Föräldrar måste sätta tydliga gränser - annars lär sig inte barnet att klara svårigheter de möter i livet. Pojkar och flickor som inte tidigt möts av ett sunt motstånd riskerar att tappa tron på sig själva. Kärlek och gränssättning är grunden i all fostran av barn, menar psykologerna Bengt Grandelius och Stefan Ilstedt.
- Att sätta gränser är att orientera barnen i hur livet ser ut. Många tycker att det låter hårdhänt, men att inte gripa in är att göra barnet en otjänst. I värsta fall kan det leda till att barnet kommer att betraktas som odrägligt och att människor vänder sig ifrån det barnet. Det gynnar inte utvecklingen, säger Bengt Grandelius.
Han tycker synd om pojkar och flickor som inte möts av tydliga gränser. De får aldrig några klara signaler om vad som är accepterat och inte accepterat. För några år sedan mötte han en ung man som frågade sig om föräldrarna någonsin tyckt om honom, under hela hans barndom hade de aldrig sagt ifrån.
Stefan Ilstedt brukar uppmana föräldrar att prata om sina erfarenheter av barnuppfostran. Han tycker att många av dagens unga föräldrar är osäkra - när de säger ifrån är de rädda att bli betraktade som elaka eller hämmande.
- Men att tydligt tala om vad som gäller är inget övergrepp så länge man gör det av kärlek till sitt barn och utan avsikt att bestraffa. Då kan mamman och pappan mjukt markera vad som inte är önskvärt redan från det att barnet är cirka ett år. Ju tidigare dessa markeringar sker dessto lättare är det för barnet att bli hänsynstagande och inkännande.
De två psykologerna har lång erfarenhet av arbete med barn och föräldrar. Bengt Grandelius har bland annat skrivit boken "Att sätta gränser" och föreläser i många olika sammanhang runt om i landet. Stefan Ilstedt arbetar med neuropsykologiska utredningar och talar ofta vid föräldramöten, främst i Östergötland.
Sedan 1970-talet har det pågått en intensiv diskussion om frihet och gränser inom barnuppfostran. I fredags berättade Insidan om psykologerna Malin Alfvén och Malin Bergström. De möter ofta föräldrar som oroar sig för att de inte sätter tydliga gränser, och vill lugna dem som i tid och otid tror att de måste prata med sina barn om etik och moral, om vad som är rätt och fel.
Stefan Ilstedt menar att föräldrar måste vara tydliga med att livet rymmer svårigheter, och att det finns normer som alla måste följa. Om barnen alltid får igenom sin vilja tror de lätt att deras behov alltid ska sättas i första rummet.
- Vi får inte begå övergrepp mot barnen, men vi måste göra ingrepp. Barn som möts av kärleksfulla gränser och lär sig att inte enbart deras behov ska tillfredsställas blir ofta empatiska och inkännande som vuxna, säger Stefan Ilstedt.
Han påpekar att ett barn som möts av gränser tvingas stanna upp för att besinna sig och inse att det finns andra människor som också har en vilja. Att sätta gränser är därför inte att hämma och begränsa.
Under 70-talet skedde ett uppror mot föräldrars auktoritära och maktfullkomliga förhållande till sina barn. Det var i grunden något positivt, menar Bengt Grandelius. Men i dag har föräldrar blivit rädda att sätta gränser, det är den fria uppfostrans baksida.
Bengt Grandelius och Stefan Ilstedt menar att barn som inte får lära sig livets spelregler lätt möter negativa reaktioner när de blir vuxna. De riskerar att bli osäkra och får svårt med sociala relationer.
Det är sällan för sent att arbeta med gränser. Men det krävs tålamod att lära en tonårskille eller en tonårstjej som levt utan gränser att världen faktiskt har sina begränsningar, menar Stefan Ilstedt. Han har under senare år mött många barn som fått olika neuropsykologiska diagnoser, som Aspergers syndrom eller adhd. När han började arbeta med dessa barn upplevde han snart att en del av dem inte mött tydliga gränser tidigt i livet.
- När till exempel skolarbetet inte gick så lätt som de förväntade sig blev de bråkiga och stökiga. De klarade inte av att inte vara bäst och i centrum. Felet satt inte i deras hjärnor utan i hur de bemöttes.
Bengt Grandelius har liknande erfarenheter. Han har under drygt tjugo år arbetat med människor som upplevts som stökiga och vilsna. Barn som inte fått tydliga gränser och lämnats för sig själva upplever på sikt att de blivit svikna.
- Om barn beter sig aggressivt och våldsamt är det inte ett uttryck för deras ondska eller elakhet. De behöver däremot hjälp med att lära sig hantera starka och motstridiga känslor utan att utöva våld.
Genom att sätta gränser lär mammor och pappor också sina barn att själva säga ifrån, att inte tolerera vad som helst från omgivningen. Föräldrarna blir förebilder för barnen, som lär sig att respektera sig själva, förklarar Bengt Grandelius.
Enligt honom tror en del föräldrar att gränssättning innebär att alla måste sätta samma gränser och det samtidigt. Men det är en felsyn, menar Bengt Grandelius.
- Redan små barn har god pejl på verkligheten och att människor reagerar olika. Man kanske får göra en sak hos mormor och en annan hos farmor.
Och det är ingenting konstigt för barn så länge beskeden på var sitt håll är tydliga och klara, påpekar han.
Stefan Ilstedt menar att en del föräldrar kan bli för gränssättande. Petighet och stelbenta regler fungerar inte, säger han. Barn måste få testa sina gränser och föräldrar måste kompromissa och föra en dialog med barnen, särskilt när de närmar sig tonårstiden.
Både Stefan Ilstedt och Bengt Grandelius framhåller att människor är olika. En del barn behöver tydlighet och vägledning på sin livsfärd. Andra vet mer intuitivt vad som är rätt och fel, för dessa barn kan det vara förödande med detaljerade gränser som kan leda till oro och stress.
När barnen är små tycker Stefan Ilstedt att det underlättar om föräldrar har en likartad syn på vilka konsekvenser ett tokigt beteende ska få. Ju äldre barnen blir, desto viktigare är det att barnen inser att mamman och pappan är två olika personer, med kanske olika synsätt och värderingar.
När ska föräldrar sätta gränser - eller inte sätta gränser?
- Det finns inga enkla svar. Men när barnet har ett tokigt beteende, agerar dumt mot andra barn, förstör saker eller skriker till sig godis och leksaker i butiken eller varuhuset ... är det på sin plats. Barn måste lära sig att vänta och att de inte alltid kan få allt de pekar på, svarar Stefan Ilstedt.
Han återkommer till att kärleken är grunden och att gränserna kommer sedan. Ett barn behöver både uppskattning och uppmuntran, men också förmaningar för att bli en generös och empatisk person. Men det är viktigt att inte kränka barnet i ivern att sätta gränser. Ett kränkt barn mår aldrig bra.
- Föräldrar ska inte överlasta barnen med gränser. Det gäller att prioritera vissa regler som ska vara tydliga - andra kan man tona ned. Jag skulle prioritera sådant som har att göra med hänsyn och mellanmänskliga relationer. Man säger inte "djävla hora" hur som helst men om ett litet barn någon gång springer in med ytterskorna är det inte hela världen, svarar Bengt Grandelius.