Den där randen som bildas längst ner i toalettstolen, där vattnet stått stilla och lagrats till ett beigebrunt streck, fullt av bakterier av mindre trevligt slag. Den har författaren och journalisten Hillevi Wahl skärskådat oändligt många gånger.

– En dag när jag stod där slog det mig – det är ingen skillnad på mig och narkomanerna på Sergels torg, säger hon.

När hon var 17 år åkte hon till USA för ett års utbytesstudier. Då slog en begynnande ätstörning ut i full blom. Hon hade nämligen kommit på ett oslagbart knep för att bli smal: att äta maten och sedan kräkas upp den.

Det berättar hon om i den självbiografiska romanen ”Hungerflickan” som nyligen kom ut. Tidigare har Hillevi Wahl skrivit boken ”Kärleksbarnet”, som handlar om huvudpersonen Irmelis barndom, då hon till största delen bodde med sin alkoholiserade mamma. I ”Hungerflickan” berättar hon om tonåren, då Irmeli lämnat sin mamma och flyttat in hos sin pappa – även han alkoholiserad men ändå den av föräldrarna hon trivdes bäst med. Som i alla dysfunktionella familjer fanns ingen riktig mat, vare sig hos mamma eller pappa.

– Ibland kanske det bara fanns kokosbollar att äta hos mamma. Och jag fick mackor utan annat pålägg än socker, säger Hillevi.

Tonårsperioden blev svår, och mackorna som Hillevi åt när ingen fanns där att laga middag kunde bli allt fler, alldeles för många. Hon åt för att trösta sig själv, för att bli fri från ångest.

– I början räcker det med en macka som tröst. Sedan tar det två innan du kommer till ro, sedan tre, fyra fem …

Hon gick upp i vikt. Reaktionerna lät inte vänta på sig. I skolan blev hon utstött. Gympalektionerna var plågsamma, som en uppvisning i klumpighet. Flera dieter påbörjades men misslyckades och slutade i överdrivet ätande. Självhatet växte.

– Det finns flera orsaker till att jag blev sjuk. En av dem var att jag varje dag såg mig i spegeln och sa till mig själv: ”Du är ful, fet och misslyckad.” Det händer ju något i en människa som tänker så. Dessutom sa min pappa en del dumma saker, och jag blev illa behandlad i skolan. Många var taskiga mot mig, men allra elakast var jag själv – mot mig själv, säger Hillevi.

Men den största anledningen till att hon fick bulimi låg förstås i uppväxten. Hillevi menar att många barn till missbrukare lider av samma problem: känslighet och ensamhet i kombination med ett enormt bekräftelsebehov.

– Nu har jag förstått att det inte alls är ovanligt att döttrar till missbrukare börjar missbruka mat, blir anorektiker eller bulimiker, medan söner oftare agerar utåt, blir våldsamma. Alkoholen lockar inte en missbrukardotter eftersom den har en stor varningstriangel på sig. Men maten slinker ner, säger hon.

Hon skriver i ”Hungerflickan” om det svarta hålet inombords, tomheten och ångesten som tvingar i väg henne till affären där hon handlar glass och kakor i massor för att gå hem och vräka i sig och sedan spy upp och efteråt ligga med en filt om sig, äntligen lugn igen, som om hon var ett foster, tryggt förvarat i livmodern.

– Det där svarta hålet uppstår ur bekräftelsebehov, ensamhet och skam – att man inte kan prata om problemen hemma. Att ens mamma eller pappa dricker blir familje­hemligheter. Redan innan jag kunde prata visste jag att mammas och pappas drickande skulle hållas inom familjen. Jag tycker så hemskt illa om familjehemligheter.

Hillevi tror att alla anorektiker och bulimiker går omkring med svarta hål inombords på det ena eller andra sättet. Självklart behöver ångesten inte alltid bero på att man kommer från ett missbrukarhem.

– Ofta handlar det om att man inte har verktyg hemma för att hantera svårigheter, det gäller alla möjliga sådana, från överpresterande föräldrar till psykisk sjukdom i familjen, säger hon.

Samtidigt finns det i samhället en norm, en allmän inställning som kringskär kvinnor – ger dem för trånga kostymer.

– Väldigt ofta hör man kvinnor som pratar om hur tjocka och fula de är. Det är så lätt att falla in i det. Så fort en kvinna kommer till jobbet får hon höra ”snygg blus”, och det låter ju snällt, men är också en markering av utseendet. Och det i sig blir ett sätt att trycka ner, att tränga ihop kostymen, säger Hillevi.

Med sina egna barnär hon noga med att inte trä på dem någon kostym. Hon tycker inte att barn ska mätas och vägas och förbjudas att äta socker, hellre då uppmuntras att röra sig – för kroppar som rör sig vill inte ha dålig mat, menar hon. Och givetvis ska barnen bekräftas, gärna positiva omdömen om kroppen, prata med dem om hur fina magar eller starka armar de har. Med kärlek och bekräftelse löser man mycket.

– Friska barn svälter sig inte – de blir inte heller tjocka. De behöver inte ekologisk mat och sockerförbud. Låt dem vara, säger Hillevi.

Framför allt gäller devisen: Barn gör som du gör, inte som du säger. Därför har Hillevi arbetat mycket med sina känslor kring maten och tankar om sig själv.

– Om jag tycker att maten är laddad kommer barnen också att tycka det. Därför försöker jag bejaka mig själv, komma på vad jag hungrar efter och se till att få det jag behöver.

Själv sökte hon till sist hjälp på en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik och kom i kontakt med överläkaren och ätstörningsexperten Kari Schleimer.

– Jag låg inlagd i kanske en månad. Kari blev min räddande ängel. Hon fick mig att förstå mitt problem och gav mig ett antal nycklar så att jag kunde fortsätta att jobba med det på egen hand.

I samma veva som hon började komma ur ätstörningarna arbetade hon på ett äldreboende. Där fanns många gamla som verkligen behövde henne – och när hon kände sig behövd blev det som en läkande process för Hillevi.

– Om jag ska hårdra det, tror jag att många anorektiker har ett stort kontrollbehov, medan bulimiker är äventyrliga spänningssökare. Jag är en sådan som alltid varit lite för mycket, älskat för mycket, velat för mycket. Jag har haft ett behov av att tas i bruk, att all min potential utnyttjas. Därför passar det mig bra att ha tre barn eftersom de kan använda all min energi, suga i sig av min kärlek, säger Hillevi.

När hon slutat kräkas var hon 20 år, men det dröjde ända tills hon blev 40 innan hon helt kunde släppa sina negativa tankar kring kroppen.

– Nu är jag otroligt lycklig, jag får ibland höra att jag är äckligt glad. Men när du haft det som jag är det lite som att du gått omkring med kronisk värk, och så plötsligt en dag är smärtan borta. Det går nästan inte att förstå känslan, det är så skönt, som att kasta av sig en tung ryggsäck, man flyger.

Hon skulle önska att den trånga kvinnokostymen blev lite mindre trång, att vi slutar prata om och racka ner på våra kroppar, slutar bedöma och trycka ner oss själva. Och vågar be om hjälp när vi mår dåligt.

– Du tror alltid att du är ensammast i världen med ditt problem, men så är det ju aldrig. Bort med skammen, berätta! Alla har sin skit. Jag hörde en gång någon som sa att om alla gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar, så skulle ingen vilja byta. Det tror jag på.

I morgon: Karins ätstörning blossade upp på nytt när hon blev gravid.