Var finns barnens skydd? Varför företräds inte barnen av en tredje part i rätten? Vad har jurister i våra domstolar för utbildning i barnpsykologi, beteendevetenskap, konfliktterapi etcetera?
Sveriges domstolar liknar en gigantisk skyddad verkstad för inkompetenta jurister, där kollegialitet dessutom frodas på bekostnad av rättssäkerheten. Detsamma gäller socialtjänsten. Är det lönenivåerna som gallrar vetet från agnarna, eller var finns problemet?
Anders Ring
Konfrontera föräldrarna!
Jag kommer från en splittrad familj och kände igen mycket av mig själv i vad Frida sade, hon vars föräldrar stred om henne i domstol under hela hennes barndom.
Men jag konfronterade min mamma när jag var omkring tjugo år. Jag skällde ut henne och förklarade vad hon hade gjort och vad det innebär för mej i dag. Hon lämnade ett otroligt stort tomrum efter sig när hon försvann.
Mitt tips till Frida är att konfrontera föräldrarna. Säg som det är, strunta i att de blir ledsna, sätt dina egna känslor i första rummet för en gångs skull. Och gå i terapi.
Jag hoppas att en gång bli så rik att jag kan stifta en fond för skilsmässobarn som behöver pengar till terapi eller till resor mellan föräldrar som inte vill betala. Så var det i mitt fall när det var som värst.
Petter
Extrem pappahysteri
Som mamma och kvinna blir jag minst sagt upprörd av Insidans artiklar. Det råder en extrem pappahysteri just nu. Mammorna framställs ofta som egensinniga, självfixerade häxor. Även i era artiklar. Är vi verkligen så hemska? Finns det inget värde i att vi har en nedärvd instinkt att ta hand om våra barn?
I dag är det minst 30.000 barn som lever i en resväska och flyttar fram och tillbaka varje vecka. Vad innebär detta? Får vi rotlösa barn utan någon tro på vuxenlivet? Själv har jag pratat med fyra tonåringar som har bott växelvis. Samtliga förkastar idén, och samtliga har efter några år gett upp och flyttat hem till mamman.
Sedan lagändringen 1998 är det oväsentligt att det finns mammor som har vigt sitt liv åt sina barn, att de har ammat, matat och bytt otaliga blöjor på dem. Att de har stressat för att hinna med barn, hem, arbete och man. Att de har gjort avbrott i karriären. Allt detta spelar ingen roll. Pappan har ändå lika stor rätt till sina barn som mamman.
All den tid som mamman har lagt ner på barnen är ur ett ekonomiskt perspektiv en idiotsatsning. Avkastningen är lika med noll! Och tendensen är i dag att domstolarna gärna dömer till växelvis boende med halva tiden hos pappa och halva tiden hos mamma. Detta berättigar inte mamman till något underhåll. Pappan går som vinnare ur striden. Men vad domstolarna inte inser är att detta jämlikhetstänkande skapar ett A-hem hos pappan och ett B-hem hos mamman.
Vilket barn gynnas av den situationen?
Tina Wehtje
Taktiska lögner
Jag anmäldes för incest. Polisutredning. Väldigt jobbigt. Kränkande, förnedrande, äckligt.
Men min dotter ljög. Utredningen lades ner. Mitt ex hade fått min dotter att kasta ut denna lögn om mig. Hon gjorde det av taktiska skäl. Det var mycket effektivt. Det gav henne enskild vårdnad - trots att jag är oskyldig. Så gör många nu när domstolarna kan döma till gemensam vårdnad mot den ena partens vilja.
Ola
Jag känner mig träffad
Jag läser i DN om barn som har växt upp i striden mellan två föräldrar, om vårdnadstvister inför domstol och oändligt hat mellan mamma och pappa.
Jag känner mig träffad. Jag har också sårat och kanske skadat mina barn med min egen oförsonlighet, och jag ser med undran och respekt på dem som lyckas skilja sig på ett hyfsat sätt.
Jag började ett nytt liv i en annan stad. Mina syskon behöll sin vänskap till min ex-make. Han bjöds och bjuds fortfarande på släktkalas.
Jag tycker att jag har utkämpat ett krig som ingen sett eller förstått. Jag fick en stark känsla för feminismen och dess
vedermödor, men det hjälper inte mina vuxna barn och barnbarn som i sin tur får leva med ett brott som spökar i det förflutna.
Förslaget med mentorer är otroligt bra. Båda parter får någon att hålla sig till,
risken för fortsatt bitterhet blir mindre och chansen för ett framtida samarbete större.
Irma Sohlman
Advokater fördärvar
Det borde inte vara möjligt att strida om barn i domstolar. Advokater är experter på att fördärva relationen mellan föräldrarna. De plockar fram en massa elände och förstärker det. Efter smutskastningen inför hela släkten är alla möjligheter till samarbete borta. Det kan vara kört för hela livet. Och barnen kommer i kläm.
Vårdnaden borde i normala fall inte kunna vara annat än gemensam. Föräldrar borde tvingas att samarbeta.
Mikael
Domaren satt och sov
Bra modell för konfliktlösning, DN! Den öppnar för samarbete.
I mitt fall satt en sovande domare och bara lyssnade på mamman. Resultatet är att vår dotter bor hos mamman som över huvud taget inte samarbetar med mig. Hon saboterar umgänget gång på gång. Min dotter vill vara hos mig, men hon får inte. Trots att jag är en vanlig pappa som sköter mig på alla sätt.
Hur kan det få bli så?
Undrande medborgare
Tvister på löpande band
Enligt min mening får den vårdnaden som kan strida längst. Jag hade våra barn boende hos mig, men deras mor fick förstås vårdnaden.
Det mest deprimerande minnet från denna krisartade tid är de tre juristernas agerande. De arbetade som vid ett löpande band. Ingen av dem hade velat försämra relationen till kollegerna för några ungars skull. De skulle ju fika tillsammans som vanligt efteråt. Juristernas stadiga kaka är klienternas ångest, förtvivlan och svåra dilemma.
Heinz Richard
Tvinga föräldrar till samtal
Jag har jobbat i ganska många år som domare och suckar mer och mer uppgivet över alla i övrigt kloka personer som förstör tillvaron genom att gräla om de barn de har förmånen att ha fått. I rollen som domare skulle man ibland ha lust att säga till en eller båda parter att gå i väg och bearbeta konflikten eller separationsilskan innan de bestämmer något om barnen.
Jag vill verkligen hålla med om att parter som börjar gräla om barnen borde tvingas att gå i samtal hos kvalificerad personal innan de får tvista vidare vid domstolen. Det ska då vara personal som vågar utmana och som är utbildad att hantera krisreaktioner.
Slå på trumman för ett lagstiftat krav på krisbearbetning som inträdesbiljett till tvistearenan!
Lotta
Jag har varit självisk
Tack för artikeln om Frida som gav mig en mängd information om hur barnet känner.
Min skilsmässa var inte så dramatisk, men den gjorde mig väldigt bitter, och jag försökte på alla sätt få över mina söner på min sida. Men de vill nu i vuxen ålder med sina familjer träffa sin far, vilket innebär ett stort lidande för mig. Särskilt svårt är det vid stora födelsedagar och andra evenemang då så många som möjligt ur släkten ska träffas. Då blir det jag som blir den som särskilt i mina svärdöttrars ögon är ogin och självisk. Artikeln gav mig dock en verklig tankeställare.
AD
Barn och pappor diskrimineras
Blir både arg och glad när jag läser er artikelserie. Jag tycker att det är hög tid att bristen på rättvisa för barn och pappor tas upp. Det kan inte vara riktigt att om en mamma egenmäktigt gömmer barnen blir detta en fördel i en vårdnadstvist. Det är snarare så att hon då skadar barnen genom att frånta dem deras manliga förebild.
Det kan inte heller vara riktigt att det nästan bara finns kvinnor på socialtjänsten som gör bedömningar i vårdnadsutredningar och har hand om samarbetssamtal. Kvinnliga tjänstemän är säkert inte sämre i sitt yrke än manliga, men de är garanterat jäviga på grund av sitt kön. Var finns den manliga representationen? Hur ska vi pappor kunna vara förebilder för våra barn när vi aldrig får en ärlig chans?
Det är 3- 4 gånger vanligare att mamman får vårdnaden än att pappan får den. Innebär detta att mammor är 3- 4 gånger bättre som föräldrar?
David Agnér
Barnen som krockkudde
Har med stort igenkännande läst artikelserien "Med barnen som vapen". Precis så har vi haft det i många år. Min mans tidigare hustru, mamman till hans tre barn, har kidnappat dem, gömt dem, manipulerat, ljugit och gjort allt för att fördärva förhållandet mellan pappan och hans barn och förhindra honom att vara den andra föräldern.
Hon använder barnen som krockkudde i livet, kräver att de skall fylla alla hennes känslomässiga behov och lägger det totala ansvaret för sin lycka och välmående på dem. Om de älskar sin far, betyder det att de inte älskar henne. Om de vill träffa sin pappa, har de förått henne. Och för varje år glider de längre och längre ifrån honom.
Och vi är inte ensamma. Hundratals svenska män skriver om sin förtvivlan, sin hopplösa kamp för att få tillåtas vara pappor, på diskussionsfora och e-postlistor i hela landet. Dessa män har inte misshandlat, supit, brustit i omsorg eller omdöme. De älskar sina barn, vill få vara en del i deras uppväxt och stötta dem i livet. De behöver sina barn lika mycket som barnen behöver dem. Deras enda brott är att de valde att skaffa barn med en kvinna som sedan skulle göra barnens känslomässiga beroende av henne till sin livsluft och modersmartyren till sin livsroll.
Om och om igen får vi höra hur rättssystemet återigen tillåtit en kvinna att utesluta fadern från sina barns liv. Hur kommer det sig att de som beslutar i
dessa vårdnadstvister aldrig någonsin tänker att dessa kvinnor som till och med är beredda att skada sina barn för att få ha ensamrätt till deras känslor kanske inte alls är lämpade att vara den huvudsakliga vårdnadshavaren?
Collie
Advokaterna skodde sig
Vi skulle skilja oss under lugna former 1996. Vi hade två barn som vi båda älskade och prioriterade framför allt annat. Misstaget var att blanda in advokater. De ställde till en cirkus som varade i tre år. Vad blev resultatet? När allt var över blev det som då vi startade. Skillnaden var bara att jag betalat 200.000 kronor till advokater. Min före detta hustrus advokater hade plockat skattebetalarna på ungefär samma belopp i rättshjälp.
Min före detta hustru lurades av sin advokat att stämma mig på 350.000 kronor, trots att hon var chanslös. Hon lurades att sabotera umgänget i åtta månader. Jag fick inte ens tala med barnen per telefon!
Jag förlorade såväl vårdnad som umgänge. Hur kunde det ske? Jo, genom grova lögner som hennes advokat hittade på och som min advokat inte bestred.
När jag efter två år misstänkte att advokaterna hade kommit överens om att hålla på i många år, skrev jag själv en överklagan till hovrätten. Den gick på min linje. Resultatet blev att båda advokaterna hoppade av fallet och gick ihop till samma advokatfirma. Sedan blev motparten plötsligt intresserad av att förlikas. Men det tog tre år!
Typiskt var att en advokat lade ner ungefär 20 timmar, men debiterade 60 timmar. Jag anmälde detta till Advokatsamfundet, men de är ju jäviga. (Läs djävliga!) Så jag kom ingen vart.
Sidoeffekt: jag och mina fina barn utsattes under tre år för psykisk terror.
Nils-Erik Thorell, civilingenjör
Tufft för mammor att tänka om
Tack för en intressant artikelserie! Här är några reflektioner över modellen som DN presenterar.
Det är verkligen dags för samtal som båda föräldrarna är skyldiga att komma till. Då behöver inte alla möjliga konflikter, små eller stora, leda till rättsliga processer. Och det är oerhört viktigt att man efter dessa samtal ska kunna upprätta juridiskt bindande kontrakt.
Jag tycker även om tanken på omförhandling efter två år. Det är så oerhört mycket som pågår den närmaste tiden efter skilsmässan. Inte förrän efteråt inser man vad man har beslutat.
Det ser dock ut att bli en stor apparat, den invändningen kan jag förstå. Men hur ser det ut nu då? En utdragen kamp. Och på familjerätten sitter de som fån och kan och får inget göra mer än att lyssna och då och då ropa "Men tänk på barnen!" De säger inte ifrån även om föräldrarna behandlar varandra väldigt illa inför ögonen på dem. De vet ju att den som blir åthutad kanske reser sig och går.
Dessutom verkar de ofta sakna kompetens. De tar ställning för den som ropar högst. Eller för mamman, för att det är så djupt rotat i oss att det är hon som står närmast barnen och vet vad de behöver.
Jag anser att växelvist boende är det allra bästa alternativet för många barn och föräldrar. Visst blir det tufft för alla mammor och kvinnliga socialarbetare att tänka om. Men lugn, papporna växer med uppgiften när vi kvinnor inte står där med våra rättesnören längre. Och framför allt blir de vardagspappor för sina barn.
Anette Wickström, Norrköping
Vidrig vårdnadstvist
Jag är 36 år och har fyra egna barn som bor växelvis med mig. Jag är särbo med en trebarnspappa som ligger i en fruktansvärd vårdnadstvist. Nu har han degraderats till varannanhelg-pappa.
Det är vidrigt att stå bredvid, att se den man som man älskar och hans barn fara så illa, att vara så totalt maktlös, att inte kunna bygga upp ett liv tillsammans utan tvingas vänta på långdragna rättsprocesser, att försöka att inte vara partisk, att stötta och förstå när han själv går ner på neanderthalar-nivå, att förklara för sina egna godtrogna barn att inte alla barn får bo varannan vecka hos sina föräldrar, att leva i ständig oro för hur han ska må när han han lämnat sina barn, att se de små oskyldiga barnen hamna i kläm mellan sina föräldrar, att mamman alltid ska vara så j-a helig och oersättlig ...
Maria
Elektronisk kontakt räcker
Att kvinnor aldrig begriper att det inte går att topprida och styra en man! En tid går det bra, jag fogade mig i min kvinnas dekret och lade alla mina egna önskningar och drömmar på hyllan.
Hon resonerade helt rationellt och allt såg mycket prydligt ut. Det var bara jag som brann av inre vanmakt: Jag ville inte ägna all min tid åt att tänka på mina barn! Jag ville bort! Jag ville göra andra saker!
Samtidigt kände jag att jag som man måste ta ansvar för min familj, så jag bet ihop och härdade ut. Att vara gift kändes för mig som att göra min värnplikt. Den tröstlösa skillnaden var att det här inte fanns någon muckardag att drömma om.
Det måste gå att skapa nya samlevnadsformer, där män kan vara bra pappor men ändå får möjlighet att vara sig själva och ägna sig åt sina egna drömmar. Jag är mycket tilltalad av tanken på att jag har avlat tre egna barn, men att ha ansvar för dem och ha dem fysiskt nära - det känns inte alls angeläget. Kvinnor behöver sina barn - män behöver komma bort från sina!
Numera har jag i stort sett bara elektronisk kontakt med mina barn, via Internet och telefon, cirka en gång i veckan. Det känns rätt, åtminstone för mig.
Sven-Olof