Kolonilotten ger Calle ro

Ett stenkast från Ringens myllrande köpcentrum och den hårt trafikerade Ringvägen på Söder i Stockholm ligger ett över hundra år gammalt koloniområde. Stugorna i Eriksdalslundens koloniträdgårdsförening är placerade i en södersluttning och från flera av dem syns Årstavikens vatten.

Det är här Calle Malmgren har sin oas, en plats där han hämtar ny kraft och energi. Han sköter om sina blommor, buskar och träd. Och här tar han sig gärna en fika och övar ofta på sin fiol.

– Jag är ingen forskare som har vetenskapliga belägg för att det är bra att vara nära naturen. Men jag upplever tydligt både i kroppen och i själen att jag mår bra av att få påta i jorden.

Calle, eller Carl Gustav som han är döpt till, har varit med i Kungliga Hovkapellet – Stockholms­operans orkester – i över trettio år. Som stämledare har han ett extra ansvar för att fiolerna i andra stämman låter som de ska. Han brukar också bland annat spela i kyrkor på söndagarna när han är ledig från sitt vanliga arbete. 

Förr, när Calle kom med i opera­orkestern, var det vanligt att musiker tog betablockerare för att inte bli så nervösa inför en konsert eller en föreställning. Och när de spelat klart tog de ofta ett par glas öl, vin eller starksprit för att kunna koppla av. 

– Jag har aldrig behövt använda piller eller alkohol för att undvika nervositeten eller för att bli lugn. I många år har jag haft förmånen att kunna arbeta på en kolonilott eller att bara kunna vara där. Även vinter­tid går jag dit för att finna ro. 

Calle Malmgren tror att kontakten med det växande har en stor betydelse för hans välbefinnande. När fingrarna känner att komposten är klar, när rosorna doftar ljuvligt och när han smakar på årets första äpple – då sprider sig en harmoni i kroppen och tankarna blir mer fria. 

Han och hustrun Seija äger stuga nummer 41 i Eriksdalslundens koloniträdgårdsförening, den största på Söder och en av de äldsta i landet. Det första en besökare som kommer till den egenhändigt byggda stugan möter är en väldoftande schersmin, ett stort gullregn, och en enorm rosenbuske som med stöd av en död syren slingrar sig högt upp i luften och in över stugans tak.  

På den lilla lotten finns ytterligare ett tiotal rossorter, fruktträd, vinbärsbuskar, kryddland, bäddar för odling av grönsaker och potatis samt flera platser att sitta och njuta på.

Mot en vägg inne i kolonistugan står ett notställ. Calle brukar ibland komma hit även kalla vinter­dagar för att öva. Han sätter på värmeelementet och går en runda i området innan det är dags att börja spela. Just nu vilar sig noterna till en av Bach sonater på stället.  

– Här på lotten kan jag följa årstidernas växlingar. Det är som en spegel av livet: det föds, lever och dör och föds på nytt.

Calle Malmgren är uppvuxen i en villa i Grängesberg i Dalarna. Hans pappa var byggmästare, men spelade fiol på fritiden. Mamman arbetade först hemma och sedan i ett skolkök.

Både föräldrarna och grannarna hade stora trädgårdar där de odlade. När den första potatisen skulle i jorden på senvåren samlades alla för att hjälpas åt. I dag har trädgårdarna förvandlats till stora gräsmattor.

Som barn och tonåring var Calle inte särskilt intresserad av att odla. Men när han och Seija träffats och fått sitt första barn berättade några vänner att de hade en kolonilott en bit utanför Stockholm.

– De undrade om vi inte också ville skaffa en, och så blev det. Vi tog med oss tält och bodde nästan på lotten. Vi umgicks med andra familjer och upplevde en stark so­cial gemenskap. Jag märkte att både jag och Seija och barnen mådde bra av att komma dit, säger Calle.

Efter att ha stått i kö några år blev han och Seija erbjudna en koloni­lott med stuga några hundra meter från lägenheten på Ringvägen, en av de mest trafikerade gatorna i Stockholm.

I arton år har de nu utvecklat sin idyll. Och den gamla stugan som inte gick att reparera är ersatt med en ny, byggd i ursprunglig stil med två stora och höga glasdörrar som släpper in mycket ljus. 

Tiden runt midsommar är intensiv med mycket arbete. Men Calle är noga med att ta sig tid att bara sitta ned. Han lyssnar på koltrasten, näktergalen och andra fåglar som bor på eller i närheten av koloniområdet. 

– Jag skulle vilja beskriva det som att det är läkande att vara här. Jag njuter av arbetet, tystnaden och fågelsången. Alla männi­skor borde få uppleva närheten till naturen och det växande. 

Calle och Seija äter mest grönsaker, men även fisk då och då. Barnen är uppvuxna med enbart vegetarisk kost på bordet. 

– Vi har alltid försökt hitta giftfritt och ekologiskt odlad mat. Jag tror att det är bättre både för hälsan och för miljön. 

Calle Malmgren är sedan fem år ordförande i sin koloniträdgårdsförening. Han säger att många av lottinnehavarna är oroliga över att politikerna i Stockholms stadshus vill nagga området i kanten för att bygga bostäder eller kontor. 

– Många byggbolag skulle jub­la om de fick tillgång till den här attraktiva marken som vetter mot Årstaviken, fortsätter Calle. Men om områdets karaktär försvinner skulle det inte bara drabba oss koloniägare. Området är öppet för alla som vill njuta och tusentals människor kommer hit för att njuta av blomsterprakten. 

Calle är en social person och brukar prata med dem som går förbi hans stuga. Många säger att det är som en själslig resa att vandra runt på grusgångarna eller slå sig ned på de gräsytor som finns i närheten. 

Calle Malmgren tycker om det mesta som växer på kolonilotten. Allt har sin tjusning, säger han. Men han är ändå extra förtjust i rosor. Han nämner en gul buskros, den heter ”Lucia” och är gans­ka hög. 

– En sommarkväll kan hela trädgården dofta av just den rosen. Det känns som ljuv musik, som något himmelskt. Vad mer kan jag säga? Upplevelsen av att blunda och suga i sig all doft är obeskrivbar. 

Om ett par timmar ska Calle cykla i väg till Operan och kvällens föreställning av baletten ”Svansjön”. Innan dess ska han flytta några tomatplantor, pelargoner och fuchsior till större krukor.