Plötsligt slås dörren upp och filmaren Marius van Niekerk visar oss in med ett charmigt leende. Vi befinner oss i Edenfilms lokaler i den gamla cementfabriken i Liljeholmen. Marius fixar kaffe och skummar mjölk som vi sedan sippar på när han osentimentalt berättar om sin långa mörka resa genom krigets fasor.
Marius var sjutton år när han tvångsrekryterades till den sydafrikanska armén för att strida i det blodiga inbördeskriget i Angola. Han har förlorat många av sina gamla vänner. För att inte förlora fler, inklusive sina två döttrar, vill han berätta om alla upplevelser och minnen från kriget. Det är ett av huvudsyftena bakom dokumentären ”Mitt mörka hjärta” som under våren visades på Folkets bio och som SVT planerar att sända i höst.
I filmen återvänder han till slagfälten i Angola tillsammans med tre krigsveteraner från den andra sidan. Nu, tjugo år senare, gör de resan för att förlåta varandra och komma vidare med sina liv.
Marius berättar att han hade fostrats i det patriarkala apartheidsamhället och att det gett honom en snäv världbild där ”manliga” egenskaper hyllades.
– Tjejerna gillade killar som var macho. Som kille fick man tidigt lära sig att ta stryk, av föräldrar, lärare, andra ungar, säger Marius.
Krigförande stater, i det här fallet den sydafrikanska, drar nytta av unga pojkars stridslust. De plockas innan de hunnit mogna till självständigt tänkande män, menar han.
– Mig tog de när jag bara var sjutton är. Redan vid 25 års ålder är det ofta för sent, då säger man bara ”fuck you, dra ut i ditt eget krig!”
I armén blev han förolämpad, slagen, hindrad från att äta och sova. Befälen tvingade honom att göra fysiska nonsensövningar tills han stupade.
– Har du sett ”Full metal jacket” (Stanley Kubricks krigsfilm från 1987 om Vietnamkriget)? Där ser du hur det kan gå till när de bryter ned ditt självförtoende. Efteråt är du en robot som kan göra vad som helst.
Det var då, när han var helt nedbruten, som de presenterade bilder av fienden. Officerarna berättade att det var hans jobb att skydda det civila samhället, kvinnorna och barnen, från kommunister och svarta som ville förstöra hans land.
– Då var man så ”pissed off”, så ”fucked up”, så fylld av hat att man var beredd att göra väldigt mycket.
Menar du att vilken ung man som helst kan bli så där viljelös?
– Ja, om de formats under samma omständigheter som vi gjorde. Titta på den danska dokumentären ”Armadillo” som handlar om soldater från Danmark, säger Marius.
I ”Armadillo” ser vi hur soldaterna, som alldeles nyss var tonåringar i vanliga danska hem, rekryterades till kriget i Afghanistan där några av dem sedan berättar hur sårade talibaner låg och stönade ”tills vi gjorde slut på dem”.
När Marius och hans förband hade vunnit striden på ett slagfält kunde de reagera som om de vunnit en rugbymatch. De hade fältprästens budskap i öronen, att de utkämpade ett ”heligt krig vars syfte är att skydda vårt land och vår kristna religion”.
”Gud är vid er sida”, predikade prästen. Bredvid honom stod förbandets kapten och fyllde i med orden ”huvuden pojkar, vi vill ha huvuden”.
– Jag minns en gång när vi samlades på en pub och drack öl. Många som satt där hade fingrar och öron från fiender i snören runt halsen. Det är ett urgammalt beteende och inget unikt för just det här inbördeskriget.
Redan efter ett år i krigets tjänst insåg Marius att han var tvungen att desertera och fly. Han lyckades hålla sig gömd i Sydafrika i två år innan de fick upp spåret efter honom och han flydde till Israel. Han jobbade på kibbutz där han träffade en svensk kvinna som tog med honom till Sverige.
Det var 1983. Ganska snart visade det sig hur mentalt skadad han blivit av kriget.
– Jag gick omkring och var jävligt arg. Om någon var det minsta kritisk, så exploderade jag. Folk undvek mig, säger Marius, som drömde mardrömmar och kunde vakna dyngsur av svett, ibland utan att kunna röra sig för att musklerna var så sammandragna.
– Det är svårt att förklara hur en sådan dröm kunde vara. Men jag kunde vakna med smaken av krut i munnen. Jag var rädd för att titta ned på min kropp för att jag trodde att den var lemlästad.
Det gick så långt att han blev rädd för att somna. För att lugna nerverna började han missbruka alkohol och cannabis.
En dag, när han av en slump tittade på en film om Vietnamkriget, kände han igen symtomen hos krigsveteranerna och insåg att han led av posttraumatiskt stresssyndrom, PTS.
Han läste allt han kom över i ämnet, skrev ned sin egen berättelse, började i behandling och samlade små grupper med andra veteraner i sin lägenhet i Stockholm.
För några år sedan fick han idén att göra den här försoningsresan som filmen baseras på.
– Ja, jag hade suttit här och pratat så mycket om allt som hänt. Men det enda som hjälpte var att åka tillbaka dit och försöka förstå varandra. Det var en svår resa på väldigt många plan. Det viktigaste var att dela upplevelsen, att sitta ned vid samma eld som de jag stridit emot.
Marius är ett under av social charm och det kan vara svårt att förstå vilka fasor han varit med om. Fortfarande lider han av ”hypervigilans”. Det betyder att han ständigt är på sin vakt och aldrig kan slappna av.
För närvarande arbetar han med en film om våldtäktsoffer i krig. Utgångspunkten är kriget i Kongo. På något omedvetet plan tror Marius att de ohyggligheter som soldater kan begå i krig, som våldtäkter, bottnar i att de försöker bli kvitt sina ”svaga, feminina” sidor.
– När du ser svaghet så drivs du av en lust att förstöra den, för att bli kvitt den hos dig själv, förklarar han.
Det enda som läker själens sår menar han är uppriktigheten, att inte undanhålla något av det man varit med om. I en anda av förlåtelse.