Fridah Jönsson, 19 år, flyttade från Leksand i Dalarna till en andrahandsetta i Hässelby i västra Stockholm tidigt i höstas. Det är första gången Fridah bor ensam och så långt borta från sina föräldrar. Det är ganska tyst i lägenheten, berättar hon.
– Jag håller på att anpassa mig, det är spännande. Men gud vad mycket det är som man ska fixa. Köpa diskställ, laga en knapp. Allt måste jag ju göra själv nu, säger hon.
Hon har stadig kontakt med föräldrarna, ringer hem varje dag.
– Men då pratar vi bara om saker som har hänt, jag vill inte bli en sådan där som ringer hem och frågar om hur man ska lösa enkla grejer. Det frågar jag hellre om på Twitter.
Fridah har varit huvudredaktör för en bok om tonåringars vardag ”Sex, sprit och ätstörningar”, som nyligen kom ut. Idén till boken fick hon en kväll när hon låg och slökollade på tv hemma i Leksand förra jullovet.
– Jag blev så trött när jag såg någon, vem de nu var, Katarina Janouch eller Anne Söderlund, prata om barn och unga... Jag tänkte att det är ju vi unga som borde berätta om hur det är att vara ung. Våra berättelser behövs.
Fridah skapade en facebookgrupp och frågade efter ungas historier. Responsen blev enorm. Hon fick in mängder av bidrag från hela landet. Fridah sållade bland texterna och kontaktade flera förlag och fick ganska snabbt napp.
I boken berättar unga mellan sexton och drygt tjugo år utlämnande om hur det är att gå i en klass med mobbare och om hur alkoholen blir en tillflykt, om hur det känns när man inte kan prata med föräldrarna, om hur det är att vara ung och känna det sociala trycket som finns på nätet. Om hur svårt det är att tänka på framtiden, vad man ska bli, göra, när man är vuxen. Om nyfikenheten på och pressen att ha sex. I varenda berättelse finns insmuget råd till föräldrar till tonåringar. Personliga och skrivna från hjärtat. Fridahs viktigaste råd finns redan i baksidestexten och är ett slags sammanfattning av ropen från de unga i boken:
”Ta hand om era tonåringar, krama dem ofta och säg att de är bäst i världen. För det är det de vill.”
– Ofta hör man vuxna säga ”men vi har ju också varit tonåringar” när vi försöker berätta hur vi har det. Javisst har de det. Men att vara ung på 1960-talet var inte samma sak som att vara ung i dag. All teknik som vi omges av i form av sociala medier, bloggar, mms och sms gör att de sociala kraven har blivit allt hårdare. Det går inte att gömma sig, det finns alltid någon som kan kolla upp en. Någon lägger upp en bild på Facebook från en fest till exempel och så vet alla... Föräldrar i dag kan inte relatera till det, säger Fridah.
Fridah tycker att föräldrar ska lägga sig i vad deras barn gör, de ska fråga och vara nyfikna på tonåringarnas vardag. Men fram för allt ska de vara tillåtande och närvarande, tycker hon.
– Det var ju föräldrarna som skaffade oss, de har plikter. Jag vet så många föräldrar som bara tror att de kan fortsätta med sitt vanliga liv när de har barn. Det kan man inte! Man ska hämta tonåringen när han eller hon varit ute på kvällen till exempel, och ställa upp på alla möjliga sätt, det tycker jag.
En bra relation till tonåringen börjar när barnet är litet, det är Fridah övertygad om.
– Som förälder kan man inte försöka komma nära barnet när det blir tretton, då är det alldeles för sent.
Fridah Jönsson har haft en ganska enkel tonårstid, tycker hon. Hon kände aldrig något behov av att vara rebellisk.
– Jag tror att många tonåringar har förväntningar på sig att man ska vara lite gangster under tonåren, det kan också vara jobbigt. Så är det inte för alla.
Hon har aldrig skolkat, aldrig rökt, alltid kommit hem i tid.
– Jag är astråkig på det sättet. Jag har aldrig druckit alkohol heller. Men det beror mest på att jag umgicks med ett gäng som höll på mycket med sport – jag kommer ju från Leksand! – och för dem var det naturligt att inte dricka när de skulle träna. Vi spelade poker i stället. Eller gick på konserter.
Hon har haft en smidig och tät relation till sina föräldrar, framför allt sin mamma.
– Mamma och jag är ganska lika och vi står varandra nära. Jag berättar nästan allt för henne. När jag var tolv och väldigt gärna ville åka till Peace and love-festivalen i Borlänge bestämde sig mamma för att följa med mig. Sen dess har vi åkt dit tillsammans varje år. Det är jättekul – och annorlunda. Mina kompisar tycker att jag har en så cool mamma.
Fridah hade en svårare period när hon skulle börja i gymnasiet. Hon kände bara en person sedan tidigare i sin nya klass på medielinjen. Hon hade precis blivit tillsammans med en kille som just flyttat långt från Leksand, till Sundsvall. Och hon hade precis börjar skriva krönikor i Dalarnas tidningar.
– Det blev för mycket. Jag fick prestationsångest och tyckte att jag var kass på allt, värdelös. Och så började jag tycka att det var skitjobbigt att äta. Det var en sjuk höst, jag satt bara hemma i en fåtölj och grät.
Det hade kunnat gå riktigt illa om hennes föräldrar inte hade sett och stöttat henne då, säger hon.
– Jag blev skjutsad till och från skolan, mamma och pappa såg till att jag åt middag hemma varje kväll. Det blev min favoriträtt makaronistuvning flera gånger i veckan.
Fridahs mamma hjälpte henne också till en kbt-psykolog.
– Jag gick hos henne i tre år. Det gjorde att jag började må bättre och började tro mer på mig själv. Nu är ätandet inga problem. Jag är glad att mamma och pappa stöttade mig så mycket under den perioden, säger Fridah Jönsson.