En dag i början av mars 2002 stiger en ung kvinna på Balkan in i en vit FN-bil som för henne till flygplatsen utanför Kosovos huvudstad Pristina. Tillsammans med en tjänsteman från vittnesavdelningen vid FN:s internationella krigsförbrytartribunal för det tidigare Jugoslavien går hon ombord i ett trafikflygplan och samma eftermiddag landar hon i Nederländerna.
Kvinnan, som vi kan kalla för Selime, är på väg till Haag för att vittna i rättegången mot Slobodan Milosevic, som är åtalad för bland annat brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser under nästan ett decennium av krig och kriser på västra Balkan. Selime är en av tre kvinnor som snart ska sätta sig i vittnesbåset mitt i rättegångssal 1 i tribunalens byggnad i Haag för att vittna om sexuella brott utförda av serbiska poliser och soldater under kriget i Kosovo 1999. För första gången i sitt liv ska hon befinna sig i samma rum som Slobodan Milosevic, till för bara några år sedan Serbiens och Jugoslaviens auktoritäre ledare.
Fråga: Var fanns polismannen då?
Svar: Han var på gården först. De tog in mig i ett utbränt rum i ett utbränt hus.
Fråga: Vad hände i det utbrända rummet?
Svar: Soldaten började ta av mig kläderna.
Det blir högst två veckors väntetid innan hon får vittna, har utredarna sagt när de övertalade henne att vittna mot Milosevic. Selimes vittnesmål ska vara skyddat och utan åhörare, men hon får inte vara anonym i rättssalen: Slobodan Milosevic får redan i förväg information om hennes rätta namn och ingenting hindrar honom i praktiken att meddela sina medhjälpare i Serbien vem det är som vittnar mot honom (även om det är förbjudet enligt tribunalens regler). Tribunalen använder nästan aldrig anonyma vittnen. Däremot är många vittnen vid tribunalen i Haag skyddade, vilket betyder att deras identitet är hemlig för offentligheten, men inte för den åtalade.
Ingen i Kosovo ska ändå få veta att hon har vittnat, lovar utredarna. Ingen behöver få veta vad som drabbade henne i april 1999 när hon smög ut från sitt föräldrahem för att köpa mjölk, men kidnappades av två serbiska soldater som hotade henne med pistol och våldtog henne upprepade gånger.
Hennes föräldrar är de enda som vet att hon reser till Haag, till alla andra har hon sagt att hon ska resa till Bosnien för att hälsa på en släkting i två veckor. Få i hennes omgivning vet att hon är en av de tusentals kvinnor som blev våldtagna av serbiska soldater under kriget 1999.
Det blir inte alls som utredarna från krigsförbrytartribunalen lovade när de övertalade henne att vittna mot Milosevic. Tillsammans med två andra kvinnor från Kosovo får Selime ett eget rum på det hotell i utkanten av Haag där tribunalens vittnen bor medan de väntar på sin tur att vittna i en av de många rättegångarna.
De två veckorna går och det blir förseningar i åklagarnas planering. Milosevic korsförhör varje vittne dubbelt så länge som åklagarnas inledande förhör. Han blir sjuk och rättegången måste avbrytas. Två gånger hämtas Selime från hotellet till tribunalen, men körs tillbaka efter timmar av väntan i tribunalens byggnad. Hon umgås med de två andra kvinnorna som också ska vittna om sexuella brott under kriget, och hon träffar ibland tjänstemän från tribunalens avdelning för vittnen och brottsoffer. Åklagaren Christina Romano, som ska ställa frågor till henne under vittnesmålet, får hon bara möta en gång och hon känner sig inte förberedd för att sitta ensam i vittnesbåset mitt i den formella rättssalen.
Hemma i Kosovo har det redan läckt ut att hon är i Haag och ska vittna mot Milosevic. Det tar 40 dagar av väntan i Haag innan det blir Selimes tur att vittna. En assistent från tribunalen hämtar henne med bil. En vakt i ljusblå uniform följer henne in i rättssalen.
Fråga: Vad hände sedan?
Svar: Han klädde av mig och tog in mig i badrummet för att jag började skrika. Då slog han mig och stoppade in min t-tröja i min mun.
Nu är det oktober 2003. Genom förmedling av Sevdije Ahmeti från centret för kvinnors och barns skydd i Pristina har jag fått möjlighet att möta Selime och de två andra kvinnorna som också vittnade om sexuella brott. Vi är i ett anonymt kontor någonstans i Västeuropa, jag har lovat att inte skriva var. Selime, Vjosa och Marta - namnen är fingerade - har fått permanent uppehållstillstånd utanför Kosovo, för de vågar inte återvända hem. Jag ställer inga frågor om våldtäkterna, den berättelsen känner jag redan från tribunalens tekniskt neutrala rättegångsutskrifter. Mina frågor handlar om vad det betydde att vittna och vad som hände dem efter vittnesmålen inför tribunalen.
Att träda in i den kyligt blå och bruna rättssalen i Haag gav Selime en fullständig känsla av overklighet. Alla i salen tittade på henne och hon undrade för ett ögonblick: "varför tittar alla på mig?".
- Jag har aldrig känt mig så upprörd, det var som om jag var berusad och knappt visste var jag befann mig. Jag hade svårt att andas.
Under den följande timmen fick Selime svara på åklagarens detaljerade frågor om förnedringen och våldet den där dagen 1999 när hon blev våldtagen. Det var ohyggligt svårt att berätta och det fanns ögonblick när hon helst ville resa sig och gå.
- Det fanns en kraft i mig som sa att jag måste stanna och en annan kraft som ville att jag skulle gå ut.
Nästa dag är Selime tillbaka i rättssalen för att bli korsförhörd av Slobodan Milosevic. Hans första ord får henne direkt ur balans: "Jag är ledsen om det som hände verkligen hände", säger han kort.
- Det är svårt att förklara, säger Selime. Allting blev mycket värre när han sa de där orden. Det skadade mig mycket känslomässigt att han började sitt förhör med att påstå att det som drabbat mig var en lögn.
Fråga: Vad gjorde han sedan?
Svar: Sedan tog han ut sitt könsorgan och förde in det i mitt könsorgan.
Fråga: Hade ni smärtor?
Svar: Ja.
Aktivister för mänskliga rättigheter brukar hävda att brottsoffer från krig som får möjlighet att vittna om våldsamma händelser inför en domstol får hjälp att nå fram till en "avslutning" och komma vidare med sina liv. Att vittna blir enligt den synen en terapeutisk erfarenhet, men det är i verkligheten en stor förenkling. "Krigsförbrytarrättegångar är inte alltid vänliga mot brottsoffren," skriver rättsantropologen Eric Stover i en ännu opublicerad studie om vittnen i krigsförbrytarrättegångar. Stover skriver att många av de rättegångsvittnen som han intervjuade upplevde känslor av hjälplöshet, övergivenhet och vrede när de fick höra om förbrytarnas lätta straff.
William O´Neill som har arbetat med frågor om mänskliga rättigheter för FN i Rwanda är kritisk mot krigsförbrytartribunalerna för att de har ett överdrivet tekniskt och legalistiskt sätt att gå till verket.
- Offren glöms bort och blir i första hand verktyg för att domstolen ska nå en fällande dom, sade O´Neill vid ett seminarium i Stockholm anordnat av stiftelsen Kvinna till Kvinna för ett par veckor sedan.
Sevdije Ahmeti från centret för kvinnors och barns skydd i Kosovo är ännu mer kritisk och ifrågasätter om inte vittnesmål av offer för riktigt svåra sexuella brott snarast gör skadan värre, att de förstärker upplevelsen att vara ett offer, i stället för att skipa rättvisa. I ett mycket traditionellt samhälle som Kosovo, där många föråldrade föreställningar om kvinnors heder och oskuld ännu lever kvar, kan det vara personligt förödande om det kommer ut att en ung kvinna har vittnat i en rättegång om våldtäkter.
Selime återvände till Kosovo efter vittnesmålet i Haag, men fann snart att hennes tillvaro var outhärdlig. Det gick falska rykten om att hon hade blivit förskjuten av sin familj och det kändes som om alla tittade på henne. Hon fick psykiska problem och psykosomatiska reaktioner, som utslag i händer och ansikte. Till slut, när hon var nära ett personligt sammanbrott, fick hon hjälp av centret för kvinnors och barns skydd till att få uppehållstillstånd i ett västeuropeiskt land.
Fråga: Och vad gjorde han med er medan ni knäböjde på trägolvet?
Svar: Han våldtog mig.
Fråga: Och när ni säger "våldtäkt", vad menar ni med det?
Betydligt sämre gick det för Vjosa och Marta. Även de vittnade mot Slobodan Milosevic och även mot dem drev han ett hårt genomfört korsförhör, där han ifrågasatte sanningshalten i deras vittnesmål. Efter vittnesmålet var de livrädda för att återvända till sina traditionella byar i Kosovo och vägrade resa hem. Inför detta ställde sig tribunalens vittnesavdelning helt främmande och försökte med alla medel tvinga dem att återvända.
Efter sex månader i Haag fick de ett ultimatum av vittnesavdelningen: "antingen reser ni hem eller så överlämnas ni till de holländska invandrarmyndigheterna som får ta ställning till en asylansökan". Återigen var det genom ett ingripande av Sevdije Ahmeti i Pristina som de kunde få uppehållstillstånd i Västeuropa.
Selime, Vjosa och Marta är helt överens i dag: det var ett misstag att vittna inför krigsförbrytartribunalen. Alla tre inser att vittnesmålen är nödvändiga och viktiga, men de tycker att de fick dåligt stöd och bistånd av tribunalens vittnesavdelning.
- Jag ångrar mig, säger Vjosa, som är mycket mager och talar med tyst, nästan ohörbar röst. Om jag inte hade vittnat kunde jag ha haft ett normalt liv hemma i dag, tillsammans med min familj. Nu vet jag inte om jag någonsin vågar återvända hem.
- Vi pressades och övetalades att vittna, men ingen tog hand om oss efteråt.