå men sticka eller virka då? Inte det heller, sa jag. Han hade inget att föreslå mer än promenader. Är inte det märkligt? Jag menar, hade jag brutit lårbenet så hade jag säkert fått veta precis hur jag skulle träna. Men hjärnan? Jag sa till honom att jag har varit aktiv i hela mitt liv, och det tänker jag fortsätta med.
När hon kom hem ringde Kjerstin Dellert till vännen Lars Löfgren, som varit chef för Dramaten.
– Ge mig tips om en pjäs som är riktigt svår, sa jag. Han föreslog ”Masterclass”, en monolog om Maria Callas på två gånger femtio minuter. Den kämpade jag med fem timmar om dagen i fem månader. Sen kunde jag den utantill. Då visste jag att jag var frisk.
Med Maria Callas-monologen framträdde Kjerstin Dellert flera gånger på Confidencen den sommaren. I dag mår hon utmärkt.
– Jag unnar mig att äta gott och dricker rödvin varje dag.
Men hon tar Waran, ett blodförtunnande medel. Och går på kontroller. För precis som för många andra kvinnor var det sannolikt hjärtrusning, eller förmaksflimmer som det heter på läkarspråk, som orsakade Kjerstins stroke.
Daglig gymnastik och arbetet på Confidencen håller henne i gång. Nu mitt i vintern planerar hon för nästa såsong.
– Vi ska ha en kammarmusikfestival i maj, och ett program om kvinnliga kompositörer. Ett 30-tal föreställningar gör jag nog själv.
Dessutom åker hon runt på äldreboenden och föreläser om vikten av att röra på sig.
– Att sitta still är livsfarligt. Res på dig vid vartenda reklaminslag på teve, brukar jag säga!