Som artonåring tvingades Ruth Maier fly till Norge för att komma undan den nazistiska förföljelsen av judar i Österrike. I tre år bodde hon därefter i den norska huvudstaden Oslo.
Men den 26 november 1942 hämtade det tyska fartyget ”Donau” cirka fem hundra judar som skulle föras till koncentrationslägret Auschwitz. De flesta av dem, troligen också Ruth Maier, avrättades direkt vid ankomsten.
Miljoner människor dödades under andra världskriget och många av dem hamnade i glömskans massgravar. Och i dag – mer än sextio år efter krigsslutet – är det allt färre anhöriga kvar som kan minnas sin make eller maka, sin syster, sin pappa eller en morfar de aldrig fick träffa.
Men några av offren lyckas stiga fram ur historiens dimmor. Ruth Maier, som bara blev 21 år gammal, är en av dem. Decennier efter hennes död kan vi nu läsa vad hon tänkte som tonåring och som ung kvinna.
Från det att hon var tretton år och ända fram till sin död skrev Ruth Maier dagböcker. Tillsammans med flera av hennes brev har de nu getts ut på svenska. Boken ”Ruth Maiers dagbok. Ett judiskt kvinnoöde” lyfter fram hennes tankar om livet, kärleken och konsten. Men den ger också en bild av nazismens grymhet.
I en av sina dagboksanteckningar pekar Ruth Maier på att även de som anser sig vara ”goda” bär ett ansvar för även allt ont som sker i världen.
”Jag, Ruth Maier, 18 år gammal, frågar nu som människa, frågar världen som människa, om sådant ska få ske … Jag frågar varför sådant är tillåtet? Varför en german, en tysk, har lov att ge en jude en örfil av den enkla anledningen att han är tysk, den andra jude? / … / Och jag säger till er allesammans, ni arier, engelsmän och fransmän som tolererar detta: denna örfil är ert ansvar, för ni har låtit den ske.”
De här orden skrev Ruth Maier den femte oktober 1938. En dryg månad senare blev judiska synagogor och butiker i Tyskland och Österrike vandaliserade under den så kallade kristallnatten.
Hennes dagböcker känns berörande aktuella. Frånsett detaljer som har en direkt koppling till hennes liv i Wien och till nazisternas maktövertagande, kunde tankarna lika gärna komma från en ung kvinna som lever i dagens Stockholm, Tokyo, New York eller Kairo.
Nyligen fylldes medierna av rapporter om den misär som flyktingar tvingas leva i på Sri Lanka. Efter flera års strider kunde regeringsarmén krossa de sista resterna av de tamilska tigrarna, som försökte skapa en egen stat på norra delen av den asiatiska ön.
På Sri Lanka stred buddister mot hinduer, folkgruppen tamiler stod mot lankeser. Parallellerna till det som hände i Biafra för fyrtio år sedan är tydliga.
Om någon säger Biafra tänker de flesta på svältande svarta barn, med stora flugtäckta ögon, enorma stora magar och pinnar till ben och armar – i alla fall om man är född före början av 1960-talet.
Mellan 1967 och 1970 pågick ett inbördeskrig mellan Nigeria och utbrytarregionen Biafra i Västafrika. Olika folkgrupper stod mot varandra, kristna stod mot muslimer. Miljoner människor dödades i striderna eller svalt ihjäl.
Situationen påminner om dagens Sudan, där etniska och religiösa konflikter också lett till ett ofantligt lidande för många. Och liksom under kriget mellan Biafra och Nigeria står de stormakter som skulle kunna få slut på våldet handfallna. Deras egna framtida strategiska intressen är viktigare än om oskyldiga människor dör av svält. I både Sudan och Nigeria finns nämligen rika oljetillgångar.
Romanen ”En halv gul sol”, skriven av Chimamanda Ngozi Adichie, handlar om inbördeskriget i Nigeria för mer än fyrtio år sedan. I sin bok skildrar hon hur några av människorna drabbas när striderna tvingar dem på flykt.
De välbärgade tvillingsystrarna Olanna och Kainene är två väsenskilda personligheter. Olanna har ärvt sin mammas skönhet och är vän med alla. Kainene däremot är mer sluten och tidigt väljer att gå i sin pappa affärsmannens fotspår. Läsarna får även möta den idealistiske engelsmannen Richard, den politiskt engagerade medelklassrevolutionären Odenigbo och dennes fattige tjänare Ugwu.
Litteraturkritikern Nils Swartz menade i en recension i Expressen att ”En halv gul sol” är ett exempel på att de stora episka berättelserna av klassiskt snitt numera skrivs i Tredje världen.
”Allt det jag för fyrtio år sedan inte förstod eller ville veta om Biafra framstår i levandegjord dager. Här finns inga hjältar, bara bräckliga, inbilska, hyggliga och mer eller mindre godhjärtade människor som tvingas in i situationer där dagdrömmarna ovillkorligen måste konfrontera överlevnadsstrategierna.”
Författaren, filosofen och waldorf-läraren Christian Egge skriver om frihetens villkor i en bok med just den titeln. Han undrar om människor är fria individer med möjligheter till egna val eller om vårt liv är bestämt på förhand – och att vi därmed egentligen inte kan påverka vår framtid.
I sin bok samtalar Egge med sexton personer. En av dem är Ibrahim Abouleish, en egyptisk man som arbetade som läkare i Tyskland när han kom i kontakt med den antroposofiska rörelsen.
Han bestämde sig för att återvända till hemlandet och mitt i öknen byggde han upp gården Sekem, där det nu arbetar 2 000 personer. Biodynamisk odling, tillverkning av kläder i ekologisk bomull, skolor, hälsovård, forskning ... verksamheten växer från år till år.
På Sekem uppmuntras kreativitet, egna initiativ och det framhålls ofta hur viktigt det är att fritt få uttrycka tankar och idéer. Många står i kö för att få arbeta här eftersom lönen är bra och villkoren humana.
Ibrahim Abuoleish tilldelades 2006 det alternativa nobelpriset, eller Right livelihood award. I tacktalet i Stockholm sa han:
”Min önskan för det här initiativet var att förverkliga en gemenskap där människor från livets alla områden, från alla nationer och kulturer, från alla yrkes- och åldersgrupper skulle kunna arbeta tillsammans, lära av varandra och hjälpa varandra, var och en som tonerna i en symfoni av harmoni och fred.”
Nicole Krauss första roman ”Man utan minne” kom ut på svenska i våras. Den handlar om Samson Greene, en 38-årig universitetslärare som hittas irrande i en öken i Nevada i USA. Han minns inte hur han kom dit, inte heller vem han är.
Orsaken till minnesförlusten visar sig vara en hjärntumör. Samson opereras och efteråt kommer han inte ihåg något av det som hänt efter tolvårsåldern. Hustrun Anne, som nu är en fullkomlig främling, tar honom med hem till New York.
Men Samson vill inte återvända till sitt gamla liv, till de vännerna, till bokhyllorna ... han vill inte försitta chansen han fått att förbli fri och förutsättningslös.
Vad är egentligen en människa? undrar Nicole Krauss i sin roman. Är vi summan av alla våra minnen och tidigare vanor? Eller finns det en unik kärna inom varje människa, en kärna som inte är beroende av minnen och erfarenheter?