Jag hade sömnproblem som barn (är 31 år nu). Det var hemskt, rädslan för att gå och lägga sig och inte kunna sova var mycket värre än själva sömnbristen. Vid runt tre fyra på eftermiddagen började mina tankar cirkulera kring ämnet, och paniken började sprida sig inom mig. Självklart var det denna rädsla i sig som höll mig vaken, paradoxalt nog, men barn har ju liksom inte samma förmåga som vuxna att använda förnuft och resonemang. Min familj visste om problemet, men jag tror inte att de förstod vidden av det, vilken mardröm det var för mig, varje dag. Lidandet sker ju liksom i det tysta, i huvudet …
Ämnet känns jätteviktigt för någon som själv upplevt det men nästan helt förträngt det. Jag tror att jag var mellan 8 och 13 år när det här pågick. I dag sover jag gott.