Man kan betrakta barn ur två synvinklar. Det går att se dem som människor - och som blivande människor. För Lennart Hellsing har det alltid varit självklart att varje barn är en människa med ett rättmätigt behov att leva i nuet och inte bara för att i framtiden bli en vuxen.

De två olika sätten att se på barn påverkar också inställningen till fostran och skolning. Är skolningen till för barnen eller för samhället?

Lennart Hellsing talar gärna i termer av "barn tycker om att . . .". Han menar att det är för barnens skull man lär dem saker, eller snarare orienterar dem och visar vägar. Det gäller att "suggerera fram - eller kanske snarare aktivera - själva livskänslan".

"Vårt mål är att aktivera barnens skapande krafter och att lära dem utvinna glädje ur sin tillvaro", skrev han i sin debattskrift "Tankar om barnlitteraturen" 1963.
- Ja, det där låter sig ju sägas, men hur ska man göra det? Det är inte så lätt, säger han nu när han kommenterar sina radikala tankar från förr.

Han har inte vänt dem ryggen men tycker att det är svårt att ge några självklara lösningar på dilemmat med uppfostran. Han står fast vid sin gamla uppfattning att det krävs en sjusärdeles fond av motståndskraft, fantasi och osårbarhet för att gå igenom skolan oskadd.

Men ska skolan då avskaffas?
- Nja, då måste man ändra hela samhället - och det är svårt, säger han.
- När jag själv gick i skolan tyckte jag att man skulle ändra på sakernas tillstånd. Det är det ju fler än jag som gjort.

August Strindberg lät en av sina hjältar i "Götiska rummen" från 1904 plädera för en minimal skolgång. Lär barnen läsa, skriva och de fyra räknesätten, låt dem sen slippa den rysliga uppfostran skolorna ger. Arbetslivet skänker verklig kunskap:

Låt de blivande läkarna börja som skötare på sjukhusen, ingenjörerna som filare på verkstan och juristerna som springpojkar hos advokaterna, pläderade han.
- Det är ett annat sätt att se på saken. Själv tänkte jag mig att böckerna skulle vara fria. Precis som Strindberg borde man kunna bli beläst utan att ta några examina. Men sådant som gratis böcker skulle kanske inte fungera så bra i vår tid, ler Lennart Hellsing lite uppgivet.

Själv vantrivdes han i skolan. Hans yrkesväg var redan bestämd, släkten kom från järnbruk med led av smeder så långt minnet räckte. Unge Lennart skulle bli någon sorts ingenjör eller verkstadsförman. Något annat än tekniska skolor föresvävade ingen, det var på bruken som jobben fanns.
- För att komma in krävdes sex månaders praktik och det var ju bra att få komma ut från skolan. Gymnasiet var ju annars mest teoretiskt.

Lennart Hellsing kom att jobba som radiotekniker på Aga, han var på tekniskt laboratorium, gjorde legeringar och göt lite av varje.
- Samtidigt var jag inriktad på att bli författare och tyckte att man som proletärförfattarna skulle ha en rejäl erfarenhet av olika yrken. Jag var ju ingen arbetarförfattare direkt men jag hade ju heller inte någon ekonomisk bakgrund utan fick lov att försörja mig på andra sätt. Det var en god skola, tycker jag.
- De läroanstalter som Maxim Gorkij berättar om i "Mina universitet" var ju inte heller några skolor i vanlig mening direkt.

I tjugoårsåldern var Lennart Hellsing på väg att gå till sjöss. Men hans sjömansbok blev oanvänd. Andra världskriget bröt ut just när han tagit ut den och det blev inga sjöresor.

Hans vidare utbildning kom i stället att gå genom kontor, fabriker och bokhandel.
- En tid jobbade jag på Stockholms-Tidningen men då var jag redan inne i skrivandet, som jag hela tiden syftat till.

På så sätt stakade han alltså ut en egen studiegång vid sidan av skolväsendet. Vägen till författarskapet fick han hitta själv.
- Alla barn är inte roade av skolan, då är det bättre att de får arbeta eller finna kunskap på andra sätt. Det är inte naturligt för barn att sitta stilla i en bänk, klassrummet skapar en onaturlig situation. Vissa saker i skolan passar en del barn, andra inte alls.

Även om han inte har några patentlösningar att erbjuda tillåter sig Lennart Hellsing att fortsätta vara starkt kritisk till skolan.
- Människor är olika och det tar skolan inte hänsyn till. Det gör att en del kommer i kläm. Den som betraktas som dum förlorar förtroendet för skolan. Samtidigt vet vi att om det bara finns motivation så kan de här barnen göra vad som helst. Problemet är hur man ska motivera barn. Det har svenska skolan inte lyckats med, vad jag förstår.

Lennart Hellsing påverkades tidigt av de radikala pedagogerna på 1940-talet och idéerna om antiauktoritär eller fri uppfostran. Engelsmannen A S Neills bok "Problembarnet" inspirerade Gustav Jonsson i hans arbete på Skå och pedagogerna på Olofsskolan i Stockholm, som Lennart Hellsing kom att samarbeta med.

För Hellsing handlade det mycket om att finna de konstnärliga uttryck som hittade fram till barn och som kunde stimulera dem. Han sökte sig fram med både ord, rytm, toner, dans och bilder i samarbete med andra konstnärer. Allkonstverket för barn är något man starkt förknippar med Hellsing. Krakel Spektakels värld är både idébygge, berättelser, verser, sånger och teckningar.

Hellsings moderna och genuint demokratiska sinnelag genomsyrar allt han skriver. Jämställdheten mellan könen är lika självklar som barnens rätt till fullt människovärde. Han går hårt åt de fördomar som skapat speciella flickböcker.
- När man läser läroplanerna finns det fullt av fraser som står i samklang med de tankar jag delar. Skolbyråkraterna formulerar många välvilliga och kloka ord. Men hur ska de komma fram till det de säger? Det är långt från ord till verklighet.

Lennart Hellsing tycker att det är självklart att barn måste ha någon sorts uppfostran. Men den vuxne kan följa barnets väg så långt det är möjligt.

Hans egna barn klagar ibland på att han inte hade så hårda normer och att de därför inte riktigt visste hur de skulle bete sig alla gånger. De fick göra sådant som inte andra barn tilläts.
- Sedan kan man ju diskutera om de blivit så trevliga genom föräldrarna eller trots oss. Det där lär vi aldrig få veta. Det är en av svårigheterna med fostran, menar Lennart Hellsing.

Genom åren har han sett hur den pedagogiska debatten böljat mellan romantik och upplysning, frihet och ordning. Har han då haft anledning att revidera sina ståndpunkter?
- Jag var väl lite idealistisk i början och tog inte hänsyn till samhällsutvecklingen. Jag såg för optimistiskt på framtiden.

- Det är klart att samhället fordrar att barnen uppfostras, frågan är bara hur långt det får gå i strävan att tillgodose samhällets behov. Näringslivet får inte ta över fostran och utbildning, det finns en stor risk med sponsring. Jag tycker tvärtom att man ska anpassa näringslivet efter människan.