Jag var stressad och trött av vardagsslit.

Det var en vanlig lördagsförmiddag i februari och solen och snön lockade både lustfyllt och krävande. Ungarna måste ut!

Till slut lyckades jag och ett och halvtåringen få på oss alla tjocka vinterkläder och kängor och ta oss ned för trapporna. Storebror och pappa fick komma efter.

För en liten parvel går sten­trapporna inte fort. Kan man glida om man håller med vantarna på ledstången? Oj, står det en blomma i fönstret? Jag svettas och försöker snabba på.

Utanför porten stannar han. Mina steg är genast inriktade på att ta sig mot den stora lekparken några hundra meter bort. Helst ska det gå fort också! Vi ska ju leka tillsammans!

Men han, lilla pojken, börjar genast gräva med sin hink och spade – precis där i snöhögen utanför ingången. Här? Men vi som skulle ...

Han gräver sakta, fyller på, tar mer snö från en annan hög, plattar till. Tar lite snö här och lite där. Och plötsligt ser jag honom som den lilla människa han är. Han har inte bråttom någonstans. Han upptäcker den nära och alldeles nya spännande värld som han har omkring sig. Vi gräver länge, öser i mer snö, häller ut och fyller på.

Tänk vad mycket snö det kan rymmas i en liten hink, och att den liksom smälter lite när man plattar till den för mycket.

Min puls går ned. Jag kan se träden, solen som strilar sig ned på oss mellan grenarna. Leendet från min son när han märker att jag faktiskt kan vara i hans nu.

Efter en lång stund där utanför porten tar han mig i handen och drar mig sakta några meter uppför den lilla stigen mot skogsdungen. ”Mamma, titta fåglarna.”

Vi håller varandra i händerna och upptäcker långsamt. Vad är det för spår i snön? Hör du någon fågel?

Den här stunden bevarar jag länge i mitt hjärta. Han, så liten han var – blev min läromästare i att stanna tiden. Inga kan som barn leva i ögonblicken. Just här och nu.