Saker som kungar eller drottningar ägt, givit bort eller vidrört har ett magiskt skimmer – och visar att Sverige har en lång och ärofylld historia. Samlandet av kungliga föremål började under 1800-talet och blev viktiga byggstenar i skapandet av en svensk nationalism.
Ann Grönhammar är musieintendent på Livrustkammaren i Stockholms slott. För några år sedan var hon med om att bygga upp utställningen ”Gudie till svenska folkets kungaminnen”. Sedan dess har hon ett särskilt intresse för kungliga gåvor.
– Redan tidigt gav kungar bort gårdar för att knyta lojala adelsmän till sig. Det var ett sätt att tillförsäkra sig lojalitet från viktiga maktgrupper i samhället, berättar hon.
De som tog emot ynnestbevisen bekräftade kungarnas legitimtet, deras rätt till makten. I slutet av 1800-talet ville Oskar II dela ut adelskap och ordnar till personer som han ville ära – men flera av dem tackade nej. Något som ansågs ytterst förödmjukande för kungen.
Men gåvorna var också en del av kungarnas strävan att skapa förtroliga band till sin omgivning, det gäller exempelvis hedersgåvor till den närmsta hovkretsen.
– Vår nuvarande kung, Carl XIV Gustaf, verkar i den traditionen och har givit flera gåvor till sina hovfunktionärer. Det är ett sätt att få lojala medarbetare.
Länge har de kungliga gåvorna varit en del i arbetet på att stärka varumärket ”kungahuset”. Ett generöst sinne – ”largesse”, ett begrepp som även innefattar tolerans, återhållen respekt och ljus lätthet – är en klassisk furstlig dygd.
– Kostbara gåvor skänker glans åt givaren och blir samtidigt ett bevis för att kungen varit närvarande. Mottagarna kan sola sig i den kungliga strålglansen.
Den som fått en kunglig gåva förväntas inte ge något tillbaka – i alla fall inte något materiellt. Däremot måste mottagaren visa lojalitet, underdånighet och sympati.
– En del föremål, både privata och de som finns på museer, har närmast en fetischistisk betydelse. Saker som en kung eller drottning vidrört – tygbitar, sängar, stolar, tallrikar och bestick – får en magisk innebörd. Det visar att man är del i ett större sammanhang.
Även de gåvor som föreningar, kommuner, företag och allmänheten skänker till kungahuset har den funktionen. Givandet skapar en känsla av närhet till de kungliga.
Ann Grönhammar pekar på att gåvor till nära medarbetare inom hovet är den största gruppen kungliga minnesföremål i privat ägo. Gustav III skänkte till exempel dyrbara smyckeklockor när någon högt uppsatt hovfunktionär gifte sig. Även i dag får den närmaste hovkretsen gåvor vid bland annat dop, julfirande och födelsedagar.
Kungliga har också gett gåvor efter att ha ätit middag och övernattat i privathem. Drottning Desideria skänkte bland annat en sekretär till familjen Meyer i Karlshamn efter att sovit över hos dem 1828.
Lägre tjänstefolk har ofta fått till exempel klädesplagg. Det var en form av löneförmån och efter att ha sytts om användes kläderna av tjänstefolket, deras släkt och vänner.
Kungaminnen fick hög status under 1800-talets historieromantik. Ett glas som kungen påstods ha druckit ur, en stol drottningen suttit i ... om föremålen är äkta eller oäkta spelar mindre roll. Kungligheter är inte som vanliga hjältar inom idrott och musik, vilkas namn kommer och går på löpsedlarna. De kungliga står för sammanhang och gemenskap som sträcker sig utanför tid och rum. Kungaminnen stärker därför alltid individens självuppfattning och identitet.