"Vad gör ni med barnen egentligen?"

I dag har jämställdhetsarbetet vid förskolan Björntomten utanför Gävle hållit på i drygt fyra år. De äldsta barnen går redan i mellanstadiet. När de började i första klass i Trödje skola betedde de sig annorlunda än barnen från andra förskolor. Men lärarna förstod först inte riktigt hur. Bara att de inte passade in i den gängse mallen.

- Som lärare har man ofta förväntningar på hur flickor och pojkar ska bete sig, även om man inte vill det, berättar läraren Ing-Marie Olsson.

- Men nu kom fyra nya flickor som tog för sig i klassrummet och inte backade undan från de killar som försökte dominera. Först blev jag störd, inte för att de var särskilt störande, utan för att de inte stämde med mönstret, det vill säga mina förväntningar.

Först efter ett tag insåg Ing-Marie Olsson att alla de här flickorna kom från förskolan Björntomten. Andra lärare hade samma erfarenheter och eftersom de träffade Björntomtens personal varje dag i det gemensamma personalrummet, så var det naturligt att ställa
frågan "Vad gör ni med barnen? Och varför?" Och förskolepersonalen förklarade: "I ett hem är det familjenormen som styr, och det lär sig alla barn väldigt tidigt, liksom att det kan se olika ut i olika familjer. Men i förskolan är det samhällets norm som styr, nämligen
jämställdhet, och därför är det jätteviktigt vad vi gör. Därför får flickorna extra träning i att våga ta plats. Och pojkarna får extra träning i att vänta på sin tur och att lyssna på andra. När de väl slutar på förskolan ska både flickor och pojkar vara lika bra på alla sakerna, är målet."

Flickor har inga problem med att hitta förebilder i förskolan - alla de möter (nästan) är kvinnor. Men många pojkar har en ganska diffus uppfattning om vad en pojke egentligen är - för dem handlar det då om att ta avstånd ifrån, att bli en "icke-flicka".

- Man brukar säga att pojkars hierarki är som en triangel, och den pojke som finns i toppen är han som är busigast, som bryter flest regler och är mest gränstänjande. Den pojken är allra mest ickeflicka, och honom vill de andra pojkarna identifiera sig med. Och vi vuxna bekräftar och förstärker ofta den bilden, säger Kajsa Svaleryd, förskollärare på förskolan Björntomten.

Men, säger hon, när man delar barnen i flick- och pojkgrupper, öppnar sig plötsligt nya möjligheter. Alla har en chans att komma fram. Den som inte är snabb eller stark kanske är jättebra på att massera, och eftersom bara pojkar är med under fotmassagen så blir
det pojkigt.

- Då kan de andra pojkarna få en positiv förebild i honom. Och eftersom det blir tillåtet att vara bra på många saker så har det resulterat i att hierarkierna som funnits mellan pojkarna har planat ut.

När Björntomtepojkarna började skolan upptäckte lärarna att de både kunde lyssna på andra barn, hade ett bra språk och var bra på att lösa konflikter. För pojkarnas del innebar det här rena guldsitsen.

- Som lärare uppskattar man de här pojkarna, för de har förmågan att ge andra plats. De har inte den där armbågen framför sig, som så många andra pojkar har. De ser andra barn bättre och är inte så väldigt mycket "jag, jag" hela tiden, säger Ing-Marie Olsson.

Flickornas frimodiga beteende upplevdes inte enbart som befriande, innan lärarna hann tänka efter. Deras omedvetna attityder och olika krav på flickor och pojkar, ställdes på ända. Som att det var lättare att be en "snäll" flicka, visserligen djupt koncentrerad i
matteboken, att gå ut och blöta tavelsvampen, än att be pojken bredvid. Men när flickan utan att ens titta upp sade "nää, jag räknar" - då blev läraren provocerad. Fast ur flickans perspektiv fanns det andra som både satt närmare och som inte var lika inne i ett räknetal som hon. Hon visste sitt värde utan att behöva vara till lags eller agera hjälpfröken - kanske var det det som var provocerande.

Jämställdhetsprojektet smittade av sig på skolan. Först beslöt sig lärarna för att dela upp pojkar och flickor några timmar i veckan. Numera sitter barnen vid pojk- och flickbord i matsalen, och står i pojk- och flickled när de ska gå in. Det led som står bäst får gå
först, och tanken är att inte ett kön (flickorna) ska behöva hålla ordning på ett annat (pojkarna). Tydligast blev det när man lät pojkar och flickor åka var för sig till slöjdlektionerna som hålls på en annan skola. Flickorna hade länge klagat på att pojkarna var så "jobbiga" på bussen och till slut bestämde lärarna att flickorna skulle slippa vara hjälpfröknar. Efter den första resan med bara pojkar på bussen kom en urförbannad busschaufför in i lärarrummet och sade: "Hur kan ni, hur kan ni skicka enbart pojkar med bussen och tro att det ska fungera!" Till slut fann sig en lärare och sade: "Men tycker du att det är flickornas sak att hålla reda på pojkarna på bussen?"

- Det är fortfarande ganska bråkigt på pojkarnas buss, och det skulle naturligtvis bli mycket lugnare om vi blandade grupperna igen, men flickorna ska inte behöva vara stötdämpare, säger Ing-Marie Olsson.

I höstas började lärarna på Trödje skola att videofilma sig själva, och det ska de fortsätta med. Ing-Marie Olsson upptäckte att hennes röst var mjukare och gulligare mot flickorna och mer tillrättavisande mot pojkarna. Sådant går ju att göra något åt. Numera har hon också mer kroppskontakt med pojkarna. Lägger en hand på en pojkaxel, kramar den som behöver. Tidigare var detta endast förunnat flickorna i hennes klass.

Jämställdhetsglasögonen har fått lärargruppen att förändra både sin attityd och sitt arbetssätt. Ing-Marie Olsson beskriver det som en tvåstegsraket: Innan de började med jämställdhetsdiskussionerna såg hon på klassen enbart som en grupp. Sedan började hon notera pojkar och flickor var för sig. Såg att flickorna fungerade bra i större grupp, där de sökte både styrka och bekräftelse. Men där de också kunde gömma sig bakom varandra. Pojkarna däremot krävde ständig bekräftelse och tilläts ta stort utrymme i större grupp, de var tydligt mer individualistiska. I dag har Ing-Marie Olsson tagit ett steg till och ser till varje enskild individ för att se vad just de behöver.

- Jag pratar mycket enskilt med eleverna och pushar dem att stå för sina åsikter. I dag vågar flickorna säga ifrån, både till grabbarna och till andra tjejer. Pojkarna är bättre på att visa hänsyn och lyssna på andra. Och alla barnen har blivit tydligare mot mig. Det var de aldrig förut. Det tror jag beror på att jag inte trycker in dem i mallar längre.

(Texten publicerades 14 februari 2001)