– Att själv kunna studera hur människokroppen är konstruerad är grundelementet i den anatomiska utbildningen. Studenterna får en riktig aha-upplevelse när de verkligen ser topografin inne i kroppen och hur organen bildar system med kärl, lymfa och nerver.

Att arbeta med kroppar efter människor som levt, andats och som lämnar sörjande anhöriga efter sig kräver stor eftertanke och kunskap, berättar Mats.

– När man bestämmer sig för att donera sin kropp är det viktigt att det är förankrat hos de anhöriga. När vi tar emot kroppen för jag samtal med de anhöriga. I ungefär 10 procent av fallen avsäger vi oss donationen eftersom jag märker att de efterlevandes själsliga sår blir för stora. Vi samarbetar också med psykologer, terapeuter och präster.

Vilka är det då som väljer att donera sin kropp?

– Jag har känslan av att det är personer som funderat över döden, kanske mer än den genomsnittliga svensken. Ofta är det ateister eller personer som inte tillhör någon av de monoteistiska religionerna där begravningen är en viktig ritual. Det är också ett förfarande som tycks gå i arv mellan barn och föräldrar, har jag märkt.
Ibland händer det att en avliden både är helkroppsdonator och organ­donator.

– Organdonation till patienter med svåra sjukdomar går alltid före kroppsdonation till undervisning, berättar Mats. Det är bra eftersom det råder en ständig och akut brist på organ i Sverige i dag.

De helkroppsdonatorer som även har donerat ett organ går oftast inte att använda i under­visningen.

– Då kallar vi in specialistläkare som får möjlighet att öva komplicerade kirurgiska ingrepp på kropparna.

Hur känns det att arbeta med döda människokroppar?
– Inte särskilt problematiskt, som anatomiker tycker jag att det är oerhört intressant att undervisa och att veta att kunskapen kommer levande människor till godo. Men det är viktigt att aldrig glömma att kropparna tillhört människor som velat bidra till vetenskapen. Det ska man visa respekt för.