Även om man är döende är det inte säkert att man får ligga ”hur länge som helst” på en palliativ avdelning, påpekar läsaren Ulla Abrahamsen. Hennes pappa kom in på en sådan avdelning, med aggressiv, spridd cancer. Personalen var suverän och han trivdes jättebra.

Efter tre månader var han sämre men flyttades till ett äldreboende för att ”han var för stabil” – med andra ord, han dog inte tillräckligt snabbt, skriver Ulla:
”På äldreboendet fanns varken resurser, kompetens eller intresse av att ta hand om en så sjuk person. Personalen sa själva att de tyckte han var för sjuk för att vara där.”
Ullas pappa hade svåra smärtor och fick inte tillräcklig smärtlindring.

”Min make och jag var där dygnet runt eftersom han ju inte själv kunde tillkalla personal som bara kom in vid upptagning, läggning och vid måltidern, då de ställde maten på sängbordet och gick. Det fanns två sjuksköterskor på plats under kontorstid, två i hela kommunen under kvällstid och helger samt en ensam i hela kommunen nattetid.

Vi kan sanningsenligt säga att min pappas sista månad i livet (när han var på äldreboendet) var omänsklig. Jag har varit i kontakt med läkare och patientnämnden angående detta med flytt från palliativ avdelning till äldreboende utan resurser, och de säger att det är så det ser ut i samhället. Man får inte ligga på palliativ avdelning mer än en viss tid och alternativet är äldreboende där de inte har kompetens för att sköta så sjuka människor”, skriver Ulla Abrahamsen.