Ett par timmar före den här intervjun läste Anders en nyhetsartikel om en man i USA som blivit frisläppt efter att ha suttit fängslad i över tjugo år för en våldtäkt. En dna-analys hade visat att mannen inte var skyldig till brottet han dömdes för.
Anders kommer att tänka på Bo Larsson, den svenske man som dömdes till ett långt fängelsestraff för sexuella övergrepp på sin dotter. Först efter flera granskande reportage i teve fick han resning och släpptes ur fängelset.
- Att bli anklagad och dömd för ett grovt brott man inte begått är bland det värsta man kan råka ut för. Den psykiska kränkningen - att ingen litar på att man faktiskt talar sanning - sätter djupa spår inom en, säger Anders.
Men han påpekar att många blir oskyldigt anklagade på ett mer banalt vardagsplan. Någon beskylls för att en slipmaskin försvunnit från bostadsrättsföreningens gemensamma snickarrum, en stökig elev anklagas för att ha förstört ett par bänkar i klassrummet, städaren blir misstänkt för att ha tagit pengar ur några handväskor i kontorsrummen han städar i
- I andras ögon var det nog en "skitsak" som jag blev anklagad för, men jag tog det hårt. Själva anklagelsen var inte det värsta, utan att det var mina arbetskamrater - människor jag litade stenhårt på - som trodde att jag snattat pengarna ur en fikakassa. Jag blev faktiskt beskylld för något så simpelt.
På kontoret där Anders arbetade fanns det nämligen en gemensam kaffekassa. Pengarna förvarades i en liten plåtlåda på en hylla i det gemensamma lunchrummet. Det var en sådan där enkel låda med nyckel som föreningar brukar använda sig av när de säljer lotter och liknande.
Plåtlådan förvarades olåst i ett låst skåp ovanför diskbänken. Dit hade Anders och tjugo andra kolleger på hans avdelning var sin nyckel. Varje måndag betalade alla trettio kronor till kaffekassan. I tur och ordning ansvarade man sedan för att köpa in fikabröd under veckan. Plåtlådan brukade därför innehålla upp till sex hundra kronor på måndagarna. I slutet av veckan brukade det finnas någon hundralapp kvar.
Under lång tid fungerade allt utan problem med den gemensamma fikakassan. Tills det plötsligt började försvinna pengar ur den lilla plåtlådan.
Men ingen sa något - i alla fall inte till Anders.
Han fick höra om misstankarna mot honom långt senare under en fikarast.
- En gång tidigare hade jag hört någon muttra om att det måste vara möss som åt upp pengarna i kaffekassan. Annars hade priset på fikabröd gått upp mycket kraftigt. Alla hade tittat sig omkring, men varit tysta. Jag förstod ingenting utan tänkte att det var ett dåligt skämt som ingen fattade.
När det var Anders tur att köpa fikabröd märkte han en morgon att det saknades tre hundra kronor i plåtlådan. Pengarna hade funnits där när han gick hem från jobbet dagen före, men nu var de borta.
- Jag visste inte vad jag skulle göra. När vi alla satt tillsammans på fredagsfikat berättade jag vad som hänt. Jag undrade om någon städare eller någon annan utanför avdelningen hade nyckel till skåpet. Ingen sa något. Till slut var det en kollega som tyckte att det var lite väl magstarkt att jag kunde komma med ett sådant påstående.
Först förstod Anders ingenting, men fikamötet slutade inte som han tänkt sig. En efter en berättade kollegerna att de också märkt att pengar försvunnit ur plåtskrinet, men att de inte hade velat göra för stor affär av en femtiolapp mer eller mindre.
Kollegerna berättade också att de trodde att Anders tagit pengarna. De hade talat med varandra om sina misstankar när han inte var med och undrat om han kanske var kleptoman. Andra saker hade ju också oförkarligt försvunnit från kontoret.
- Upprinnelsen till beskyllningen var att jag blivit sedd i fikarummet med plåtlådan öppen när det inte var min tur att köpa fikabröd. Men jag hade ju bara lagt i de trettio kronor jag glömt att betala.
Anders hade suttit där med allas blickar riktade mot sig. Han hade skrattat lite generat och förnekat att han hade något att göra med stölderna. Herregud, varför skulle han ha tagit sammanlagt kanske en tusenlapp ur deras gemensamma kaffekassa? Tanken var ju absurd.
- När rasten var slut gick jag till mitt rum. Först var det som om jag inte riktigt tog in vad de andra sagt. Värdet av det som försvunnit var ju egentligen försumbart. Och jag visste ju att jag inte tagit vare sig några pengar eller några saker.
Först när Anders senare lämnade kontoret för att åka hem och fira helg insåg han på allvar att kollegerna under ett halvår misstänkt honom för att då och då ta en femtiolapp ur kaffekassan. Först blev han förbannad och upprörd. Men sedan vällde känslan av att vara kränkt fram.
- Kollegerna, några av dem hade jag varit mycket öppenhjärtig mot när jag var mitt uppe i en svår skilsmässa, trodde att jag stal från dem . Det var som att de ifrågasatte hela mig, hela mitt jag. Jag var så upprörd.
- Jag fick ont i magen och kände hur blodet rusade upp i huvudet. Den fysiska och psykiska reaktionen var ganska primitiv, och till slut mådde jag så dåligt att jag fick stanna bilen vid vägkanten.
Anders ler och säger att hans berättelse kanske ses som lite smålöjlig av en utomstående. Men att bli ifrågasatt utan möjlighet att försvara sig är otroligt kränkande.
- Tilliten till andra människor rubbas i grunden. En gång anklagade jag min tonårsson för att ha tagit en vinflaska i matkällaren. Han blev röd i ansiktet och förnekade att han gjort det. När jag själv hamnade i en liknande situation förstod jag hur kränkt han måste ha blivit, hur illa han måste ha upplevt det att hans egen far anklagat honom för något han inte gjort.
När Anders kom till kontoret igen efter helgen, ett par dagar efter mötet i fikarummet där han anklagats för att vara en tjuv, var det som om en bubbla eller mur skapats omkring honom. Alla vände sig om när de mötte honom i korridoren och på veckoplaneringsmötet var stolarna intill honom tomma.
En månad senare slutade han och började på ett nytt företag. Fortfarande har han svårt att riktigt lita på andra människor. Är de ärliga mot honom? Snackar man illa om honom när han inte är i samma rum?
- Jag har tänkt mycket på hur barn som felaktigt påstås ha busat eller tagit något upplever det. I deras inre måste anklagelsen sätta spår, det är jag övertygad om. Jag kan ännu känna vanmakten som infann sig när jag förstod att vad jag än framförde så trodde mina kolleger inte på mig.
För Anders har det tagit tid att komma över det som hände, det bagatellartade, som han kallar det.
- Jag tänkte på det när jag läste om den där amerikanen som suttit i fängelse så många år, oskyldigt dömd. Hur ska han kunna lita på andra? Det var en jury - inte hans vänner och kolleger - som dömde honom, men ändå.