En tonåring flyttar till en studentlägenhet, någon skiljer sig, sambos flyttar isär, en partner dör, boet blir tomt. Någon väljer medvetet att bo ensam, en annan söker kanske kärleken.

Vad beror det på att ensamhushållen ökat så markant? I dag bor när en tredjedel, eller 29 procent, av alla vuxna ensamma. Det kan jämföras med 6 procent för sextio år sedan. Allt enligt Statistiska centralbyråns siffror.

Eva Sandstedt är professor i sociologi vid Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet. Hon fick upp ögonen för den stora gruppen ensamhushåll för ungefär tjugo år sedan. Då fanns knappt någon forskning alls i ämnet.

- Inom samhällsplaneringen talade man bara om familjer. Och nämndes ensamhushåll menade man ungdomar. Eller så hänvisades till någon form av utsatta grupper, som "a-lagarna" eller kanske "den gamla fastern".

- I dag vet vi att ensamhushållen spänner över alla skikt, åldersgrupper och sociala klasser, säger hon.

Och att människor bor ensamma i olika faser av livet, ensamhushåll är ingen statisk grupp utan varierar kraftigt.

Egentligen vill Eva Sandstedt hellre använda begreppet "enboende" än ensamhushåll.

- Ordet ensamhushåll signalerar ensamhet. Det är en stor skillnad på att bo ensam och att känna sig ensam. I de intervjuer jag har gjort med personer som bor för sig själva har överraskande många sagt att de inte känner sig ensamma.

Ensamhushållens ökning i Sverige har gått hand i hand med välfärdsutvecklingen. I takt med att människor har fått det bättre so-cialt och ekonomiskt har möjligheten att bo ensam också ökat.

Under efterkrigstiden blev hushållen allt mindre. Det utbyggda pensionssystemet på 1960-talet möjliggjorde för äldre att finansiera en egen bostad. De slapp bo med sina barn eller på ålderdomshem. Hushåll, ibland med flera generationer och kanske också tjänstefolk, splittrades.

Allt fler bostäder byggdes för att möta den akuta bostadsbristen i landet.

Miljonprogrammet, den miljon bostäder som är uppkallad efter den bostadspolitiska reformen "en miljon bostäder på tio år", gav många tillfälle att flytta in i egna lägenheter.

- Tidigare hade till exempel vuxna syskon som var ensamstående kanske varit tvungna att dela på en lägenhet. Bostadsbyggandet ändrade på det, säger Eva Sandstedt.

Attityderna i samhället förändrades mycket under 1960- och 70-talen. Kvinnans frigörelse och uttåg på arbetsmarknaden ökade möjligheten för kvinnor att tjäna pengar. Det utmanade tvåsamheten, som tidigare ofta hade en ekonomisk grund.

- Numera bygger tvåsamheten på känslomässiga bindningar och tillåts därmed också vara mer flyktig. Det är lättare att skilja sig i dag än för femtio år sedan och det påverkar mängden ensamhushåll, säger Eva Sandstedt.

När barnomsorgen byggdes ut på 1970-talet blev det lättare för föräldrar att separera och bo ensamma med barn. Människors livsmönster har också förändrats. I dag flyttar många unga ihop mycket senare än vad man gjorde förr och hinner därför också med att bo ensamma under en fas i livet.

De senaste decenniernas ifrågasättande av kärnfamiljen har också påverkat, konstaterar Eva Sandstedt.

- Genusdebatten har radikaliserat våra livsmönster. Toleransen i samhället inför olika sätt att leva och bo på har ökat, säger hon.

På 1990-talet kom singelbegreppet till Sverige från USA. Amerikanska teveserier som "Sex and the city" och "Vänner" gjorde det fria, urbana, ensamstående livet till något trendigt, modernt och nytt.

- Att vara en "stolt singel" visade på en medveten och stark självständighet. I dag hör man många unga som säger att de vill vara singlar ett tag, att det är viktigt för dem, säger Eva Sandstedt.

Singelbegreppet förstärker den individualism som egentligen har präglat hela efterkrigstiden, menar hon.

- Det har blivit allt viktigare att förverkliga sig själv. Unga människor vill åka ut i världen och se sig om. Säkert påverkar det också synen på parförhållanden. Kanske har man inte tid att binda upp sig och ens planer kanske inte överensstämmer med partnerns, säger Eva Sandstedt.

Att kvinnor föder barn först i 30-årsåldern i dag är ett tecken på det, tror hon.

- Å andra sidan har familjenormen förstärkts under 2000-talet. Det ser man ju även bland många homosexuella. Tidningar och
veckotidningar skriver alltmer om barn och familj. Och jättebröllop är mer populära än någonsin.

Under sin forskning började Eva Sandstedt fundera på om det fanns några alternativ till att bo uppdelat i familj och enboende. Hon lade då märke till kollektivhusen. Det är en boendeform som länge riktat sig till barnfamiljer, men som nu även blivit ett sätt att bo på för par och ensamstående. Husen har framför allt vuxit fram i storstäderna under 2000-talet.

- Kollektivhus länge har betraktats med en väldig skepsis från både allmänhet och inte minst byggare. Därför är det glädjande att upptäcka att denna boendeform återigen blivit aktuell och förmodligen har den nu också en framtid, säger Eva Sandstedt.

Ett exempel är kollektivhuset Färdknäppen på Södermalm i Stockholm. Huset är till för par eller ensamstående över fyrtio år som inte har hemmavarande barn. I huset bor man i egen lägenhet, men deltar också i husets gemensamma aktiviteter och matlag. Huset har egen trädgård och gemensamma utrymmen som bibliotek och hobbyrum.

- Det är ett sätt att både bo ensam, och tillsammans. Jag slogs av hur grundläggande middagarna var i detta typ av boende. Att sitta tillsammans med andra när man äter verkar ha en stor betydelse för människors välmående.

Men kollektivhusen passar inte alla. Eva Sandstedt säger att de framför allt verkar tilltala en medel­klass som är van vid att diskutera och fatta beslut tillsammans med andra.

Just nu håller hon på med en studie av äldre som bor kollektivt. Att intresset för äldrekollektiv ökar kan förklaras med att 40-talisterna, som var unga i slutet på 60-talet, är mer kollektivt inriktade, tror Eva Sandstedt.

- Många föredrar att bo tillsammans, de söker en annan mer innehållsrik ålderdom - i gemenskap med andra. Det är någonting annat än äldreboende. I kollektivhusen behöver man inte vara sjuk för att vara i ett sammanhang. Kollektivformen gör också övergången från ett aktivt arbetande liv till ett lugnare pensionärsliv lättare, tror hon.

- Pensionärerna kommer att bli en väldigt stor grupp framöver. Fler bostadshus av den typen skulle kunna vara ett bra sätt att möta den gruppen. I ett kollektivhus stelnar man troligen inte till och passiviseras, säger Eva Sandstedt.