Säger Britta Jonsson Lindvall, sjuksköterskan som mitt i livet sadlade om, startade ett pensionat i 50-talsstil i det nedlagda ålderdomshemmet i Harads, en by med dryga 600 invånare fyra mil uppströms Boden i Lule älvdal. Och sedan, alldeles intill, skapade den internationella designsuccén Treehotel. En anläggning som lockar turister från hela världen till Norrbotten, vann Stora Turismpriset i fjol och som nu nominerats till ”den bästa upplevelsen i Sverige”.
– Nog för att vi förstod att trädhotellet skulle bli uppmärksammat men att det skulle bli sådan förfärlig uppståndelse trodde vi ju inte.
Sedan de första trädkojorna invigdes i juli för två år sedan har utländska tidningar och tevebolag stått i kö för att rapportera om det märkliga hotellboendet. Och Britta och maken Kent har fått åka runt och hålla föredrag om Treehotel i både Stockholm, Köpenhamn och London.
– Nytt och ovant men roligt.
Britta brås mycket på sin far, tror hon. Lanthandlaren, som jobbade jämt och som i slutet av 40-talet startade landets första snabbköp, i Bodträskfors på andra sidan älven.
– Man fick hämta varorna själv i affären och det var ju något oerhört nytt, då. Han var innovativ, pappa, litet halvgalen så där. Och den här lusten att hitta på, den har jag nog ärvt från honom. Fast jag har ärvt en del från mamma också, för även om det var han som kom med idéerna så var det hon som fick se till att det blev något av dem. Han hade svårt att slutföra sina projekt. Men jag går vidare och utvecklar mina.
Den sommardag vi träffas i Harads har Britta just inkvarterat ett ungt par från Singapore i ”Mirror Cube”, den spegeltäckta kub som nästan osynlig hänger mellan fyra tallar, tio meter upp i luften. Ett bärande träd går rakt igenom rummet. Ett par från Hongkong placerar hon i ”Ufo”, som ser ut just som ett rymdskepp som landat i skogen. Och en jägare från Düsseldorf får klättra upp i ”Fågelboet”, ett gigantiskt skatbo, täckt med grenar instuckna i armeringsjärn.
Sedan serverar hon pensionatets konferensgäster dagens lunch – renskavsgryta och mandelpotatispuré. Pensionatet är inrett med tapeter och möblemang från ett svunnet 30-, 40- och 50-tal. Broderade bonader, blommiga kaffekoppar, spetsdukar, gamla nummer av Allers och Hemmets veckotidning att bläddra i. Nostalgi och modernaste design, alldeles intill varandra.
– Javisst är det kontraster, det är så jag vill ha det. Men här ska vara lugn och ro, inte party. Kommer man stressad från Stockholm, tar av sig skorna, får en älgfärsbiff och sedan lägger sig i soffan, då kan man slappna av. Tänker jag. Och våra gäster i trädhotellen, de uppskattar ensamheten, utsikten och vidderna.
Att vara hotelldirektör innebär, för Britta, jobb nästan dygnet runt.
– Jag känner faktiskt ingen som håller på så här som jag. Men jag fick det med mig hemifrån. Jag och mina två systrar, vi skulle alltid arbeta, det var något outtalat. Våra föräldrar ställde höga krav. Man fick aldrig göra ingenting, det var otänkbart.
Alla systrarna började inom vården. Britta arbetade under tjugo år som sjuksköterska, först på numera nedlagda Bodens lasarett, sedan på sjukhemmet i Harads. Men det räckte inte.
– ”Du är alltid på väg, Britta”, var det en av mina chefer som sa. Och så har det varit med mig. Det låter kanske litet enfaldigt, men jag ville få något eget, något jag kunde bestämma över själv. Och så ville jag göra något för byn, den höll på att dö.
Tillsammans med maken Kent, som hon träffat redan i skolan, drog Britta i gång en rad projekt för landsbygdsutveckling. Drev camping och vandrarhem i byn samtidigt som hon skötte begravningsbyrån, sålde begagnade leksaker, startade en festival, åkte runt på marknader och sålde palt och pilsner, skapade en musikal och turnerade i Finland och Norge och byggde ett hospice på Kola-halvön. 2004 tog paret över Edefors sockens ålderdomshem, som stått igenbommat i trettio år i utkanten av Harads. Renoverade, ordnade fester och konferenser. Men det räckte inte heller. Pensionatet behövde utvecklas, för att locka folk.
Inspiration till trädhotellet fick Britta och Kent av Jonas Selberg Augustséns dokumentärfilm ”Trädälskaren”, som handlar om tre män som drabbas av ”betongångest” i Stockholm och återvänder till Norrbotten för att bygga en stuga 14 meter upp i en tall. Den kojan ligger åtta kilometer från Harads och Britta och Kent hyrde ut den kojan till turister ibland.
– Plötsligt kom vi på att det kanske är det som är grejen, kanske ska vi satsa på träden. Vi ville ju bygga på något vi har här runt omkring, och träd är det vi har häruppe.
Kent, som arrangerade fiskeresor vid sidan av sitt jobb som yrkesvägledare i Boden, hade lärt känna några arkitekter. De tyckte idén var strålande och kontaktade fler kolleger. Så var projektet i gång. ”Kabinen” blev först klar, upphängd mellan fyra träd och fäst med vajrar. Sen kom ”Blue cone”, ritad av Thomas Sandell, som trots namnet har en utvändig fjällpanel målad i röd-orange och utsikt mot Luleälv och blånande berg.
– Klart det var nervöst i början, vi hade ju inga pengar, inget arv, inget kapital. Men det kändes rätt i magen, helt rätt. Litet har det med åldern och självkänslan att göra. Jag tänkte, vad kan hända? Går det inte så kan jag alltid gå tillbaka till vården igen. Jobb finns alltid, så har jag trott. Arbetslös har jag aldrig tänkt mig som, det har inte funnits i min föreställningsvärld.
I dag är 75 procent av Treehotels gäster utländska besökare. Flest kommer från England och USA, men också från Japan och Australien. Midnattssol och norrsken lockar. Planer finns på ytterligare tio trädrum i skogen.
– Vi har kö på arkitekter som vill rita, men för stort får det inte bli.
Och Britta är, säger hon, säker på att de kommer att ro projektet i land.
– Det måste vi göra, det är ett ansvar vi har, för bygden. Vi är förankrade här, jag kan inte tänka mig att vi någonsin kommer att flytta härifrån. Lämna byn, nej då vore man en svikare. Det är en fråga om solidaritet.
Två av hennes tre vuxna döttrar har dock flyttat söderut.
– Jag har frågat dem om de har tyckt att det varit jobbigt med en mamma som har jobbat så mycket, men de säger att de är stolta. Så jag tror väl ändå att jag varit rätt så bra som mamma. Men någon bra mormor är jag inte, det är mitt dåliga samvete och min sorg. Så när jag tänker på ålderdomen, då tänker jag att jag ska sitta i trädgården och bara vara med mina barnbarn.