Marcus Hägerström, 15, är genast framme och skakar hand. Lyfter på sjömanshatten och vänder sig sedan till kompisarna och ber om en välkomstapplåd för lägrets nya gäster. En lång och varm applåd följer.
Det är mitt i lunchen när vi kommer. Gålögården ligger längst ut på halvöns udde, inbäddad i den böljande blandnatur som går igen i så många av Stockholms skärgårdsparadis. Ängar, skog, vikar och hagar. Sexton ungdomar och nio ledare äter pizza som bakats av lägrets två köksor och två konfirmander. Måltiden intas inne, och tur är väl det. Dagen är stekhet och pizzaosten hade smält på nolltid ute i solgasset.
– Konfirmanderna är indelade i grupperna Tro, Hopp och Kärlek. Den här veckan hjälper Kärlek till i köket, berättar prästen Per Axerup när applåderna lagt sig. Det är hans andra sommar på Gålögården, men på konfirmationsläger har han jobbat otaliga gånger under sina trettiofem år som präst. Det som skiljer det här lägret från andra är att hälften av ungdomarna har någon typ av funktionshinder.
– Några har Downs syndrom, andra har diagnoser som autism eller adhd. De som inte har funktionshinder är bara normalstörda, säger Per med glimten i ögat.
Tanken med lägret är att ungdomar ska få chans att träffa nya vänner som de kanske aldrig hade kommit i kontakt med annars. Och även om somligt tar lite längre tid för vissa, gör alla samma saker.
Det blir extra tydligt under den pilgrimsfärd som konfirmanderna ska vandra dagen därpå. En mil ska de gå, och många pauser kommer att behövas under färden som beräknas att ta hela dagen. Inte alla kommer heller att kunna gå hela vägen, utan måste köras mellan stoppen. Men, det vikigaste kvarstår, att konfirmanderna tar sig igenom milen.
Per säger att pilgrimsfärden i flera avseenden speglar tron och livet i övrigt. Att alla har sitt sätt att vandra genom livet. Och sitt sätt att tro på.
– Vi går upp och ner, genom berg och dalar. Vissa ställen är det svårare att ta sig fram än andra, precis som att vissa har svårare att ta sig fram än andra. Men vi går mot samma håll och mål. Och vi gör det tillsammans.
Praktiska övningar och aktiviteter av den här typen är typiska för lägret. Eftersom flera av ungdomarna har läs- och skrivsvårigheter, satsar Gålölägret, i högre grad på att uppleva tron än att läsa om den, Genom drama, sång, musik och naturupplevelser. Det kan handla om allt från pilgrimsvandringar till att gestalta Jesus födelse genom teater eller att skapa sin bild av skapelsen i lera.
Per är väl medveten om att antalet nykonfirmerade ungdomar sjunker med åren. En utveckling som delvis hänger samman med det faktum att kyrkan upphörde att vara statskyrka för tio år sedan. Han skulle gärna se en uppgång, men samtidigt ser han inte helt negativt på den sjunkande siffran. Exempelvis tror han att de som konfirmeras i dag gör det av egen vilja. Inte för föräldrarnas eller någon annan i omgivningen vill det. Att konfirmation inte längre är ett lika självklart inslag i ungdomarnas liv som det var förr, tror han även har förbättrat undervisningen i flera avseenden.
– Mycket har förändrats i kyrkan på senare år, bland annat konfirmationsundervisningen. I dag handlar den mer om samtalet vid lägerelden än om den auktoritära prästen som står framme vid katedern och predikar. Självklart sitter jag, med alla mina års erfarenhet, på mycket kunskap som jag kan dela med mig av, men mer än att skriva någon på näsan tycker jag att undervisningen ska vara en dialog. Jag har massor att lära mina 15-åriga elever. Men de har massor att lära mig också, säger Per.
Att man lär sig på lägret är något konfirmanden Emma Bergvall, 15, tar upp när vi pratar efter lunchen. Från början var det tänkt att hon skulle åka på ett konfirmationsläger på Öland, men när det blev inställt tvingades hon tänka om. Nu har tre veckor förflutit på Gålö och inte en enda gång har hon ångrat att hon åkte hit. Visst, säger hon, var det ovant att plötsligt dela rum och vardag med funktionshindrade, men efter ett par dagar föll det sig så naturligt att hon nu knappast tänker på det.
– Jag har lärt mig att alla inte lär sig på samma sätt som jag. Att det tar längre tid för vissa och då får man anpassa sig. Men det är absolut inte så att jag tvingas stå tillbaka för de funktionshindrade. Då känner jag fler ”normala” människor som kräver betydligt mer. Som verkligen tar plats.
Emma berättar att hon har en relativa nära relation till kyrkan eftersom hennes pappa är präst. Trots det säger hon att hon inte är speciellt kyrklig, men att hon har en tro. En tro på att allt inte bara tar slut efter döden. Och på att det finns någon som tar hand om henne vad som än händer. Tiden på konfirmationslägret har fått henne att fundera, och även tvivla, på livet och tron mer än hon gör i vanliga fall.
– En kväll berättade konfirmandledarna om sin tro och jag kände igen mig i mycket. Det är skönt att höra att andra har liknande funderingar som en själv. Men även om det här är ett konfirmationsläger är det aldrig någon som tvingar en att ta ställning. Eller att ens prata om sin tro.
Bland Emmas jämnåriga kompisar hemma är det inte många som konfirmeras i sommar. Hon kan räkna till fyra fem stycken i sin klass. Lite synd tycker hon, med tanke på allt hon själv fått uppleva på Gålö. Emma kan ännu inte svara på om hennes tro stärkts under lägertiden. Däremot har hon stärkts i tron på sig själv.
– Här känner man sig väldigt omtyckt, och det ger en bättre självkänsla och får en att vara tacksam för allt man har.
Eddie Gisslén, 18, är också konfirmand på lägret. Han förklarar att han ibland kan ha svårt att förstå saker, men att han har lärt sig mycket nytt på lägret. Som att klara sig själv nu när han är hemifrån. Men det bästa, menar han är ändå alla nya kompisar som han har fått på lägret.
– Jag längtar redan till återträffen nästa år.
Konfirmandundervisningen, som hålls varje eftermiddag, äger ofta rum uppe i lägrets kapell.
I dag inleds den med Anna Bergendahls Melodifestivallåt ”This is my life”. Konfirmanderna står, hand i hand, i en cirkel och sjunger. Mitt i sången ger sig Marcus, killen som hälsade oss välkomna, på en hjulning i ringens mitt. Någon skrattar till, men sången fortsätter och ingen tar egentligen någon större notis om det just inträffade. Spontanitet och oväntade infall av den här typen inträffar ofta på lägret, säger Per till mig senare.
Så snart vi lämnat kapellet är det dags för nästa aktivitet. I dag har en afrikansk dans- och musikgrupp kommit till lägret och ungdomarna skyndar för att byta om. Ett späckat schema kan tyckas, men med det finns det också en baktanke, menar Per. ”Fritid”, som man gärna har på andra läger, existerar inte här. Egen sysselsättning funkar inte för alla, och kan dessutom skapa oro hos vissa. Flera av ungdomarna vill ha benhård koll på dagarnas upplägg. Från att de stiger upp på morgonen till att de lägger sig på kvällen. Det stora schemat på väggen i matsalen är rikt illustrerat med bilder och text som berättar om dagens alla moment. Per säger att schemat blivit en trygghet som många av konfirmanderna gärna går igenom flera gånger om dagen. Och att plötsliga ändringar i det inte alltid är så populärt.
– På ett tidigare läger la vi in en fotbollsmatch där vi skulle ha psalmsång. Det var okej för de flesta, men en tjej vägrade att acceptera det. Hon satte sig och sjöng psalmer bredvid fotbollsplanen i stället.
Nere på ängen har det uppstått rena festivalstämningen. Emma, Marcus, Eddi och de andra konfirmanderna skakar rumpan till rytmiska trumslag. I morgon väntar den långa pilgrimsfärden, sedan är det bara några dagar kvar på lägret. På söndag hissas Gålölägrets egen flagga för sista gången i år. Och 16 ungdomar är konfirmerade.