Som ung drogs Mohammad Fazlhashemi med i en våg av konsumtionskritik som svepte över Iran i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. De unga reagerade mot en äldre generation som var i det närmaste besatta av att äga saker – bilar, hus, prylar av alla de slag. En stark påverkan till detta kom från amerikanska teveprogram som precis hade börjat visas, där den västerländska konsumtionskulturen visades upp, och lockade många.
– Jag var alltid förundrad över det där. Äldre släktingar och bekanta, som talade så mycket om saker de ville ha, saker som de skulle köpa. Jag var helt övertygad om att jag själv aldrig skulle bli sådan.
Ett kort skratt avbryter berättelsen.
– I dag ser mitt liv helt annorlunda ut, säger Mohammad. Jag har bil, hus, platt-tv. Mängder med saker som jag aldrig kunde föreställa mig att jag skulle skaffa mig. Allt förändrades när vi fick barn. När de växte upp och kom till dagis och vi började känna en slags press. Från barnen, och deras omgivning. För att passa in i samhället behövde de saker, ville ha saker. Och vi anpassade oss. Vi köpte allt från rätt sorts kläder till rätt sorts leksaker. Tevespel, dataspel, datorer. Det gick inte att stå emot. Eller snarare: vi ville inte utsätta dem för prövningen det innebär att vara annorlunda.
Inte minst det svenska julfirandet ställde saken på sin spets. Mohammad Fazlhashemi och hans familj är muslimer, och firar inte jul. Ändå började de snart att ge sina barn ”presenter” när de andra barnen fick julklappar. Allt för att barnen skulle kunna komma tillbaka till skolan och, precis som alla andra, berätta om alla fina saker de fått.
– I dag är barnen vuxna, två av dem har flugit ut. När jag och min fru var i deras ålder revolterade vi mot alla som ville äga, ville köpa, men våra barn gör helt tvärt om. De vill hela tiden ha mer. De senaste modesakerna, märkeskläderna. Snygga kläder, klockor, you name it.
– När jag frågar varför så försöker de förklara. Köpandet, och ägandet, handlar om att visa att man faktiskt kan, att man har möjlighet att köpa. Men det handlar också om att visa att man har kunskap. Att kunna köpa rätt saker visar att man hänger med, att man är up-to-date. I grund och botten är de väl lika fångna i en stämning som vi var när vi var unga. Skillnaden är att den stämning som omger dem är oerhört inriktad på konsumtion, på att äga, på att visa upp vad man äger.
När Mohammad som 16-åring kom till Sverige, för att studera, var hans konsumtionskritiska ideal ännu levande.
– Som student kunde jag leva väldigt spartanskt. Jag minns en gång hur en tjej knackade på i studentkorridoren för att intervjua studenter för en uppsats hon skrev. Hon frågade om vilka märkeskläder vi köpte, och vad de betydde för oss. Jag kunde på en gång svara att jag inte visste något om det där. Jag köpte aldrig den sortens saker.
Från början hade Mohammad Fazlhashemi bara tänkt stanna i Sverige i några år, för att studera färdigt. Men så kom revolutionen i Iran, följt av det förödande kriget med Irak. Till skillnad från de iranier som kom till Sverige som flyktingar i mitten av 80-talet har han aldrig varit tvungen att stanna kvar, utan har alltid haft möjlighet att återvända. Men han började sakta känna sig alltmer hemma i Sverige, och i den svenska universitetsvärlden. Han gifte sig med en landsmaninna och när barnen började komma rotade de sig alltmer.
Under åren som gått har Sverige förändrats i grunden, konstaterar Mohammad Fazlhashemi. Umeå, som var staden han började studera i, och där han i dag är professor i idéhistoria, var i slutet av 1970-talet känt som en radikal studentstad.
– Jag minns att det fanns bokbord överallt, när man gick genom campus. Vänsterradikal litteratur, en politisk debatt som hela tiden pågick. Det är helt borta i dag. Umeå som stad, och Sverige som land, har förändrats fullständigt. De idealbilder som fanns då, som talade om att ett annat sätt att leva var möjligt, verkar helt ha försvunnit.
Mohammad Fazlashemi beskriver hur vänstervågen ebbade ut någon gång på 80-talet, och ersattes av en allt starkare marknadsorientering och kommersialisering.
– Det händer fortfarande att jag reagerar mot det där. Särskilt inför högtider som jul, påsk och midsommar när alla affärer är så fulla av överflöd. Då det hör till att man ska köpa, i oerhörda mängder. Det kan jag känna mig främmande inför. När jag frågar svenska vänner säger de att köpandet hör till högtiden, att det är en tradition. Jag antar att det stämmer – när man deltar i konsumtionen som hör till högtiden försäkrar man kanske sig själv om att man har en fast grund i tillvaron.
För egen del har han alltså i stor utsträckning anpassat sig. Blivit en motvillig ägare.
– Ja… Fast motvillig är kanske fel ord. En hel del saker är ju bra att ha. Jag uppskattar att jag i dag bor i hus. Efter att ha bott i hyreshus i många år är det skönt, en frihet, att inte ha andra omkring sig och inte behöva anpassa sig så mycket. Det är jag till freds med. Bilen är också praktisk och bra, den ångrar jag inte. Däremot finns det andra saker… Som platt-teven som barnen övertalade mig att köpa. Den har jag svårt att förstå poängen med.
Samtidigt, säger Mohammad efter en kort paus, att han kanske inte ska skylla hela förändringen på barnen.
– Jag säger att jag släppte min konsumtionskritik på grund av dem, och så var det säkert. Det var av omsorg om dem som vi började köpa alla de saker som man förväntades ha. Vi var ju vuxna, och kunde hantera att vara avvikande, men ville inte att de skulle behöva göra det. Samtidigt är det här resonemanget kanske att göra det lite väl lätt för sig. Vi tyckte nog också att det var skönt… Kanske använde vi barnen som en ursäkt för att få släppa de gamla idealen. Hur som helst så släppte vi dem i alla fall, utan något större motstånd.
Samtidigt finns det en del saker i hans hem som han har ett mer okomplicerat förhållande till. Det handlar om föremål som är minnen från hans barndom i Iran. Några tavlor, två silvervaser från hans barndomshem i Teheran. Några persiska mattor, som påminner honom om den mattkultur han växte upp med.
– De är både kulturbärare och minnesbärare. De är viktiga för mig, även fast de inte alls är värda mycket pengar.
Där finns också ytterligare en sak som han har med sig från Iran, som betyder särskilt mycket. En liten, enkel väckarklocka som Mohammad fick av sin far, som numera är död.
– Väckarklockan hade en central plats i mitt liv, under många år. Jag fick den när jag skulle börja gå upp själv på morgonen, för att gå till skolan. Det var en symbol för mig, som visade att jag började bli självständig, kanske till och med vuxen. Den klockan har jag sedan tagit med mig, inte minst som ett minne av min far. Den har en särskild plats i mitt hjärta. Att äga den sortens föremål är någonting fint, som verkligen berikar mitt liv.