När Leif Strandberg läste artiklarna om klimatångest kom han och tänka på en resa som han nyligen gjorde till solen och värmen.
"Gud ... jag får ångest ... tänk så mycket koldioxid detta plan har släppt ut under dessa 5,45 timmars flygning. kommer oxå att tänka på bananerna som jag hade med mig ombord på planet ... ojsan, de har kanske har fraktats ända från Sydafrika ... och nu åker dom med till solen igen ... ytterligare koldioxid ...
Funderade på att stanna för gott i solen och värmen för att slippa åka hem och ha ytterligare ångest för utsläppet av koldioxid.
Men jag kom att tänka på allt mina barn å barnbarn måste slänga bort efter mig ... nu när jag inte kommer hem, men vilket himla slöseri det blir. Min stora lägenhet ... tre bilar ... kläder och mycket annat. Och tänk om mina barn och barnbarn inte överlever detta klimatinferno.
Åååå, Gud ... nu får jag mer ångest ... måste nog få något piller som kan dämpa min ångest ... men tänk om detta piller är fraktat runt halva vår värld innan det kommer till apoteket i Solna? Hur kan man säga något säkert om klimatet om femtio-hundra år? Det var heller inte så länge sedan som det var stora löpsedlar och artiklar om den nya istiden!
Det är så slitsamt att höra när klimatmaffian breder ut sig ... jag får ångest IGEN."
Victoria Olausson tycker att klimatångest är ett mycket spännande och viktigt ämne. Samtidigt tycker hon att man inte bör jämföra klimatångest med till exempel torgskräck. Hon skriver:
"Det antyds i artklarna att klimatångest skulle vara en irrationell reaktion. Men vad är egentligen irrationellt? Att verka för planetens och vår arts överlevnad måste väl enligt våra mänskliga ramar vara det mest rationella vi kan göra?
När man konfronteras med fakta från våra skarpaste vetenskapsmän om att vi på sikt hotar många arters, och vår egen överlevnad, att vi i dag som samhälle befinner oss på snabb frontalkrocks-kurs med jordens livsbetingelser, så borde det knappast kunna betecknas som irrationellt att få ångest.
Denna ångest förvärras naturligtvis när man får reda på orsaken: att våra koldioxid-utsläpp globalt sett är långt ifrån att vara under kontroll. I princip befinner de sig i en skenande ökning. Som helhet sitter systemet som bekant fast i mekanismer som gör att papperslappar och antalet nollor på ett konto framstår som långt viktigare än liv. Om det inte är rationellt att få ångest inför den här situationen så undrar jag om ångest någonsin kan betecknas som en känsla med existensberättigande.
Vad som däremot är irrationellt är förmågan att lyssna på larmrapporterna och sedan rycka på axlarna åt dem. Att gå vidare precis som förut. Fortsätta köra bilen till jobbet, värma upp villan med olja, resa på semester till Thailand och hoppas att någon annan ska lösa de problem man själv orsakar. Denna bristande probleminsikt och ansvarstagande är i sin tur värt många psykologiartiklar."
Karin Henriksson menar att många som arbetat och engagerat sig i frågor som rör klimatet, miljön och utvecklingen på jorden länge ropat i motvind.
"En grupp är alla vi som med liv och lust drev arbetet med Agenda 21 i kommunerna. Då, i början på 90-talet med stor arbetslöshet, var vi många unga och relativt nyutbildade som var överlyckliga att få dessa projektanställningar i kommunerna. Uppgiften var att engagera kommuninnevånarna och tillsammans med dem ta fram lokala handlingsprogram för en långsiktigt hållbar utveckling. Det var ett väldigt tufft arbete.
Man skulle kunna allt inom miljöområdet bra, kunna engagera, hålla i politiska styrgrupper, skriva artiklar, ta fram faktaunderlag med mera.
Med tidsbegränsade anställningar var det väldigt tufft att hinna allt. De flesta kommunerna i Sverige har dock fastslagit ett sådant program. Men vad har hänt med dem? Agenda 21-planerna skulle ha ett perspektiv på hundra år, så de borde vara högaktuella i dag. Och vad har det blivit av alla dem som arbetade med Agenda 21? Både de anställda och de engagerade kommuninnevånarna.
Vi var övertygade då - i alla fall i början - att det vi gjorde verkligen spelade någon roll. Att det fanns möjlighet att vända skutan och styra in på en hållbar livsväg. Att både politiker, privatpersoner och näringsliv skulle komma att förstå vikten av att ta ansvar för sitt agerande innan det var för sent. Vad gjorde vi för fel som inte lyckades med det?"
Författaren och debattören Stefan Edman menar att en klimatdriven tillväxt är en chans för Sverige. Han skriver bland annat:
"Klimatpolitik handlar långtifrån bara om kostsamma restriktioner - utan också i hög grad om lukrativ och meningsfull affärsverksamhet
Här kan vi lära av 1950-talet. Tack vare en framsynt politik blev Sverige då en uppmärksammad pionjärnation för obligatorisk rening av avloppsvatten. Stränga regler skapade efterfrågan och en lukrativ hemmamarknad för produkter, system och kunnande. Vilket i sin tur födde en hel industri, som sedan decennier och med väldiga exportinkomster säljer VA-teknik till länder över hela klotet.
Succén kan upprepas i dag. Det växande klimathotet får snart hela världen att ropa efter energieffektiva bostäder, snåla fordon, biobränslen, klimatvänliga industriprocesser och konsumentprylar.
Om dagens politiker vill vara lika smarta som regeringarna för femtio år sedan skall de driva en politik som stöttar klimatdrivna affärsidéer och varor som via hemmamarknaden letar sig ut på den globala arenan. Då kan vi kraftigt "förstora" lilla Sveriges roll i kampen mot klimatförändringen."
Stephan Bäckman skriver att han försöker hjälpa till att rädda världen. Förra veckan fick han lyssna till sin stora förebild, den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore.
"Efter att ha sett hans film En obekväm sanning i höstas bestämde jag mig för att verkligen göra det som varje enskild människa kan göra för miljön och samtidigt blogga om detta på nätet så att andra människor kunde ta del av mina tips till ett miljövänligare liv.
Min blogg tar upp allt från mitt byte till lågenergilampor till att man alltid skall ha välpumpade däck på bilen för att då drar den fem procent mindre bensin.
På min hemsida har jag lagt upp över 70 tips på vad man som enskild människa kan göra för en bättre miljö. Det flesta av tipsen leder dessutom till att man spar pengar. Mer tips tillkommer varje vecka."
Leif Andersson läste artikeln om meteorologen Pär Holmgren som anser att klimathotet är en unik chans att samla världen. Leif håller med:
"Klimathotet skulle kunna användas som grund för en ny ekonomi. En ekonomi med annan resursfördelning som ger oss engagerande uppgifter, framtidstro och en möjlighet att lösa konflikter utan krig.
Men det förutsätter mer begåvade system än sponsring av kärnkraft via utsläppsrätter. Och framför allt förutsätter det att grundförutsättningarna verkligen håller hela vägen ut. Det värsta vi kan göra är att bygga en koloss på lerfötter.
Det allvarligaste felet är att vi alla vet att luftens koldioxidhalt sedan miljarder år tillbaka är en biologisk balanspunkt."