"Jag har följt artiklarna om relationer mellan den äldre generationen och barn/barnbarn med intresse. Jag kan förstå dom som reagerar negativt på mor/farföräldrar som det är "synd om" som ni skrev om i första artiklarna. Jag har upplevt det senare, alltså en mamma som jag inte har kontakt med.
Men det är självklart att båda problemen finns. Jag har en mamma som är väldigt manipulativ och vill att man ska göra som hon tycker. När jag blev mamma själv och sen skilde mig så blev problemen med henne så stora att jag var tvungen att bryta kontakten. Min äldre syster har inte heller kontakt med henne.
Jag valde själv att bryta på grund av att hon inte ville gå med på att försöka lösa våra problem. I hennes ögon hade vi inga problem, det var bara jag som var 'obstinat' och inte hade respekt för den äldre generationen. Sen bottnade problemen i annat från vår uppväxt också.
För att göra en lång historia kort. Jag har förklarat och varit så ärlig jag kan mot mina flickor som var cirka 7 och 9 när jag och mamma bröt kontakten. Jag har sagt till dom nu när dom är lite äldre att dom får välja själva om dom vill ha kontakt, men dom får ta det själva med mormor. Mormor har själv inte tagit nåt initiativ till kontakt med dom och innan vi bröt så var kontakten väldigt sporadisk med barnbarnen.
Mamma har inte kontakt med min systers barn heller och har nästan aldrig haft. Mina tjejer har inte direkt varit intresserade av kontakt med mormor eftersom dom inte är vana vid det. När dom blir stora ska dom få läsa igenom mina dagboksanteckningar om mina erfarenheter av mormor och mina brev till henne när jag försökte få henne att förstå. Själv är jag lättad över mitt beslut av att säga upp kontakten med henne, det som varit jobbigt är omvärldens reaktioner om att man 'gör inte så', det gäller att stå på sig och kunna stå för varför man gör det. Det är cirka 6 år sen nu, och det är det bästa jag gjort, nu när jag har bearbetat det. Mina barn har andra släktingar som morfar (mina föräldrar är skilda) och hans fru, och en exemplarisk farmor och en bra pappa (fast vi är skilda)."
Madeleine
"Jag läste med intresse alla dessa insändare från mor- och farföräldrar som inget hellre vill än träffa sina barnbarn. Och även om dessa stackars föräldrar vars egna föräldrar inte hade något som helst intresse av att få träffa sina barnbarn. Och om dessa barnbarn som längtade efter mor- och farföräldrar till sina liv.
Då tänkte jag att kan man inte förena dessa grupper så att alla blir nöjda, eller måste det vara precis de egna generna man träffar? Om man kunde 'hyra in' mor- och farföräldrar eller låta dessa ofrivilligt barnbarnlösa mor- och farföräldrar 'adoptera' barnbarn som vill få träffa den äldre generationen även om deras egna släktingar inte är intresserade, då kanske man skulle kunna slå många flugor i en smäll.
Om det nu är så att de gamla konflikterna stör så mycket att tre generationer inte kan samarbeta över gränserna då kanske denna lösning vore ett utmärkt alternativ. Ungefär på samma sätt som i dagens samhälle 'fel föräldrar' tar hand om 'fel barn' i vardagslivet eftersom föräldrarna lever skilda och det är de nya föräldrarna som ställer upp för barnen i styvfamiljen i stället för bioföräldrarna. Varför skulle inte den äldre generationen kunna göra samma sak?
Med tiden skulle dessa barn börja kännas som ens 'egna'. Och barnbarnen skulle inte göra någon skillnad på grund av generna - bara 'mor- eller farföräldrarna' var snälla mot dem. Och de vuxna barnen skulle slippa konflikterna med sina föräldrar som vill bestämma, barnen skulle inte bli lidande av detta utan de skulle fortfarande kunna ha den äldre (intresserade) generationen i sina liv. Och mor- och farföräldrarna skulle känna sig betydelsefulla och efterlängtade av dessa små älsklingar.
Varför måste man vara så traditionsenlig och inte försöka hitta andra nya lösningar till gamla problem? Att adoptera barn går bra. Att 'adoptera' barnbarn borde vara lika enkelt."
Soile Nord
"Tack för att detta ämne tas upp. Jag känner igen det mesta i artikeln den 4 april.
Min man dog chockartat för två år sedan. Vid begravningen var mina två söner med, men sedan hände något som jag inte får att gå ihop. Sönerna tog avstånd från mig och sade att jag inte fick ringa mer och barnbarnen skulle jag inte heller få träffa. På frågan 'varför?' fick jag inget svar. Jag gick in i en djup depression och förlorade tjugo kilo i vikt. På två år har jag uppskattningsvis åldrats mellan fem och sju år.
För en tid sedan skrev jag ett brev till en anhörig till ett av barnbarnen och bad honom att påverka situationen. Tillbaka fick jag en 'snyting', och andemeningen var att jag genom att skriva gjorde mitt barnbarn oroligt.
Sedan tre månader får jag dock träffa ett av barnbarnen eftersom detta är enda lösningen på en oförutsedd situation som har uppstått. Jag är naturligtvis glad över att få umgås med mitt barnbarn, även om skälet känns som grovt sandpapper mot mitt rättsmedvetande. Som tur är har jag fått hjälp av psykoterapeut och psykiater under den tid som problemen med sönerna har pågått, och jag har även fått stöd av vänner.
Det barnbarn som jag nu får träffa kommer jag sannolikt att ha en fin relation med även i framtiden. Men de andra barnbarnen vet ju inte vem jag är eftersom jag inte har sett dem på flera år. Och ett, två eller tre år är en lång tid i en ung människas liv.
Ett vet jag säkert och det är att jag inte har har gjort eller sagt något som kan såra eller skada. Men ibland finner jag ingen tröst i detta faktum."
Janna
"Hemskt att det låter som att barn hindrar sina fantastiska föräldrar från att träffa sina barnbarn. Det är svårt att försöka förmå sina barn att hålla kontakten med sina egna föräldrar om minnena från ens egen uppväxt är allt annat än ljusa.
Trots det har jag aldrig förbjudit dem att träffas. Men det faller sig naturligt. Speciellt när barnen börjar bli stora och själva förstår att mammas barndom på många sätt skiljer sig från deras.
Efter en uppväxt av fylld av fylla, misshandel, ingen kärlek och självupptagna föräldrar försökte jag in i det längsta att hålla kontakten men till slut funkade det inte längre. Efter ett gräl bröts kontakten definitivt. Mina barn var då ganska små och hade ju träffat både mormor och morfar men inte så ofta.
Efter brytningen har mormor skickat pengar till födelsedagar och jul. Och skrivit några rader i ett vykort då och då. Jag har sagt att de får ringa henne om de vill. Men de har inte haft någon lust. De tycker inte att de känner henne riktigt. Och dessutom har hon ju inte varit så snäll mot deras mamma. Morfar har de inte hört ett ljud ifrån på åratal.
Jag själv hade en mycket nära relation med min mormor. Utan henne vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Tyvärr påverkades vår relation av konflikter mellan henne och min mamma stundvis. Men vår relation var så stark att vi visste var vi hade varandra ändå. Jag visste att hon älskade mig. Hon var den enda som på riktigt visste och brydde sig om vad jag tyckte om. Med min farmor var det annorlunda. Jag var hennes sonhustrus jävla unge, ingen vidare relation att bygga på. Men jag saknade aldrig henne. Strax innan hon gick bort återupptog vi kontakten. Men bara sporadiskt. Jag antar att hon ångrade sig en smula men lite för sent.
Trots det kan jag inte tvinga mina barn att träffa mina föräldrar. De står för för mycket elände. Jättetråkigt, men det är så det ser ut. Som tur är har de farmor och farfar som de har fin kontakt med. Det är jag jätteglad över.
Många fler borde kanske tänka på att sätta sina barn i främsta rummet, i stället för att vara för upptagna med sig själva. Då skulle vi kanske slippa mor- och farföräldrar som inte får träffa sina barnbarn. Många gånger (inte alltid) är det nog så att man får de barn man förtjänar."
En mamma som älskar sina barn men inte sina föräldrar
"Det finns en enkel och bra lösning på konflikter mellan mor- och farföräldrar och barn när det gäller barnbarnen. Om mor- och farföräldrarna är ödmjuka, lyssnar och gör som barnen vill i förhållande till sina barnbarn, kommer de att få se sina barnbarn så mycket de vill.
Men det verkar vara väldigt svårt att förstå för många mor- och farföräldrar att de är föräldrar till sina barn och inte till sina barnbarn. Många 40-talister är vana vid att sätta sig själva främst, och tror sig veta bäst i alla lägen, och har svårt att ta till sig andra synsätt än deras eget.
Jag tror att många konflikter skulle kunna lösas om mor- och farföräldrar inte bara tänkte på barnbarnen som ett 'nöje' utan också såg sig själva som avlastning för föräldrarna. Det finns faktiskt inget värre än att vara helt slutkörd av sömnlösa nätter, oro, skrik och matlagning och känna att man inte räcker till.
Att i det läget, när man verkligen behöver hjälp, känna att mor- och farföräldrar inte respekterar ens situation och åsikter är som att få 'lök på laxen'."
Eva
"Hej! Jag vill tacka er för artikelserien om far- och morföräldrar som inte får träffa sina barnbarn. Då jag själv är i den situationen, så känns det läkande att få läsa om att man inte är ensam i denna skamfyllda situation.
Sedan kan man ju undra vad detta beror på? Är det ett nytt fenomen? Beror det på att familjen snart är upplöst som gemenskap i vårt individualistiska samhälle? Beror det på att föräldraaktoriteten inte finns kvar? Eller beror det på trauman som följer familjer från generation till generation? Man grubblar."
Mvh från en farmor
"Jag har med intresse följt DN:s artikelserie om mor- och farföräldrar som förmenats kontakt med sina barnbarn. I artiklarna ter sig föräldrarnas beslut grymt och oförståeligt utifrån den äldre generationens förväntningar. Men prova med ett perspektivbyte: sätt dig in i föräldrarnas situation i stället! Det är ju inte utan orsak som de har fattat beslutet att de egna barnen mår bäst av att inte träffa sina mor- eller farföräldrar.
Jag är själv en sådan förälder och vet att det är ett mycket svårt beslut att fatta. Omgivningen har i regel en lika fördömande attityd mot föräldrarna som artikelserien har haft, vilket innebär att man ägnar många timmar åt ensamt grubblande.
Det är nämligen ett önsketänkande att mor- och farföräldrar per automatik är goda och kärleksfulla mot sina barnbarn. Tyvärr finns det mor- och farföräldrar som skadar sina barnbarn, psykiskt och fysiskt. Och det är min bestämda uppfattning att det är föräldrars skyldighet att skydda och skona sina barn, även om det råkar vara gentemot mor- eller farföräldrarna. Barn har inget behov av mor- och farföräldrar som skadar dem."
Catarina Persson
"Olika åsiktsyttringar mellan generationer har funnits och kommer alltid att finnas. Varje generation har sina uppfostringsidéer, städ- och matlagingsideal, umgängesformer, arbetsliv etcetera. Det är ett faktum som drabbar alla och som många gånger må lämnas därhän med en axelryckning. Dock kan det i vissa fall behövas ett klarläggande om hur den yngre familjegenerationen vill göra inom sina väggar likaså hur den äldre generationen vill ha sitt liv - ett ömsesidigt givande och tagande.
När relationskonflikten är en realitet är det inte enbart ur perspektivet far- eller morföräldrar betraktelsen av sorg skall göras. Hur känner sig det lilla barnet som på grund av sina föräldrars beslut går miste om att bygga en relation med sina far- eller morföräldrar? Den grundtrygghet som följer ett barn hela livet genom att barnet har en fin kontakt med sina far- och morföräldrar, grusas. De minnen och intryck som formar en liten människa till en förtröstansfull individ kan inte införlivas. Barnet hamnar i en lojalitetskonflikt - likt den som kan drabba barnet när föräldrarna skiljs - och barnet får en villrådig och förvirrad lärdom om hur konflikter inte ges möjlighet att lösas.
I centrum hamnar ofta problemsituationen i stället för att en fokusering på lösningar kommer till stånd. Om föräldrar vägrar att låta barnet träffa sina far- eller morföräldrar av egensinniga skäl, blir barnet ett redskap och ett triumfkort. Det finns kompromisser att göra; en bra lösning kan vara att de icke accepterade mor- eller farföräldrarna får träffa barnbarnet i närvaro av personer som föräldrarna har förtroende för. Det kan vara andra släktingar, vänner, dagis- eller skolpersonal. Barnet skulle då kunna få möjlighet att utveckla sina egna relationer utan inblandning av de vuxnas aversioner.
Det är viktigt att understryka att konflikten är mellan de vuxna och att barnet i möjligaste mån skall hållas utanför den konflikten.
I perspektivet av att livet alltid går vidare och att år läggs till år, blir dagens unga föräldrar med tiden "gamla" och får, förhoppningsvis, barnbarn. Det vore säkert en katastrof för dessa föräldrar att finna sig själva åsidosatta och hindrade från att träffa sina barnbarn och numera vuxna barn. Ett beteende från dessa föräldrar, vilket kan benämnas som snäv egoism, kan slå tillbaka på föräldrarna när barnet blir vuxet och ser sig indraget i en relationskonflikt, som påverkat hela dess barndom.
Det finns ingen skriven lag som säger att vuxna barn måste älska sina föräldrar. Men kanske finns det en oskriven lag som säger att ett vuxet barn som blir förälder inte skall föra över sina aggressioner till den nya generationen barn. Finns det månne, ett sting av svartsjuka när de unga föräldrarna mister hundraprocentig uppmärksamhet av sina egna föräldrar till förmån för det nya, lilla barnet?"
Farmor och farfar
"Tack för en intressant artikelserie. Att råka ut för händelser liknande de som beskrivs i artiklarna känns verkligen som att befinna sig i en mardröm.
Det finns starka krafter som "jobbar" för att se till att vi som är farföräldrar stängs ute, och att i stort sett allt vi säger eller gör blir fel, till och med när barnbarnet varit hos oss och vi själva har tyckt att det har varit bra. Att hela tiden mötas av oförskämdheter är traumatiskt liksom att inte ens vara välkomna att hälsa på barnbarnen. Det tycks inte ens ha någon betydelse för sonen att hans barn inte har kontakt med oss.
För att kunna leva ett någotsånär normalt liv finns inget annat val än att ge upp försöken till kontakt. Följande devis får vara vårt motto: 'Ge mig ro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden'."
Förkrossad mamma/farmor
"Jag tycker att det saknas ett perspektiv i denna diskussion: farföräldrar som inte vill träffa sitt barnbarn. Min mans föräldrar kommer aldrig och besöker oss, de har inte träffat vår dotter sen hon var ett par månader gammal, nu är hon två år.
Min man har en son sen tidigare som bor hos sin mamma, och honom träffar de med jämna mellanrum. Han fyllde år nyligen, och de gav honom en fin present. När vår dotter fyllde år fick hon ingenting. Detta är smärtsamt, och kan även på sikt skapa problem mellan vår dotter och hennes halvbror. Att de inte vill träffa vår dotter har självklart ingenting med henne att göra, men däremot att hon bor tillsammans med oss.
Konflikten ligger ju egentligen mellan min man och hans föräldrar (att man inte alltid vet vad den gäller är en annan sak). Men ändå tycker jag att det är konstigt att de inte kommer på besök, om inte annat för att träffa sitt barnbarn! Vi har i alla fall inte sagt att de inte får."
En besviken mamma/svärdotter
"Har med stort intresse läst insidans artiklar om längtan efter att träffa sina barbarn. Jag hoppas att nästa debatt handlar om mor- och farföräldrar som lägger sig i, vill ha makt och vänder barnbarnen mot sina egna föräldrar.
Alla mormödrar är nämligen inte av den charmiga bullbakande typen. Här finns nämligen den mormoder som gärna berättar för det lilla barnbarnet vilken dålig mamma hon har och hur lite tid mamman har för henne. Vilken tur barnbarnet har som har en sådan fantastisk mormor som alltid har tid för henne och lagar favoritmaten eftersom mamman väljer att
jobba i stället för att vara hemma och ta hand om sitt barn.
Samma mormoder kommer hem till sin dotter och klagar på att persiennsnörena inte har blivit tvättade på länge och att det ser ut
som ett slagfält i hallen (där det står fem par skor). Dottern har fyra barn mellan 7 och 14 år, en man som reser mycket i jobbet, dessutom jobbar dottern själv. Barnen har massor av aktiviteter.
Nej tack!!! En sådan mormoder betackar man sig för. Hon är definitivt ingen hjälp, enbart en stjälp som med flit vill ge sin dotter dåligt
samvete. Hur mycket rätt behöver hon ha till sina barnbarn?"
Stina
"Har läst den andra artikeln i serien 'Inte utan mitt barnbarn' och kan inte låta bli att reagera. Jag delar inte uppfattningen att mor- eller farföräldrar har någon rätt till sina barnbarn. Jag kan naturligtvis förstå deras känsla av förlust och saknad när de inte får träffa sina barnbarn. Men det är något annat att uttrycka det och något annat att tala om sina rättigheter. Det får mig att fundera över om dessa mor- eller farföräldrar anser sig ha några skyldigheter gentemot sina barnbarn och om de i så fall tycker att de uppfyllt dessa.
När kontakten bryts på detta sätt är det oftast, precis som artikeln visar, fråga om relationer som havererat. Och då är jag inte så säker på att barnbarnen mår bäst av att träffa sina mor- eller farföräldrar trots alla mer eller mindre öppna konflikter. Att bryta kontakt kan ibland vara ett sätt att hålla sig själv, men faktiskt också barnbarnen, borta från spända situationer, anklagelser, konflikter som man uppenbarligen inte lyckas lösa.
Jag talar av egen erfarenhet tillsamman med min man har vi för ett par år sedan beslutat att bryta kontakten med hans föräldrar. Och det innebär att de inte får träffa vår dotter (snart 6 år). Självklart tycker både jag och min man att det är sorgligt att vår dotter inte får uppleva en nära kontakt med sina farföräldrar. Men den hade hon ju ändå inte innan just därför att vår relation var så ansträngd och farföräldrarnas engagemang i vårt liv var minimalt. (Vi fick exempelvis övertala dem för att de skulle komma till vår dotters födelsedag och det gjorde de ändå inte.) Varför tog de inte vara på sina rättigheter då när de kunde det? På sätt och vis var det de själva som avstod från att delta i vår dotters liv. När vi bröt kontakten med dem blev det bara tydligare.
Men när kontakten bröts började mina svärföräldrar, precis som Eva och Gunnar i artikeln, tala sig varma om just sina rättigheter till sitt barnbarn.
Som sagt, vad det handlar om här är inte fråga om deras eller någon annans rättigheter. I stället är det fråga om vilken relation man har till sina vuxna barn och deras partners. Har man inte vårdat den, har man inte kunnat hantera den, så är det enligt mig patetiskt att hävda sina rättigheter till barnbarn."
Maria
"Det är givetvis en stor sorg för alla inblandade när relationen föräldrar-barn inte fungerar. Men man måste ställa sig frågan vem som bär ansvaret för att relationen blev som den blev. Kan detta ansvar någonsin ligga på barnet? När du ser på en familj med småbarn svarar du förmodligen reflexmässigt nej, självklart inte. Men det ändrar sig inte heller med åren det är alltid föräldrarna som har ansvaret för relationerna till barnen.
Om föräldrarna inte har bejakat sitt barns behov och inte låtit barnet utforska och skapa sig sitt eget liv tar det mycket lång tid innan barnet kommer till insikt om vem han/hon egentligen är och vill vara och varför hans/hennes liv har blivit som det har blivit. Med stor sannolikhet kommer denna insikt först någon gång i 30-årsåldern och drabbar då barnet med full kraft.
Barnet kanske då inser att föräldrarna egentligen aldrig har sett barnet för vem det är, utan bara gått på i gamla uppfostringsstrumpor och försökt forma barnet till vad föräldrarna anser är rätt och riktigt. Föräldrarna har kanske tvingat barnet att ha långkalsonger fast det inte är så kallt och fast barnet inte vill, föräldrarna har kanske tvingat barnet att äta upp maten fast det inte vill, föräldrarna har kanske hämtat barnen med bil vid knattediscot fast det ville gå hem med kompisarna, föräldrarna kanske har tyckt att barnen borde skaffa sig en riktig utbildning fast det ville göra något annat. Och så vidare.
"Det låter kanske som småsaker, men det är i själva verket ett konsekvent uttryck för en syn på barnet som inkompentent och ofullbordat. Ett uttryck för att föräldrarna anser att de ska forma barnet till något annat än vad det är, genom att till exempel visa hur man gör eller hur man ska vara eller hur en fin flicka uppföra sig eller liknande. Alla dessa tillrättavisningar och förmananden innebär en kränkning av barnets självkänsla det duger aldrig som det är, utan måste hela tiden anpassa sig efter vad föräldrarna vill att det ska vara. Försök värja dig mot påståendet Du får naturligtvis göra som du vill, men du vet ju att mamma och pappa skulle bli så glada om..., gärna kombinerat med ett par ledsna ögon och en snabbt bortvänd blick. Det går inte, i vart fall inte för ett barn. Barnet känner skam och otillräcklighet och självkänslan krymper.
Om barnets självkänsla på detta sätt har kränkts och krympts under närmare 20 års tid, tar det kanske tio år innan barnet har byggt upp sitt eget jag och frigjort sig såpass att det kan forma sitt eget liv. Men relationen till föräldrarna de som så effektivt kränkte under så lång tid är skadad, förmodligen för alltid.
Och föräldrarna har förmodligen inte förstått vad de har gjort för de har ju bara uppfostrat på samma sätt som de själva blev uppfostrade eller som de trodde att man skulle göra. Och därför fortsätter de att komma med synpunkter på sina numera vuxna barn och allt som de gör och företar sig. De kommenterar barnets val av livskamrat och har synpunkter på hur denne är eller vad denne gör, de kommer med 'råd och tips' om hur barnet kan uppfostra barnbarnen, de 'bryr sig om', som de kallar det, när de kommer med krav på att barnbarnen ska gå klädda på visst sätt, äta på visst sätt, sova vid viss tid, åka bil maximalt viss tid, titta på vissa tv-program eller inte titta på vissa tv-program och så vidare i all oändlighet. I 'all välmening'. Kränkningarna fortsätter! Varje liten kommentar, varje liten synpunkt, varje antydan är ett nålstick i den tunna hinna som barnet har lyckats omge sig med som skydd för den mödosamt uppbyggda egna personligheten.
"Barnet orkar inte ta mer och löser problemet på olika sätt. Vissa flyttar långt bort från föräldrarna de skyller på jobb eller kärlek men lägger i själva verket ett säkerhetsavstånd mellan sig och föräldrarna. Vissa söker hjälp hos psykologer och får på så sätt hjälp att bygga upp eller bevara självkänslan, men aktar sig ändå noga för att komma för nära föräldrarna och riskera att inte klara nålsticken. Vissa klarar inte att flytta och klarar inte att söka hjälp och jag vill inte ens tänka på hur det slutar för dem.
I allt detta dyker kanske små underbara egna barn upp. Som alltså blir barnbarn till ens föräldrar. Detta skapar nya problem. Man vill ta ansvar för relationerna till sina egna barn och säkerställa att man inte kränker dem och på så sätt bidrar till arvssynden. Man vill samtidigt säkerställa att inte ens egna föräldrar får möjlighet att kränka barnbarnen. Och man vill skydda sig från allt för många angrepp på den egna självkänslan från föräldrarna. Då kan det nog bli så att den enda utväg man ser är att hålla sig och barnen borta från far- och morföräldrarna. Men samtidigt vill man inte låta ens egen havererade relation till föräldrarna komma i vägen för relationen mellan farföräldragenerationen och barnbarnen. Det är ett jättedilemma.
Var och en måste få hitta sin egen lösning på dilemmat. Känner barnet att det äntligen duger i föräldrarnas ögon kommer det även att låta föräldrarna umgås med barnbarnen. Vissa barn kanske låter föräldrarna vara med barnbarnen för deras skull bara de slipper vara med själva. Detta måste mor- och farföräldrarna acceptera de får inte tvinga sig på. De får inte kräva gemensamma semestrar eller julfiranden eller liknande riskfyllda påtvingade gemenskaper, utan måste gilla läget när bara barnbarnen skickas över. Mor- och farföräldrarna måste inse att de är utlämnade till sina barns nåd och att det inte finns någonting de kan göra åt det - i vart fall inte i förbättrande riktning.
Jag förstår och respekterar den sorg som far- och morföräldrar känner över att förlora kontakten inte bara med sina egna barn utan med sina barnbarn. Men mitt råd är detta. Backa! Låt vara! Lämna i fred! Låt helt enkelt tiden verka. För varje vädjande, varje klagan, varje kritik minskar chanserna att relationen någonsin skall kunna återupprättas. Låt barnen komma till er, precis som de är - med sina tillkortakommanden och olater. Det är sådana de är. Kanske sådana ni har tvingat dem att bli. Acceptera, älska, bara finns där. Då kanske barnen kommer. Och tar med sig barnbarnen.
Det är en gåva, som ni i så fall får. Ni kan inte kan kräva gåvor och ni ska inte heller ha synpunkter på gåvorna ('skåda inte given häst i munnen'). Enligt lagen om vissa utfästelser om gåva kan den som har utlovat en gåva åt någon återkalla löftet, om gåvotagaren gör givaren 'märklig orätt'. Inte för att lagen gäller familjerelationer, men principerna bakom lagen är allmängiltiga. Så om barnen kommer till er - bara ta emot dem. Älska dem! 'Att älska betyder också att vara beredd att lida', sa påven Benedikt XVI vid sin installationsmässa för snart ett år sedan. Och Karin Boye skrev: 'Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.' Ni som stänger - låt det brista. Ni som säger er älska - var beredda på lidandet. Då, men bara då, kan ni förstå sanningen, och sanningen ska göra er fria."
Jesper
"Det är tyvärr ofta en viktig skillnad mellan sonens och dotterns barn för sonens föräldrar. När det gäller dagens artikel "Det är som att befinna sig i en mardröm" tycker jag att farföräldrarna är väldigt bortskämda. Det står i artikeln att de har flera andra barn, som dom har gott förhållande till och där de träffar barnbarnen ofta, troligen är det döttrars barn. Det står tyvärr inte.
Men jag tycker att de ska låta sonen och hans familj sköta sig själva, ligga väldigt lågt och framförallt TIGA. Att bara prata om hur hygglig man har varit och alltså försvara sig själva hela tiden i form av telefonsamtal och mejl är helt fel. Bit ihop och hör inte av er, det är alltså mitt råd.
Generationerna bör hållas isär utom vid stora högtider och födelsedagar och så vidare. Själv har jag haft två svärdöttrar och de verkar alltid ha gillat mig trots skilsmässor och andra olyckor och det är nog för att jag inte propsar på att träffa dem även om jag förstås är ledsen när jag går länge och väntar på mejl eller samtal från barnbarnen.
Känner mig förstås som många farmödrar på sätt och vis övergiven. Nu är jag skild och har inte den pondus som ett par som fortfarande är gifta och håller ihop. Som ensam farmor utan en farfar har man inte mycket att säga till om, guskelov för svärdöttrarna kanske."
Farmor A
"Det är nog många mormödrar och speciellt farmödrar som läser Insidans artikel den 4 april om att inte få träffa sina barnbarn, men många av oss tycker nog att 'Ulla' gnäller alldeles för mycket. Min exsvärdotter sa en gång till mig: 'Man äger inte sina barn.' Det har hon ju rätt i och naturligtvis äger man inte sina barnbarn heller. Alla mor- och farmödrar älskar ju sina barnbarn och lider naturligtvis mycket när de inte får träffa sina barnbarn.
'Ulla' träffade inte sina barnbarn som mormor men däremot som farmor. Annars är det farmödrarna som oftast inte får träffa sina barnbarn. Troligtvis, har jag så småningom lärt mig (för att trösta mig?), så ser mamman en konkurrent i snälla farmor och gör då allt för att barnbarnen inte ska få träffa henne. Och sonen/mannen står ju i de allra flesta fall på sin hustrus sida, så svärmor-farmor har inte en chans. När barnbarnen var riktigt små och farmor (eller mormor) var yngre och spänstigare, då behövdes de ju som barnvakt.
Man får glädja sig åt de minnena. Till mig kommer barnbarnen, trots att de bor relativt nära, bara när jag bjuder och jag har bjudit och bjudit på julgransplundringar, på skattjaktsfester med mera. Försöker alltid hitta på något kul och de kommer då och verkar ha trevligt men sedan är det tyst och tystare och tystare blir det, ju större de blir. Nu har ju ungdomar så oändligt mycket aktiviteter och vem vill då sitta och hålla en gammal farmor i handen? No way. Själv lever jag på minnena från när barnbarnen var riktigt små och tröstar mig på ett kanske speciellt sätt, knyter man barnbarnen för tätt intill sig, då kommer de att sörja förfärligt när man går bort och det tycker jag är fel."
Farmor L
"Läste artikeln om Ulla som inte får träffa två av sina barnbarn. Först med nyfiket intresse, sedan allt mer förvånad. Slutligen förfärad. Hur självupptagen får man bli egentligen? Här lever dotter och barnbarn med största sannolikhet i ett veritabelt helvete, med en misshandlande man och så tycker mormor synd om sig själv!!! När det är barnbarnen och dottern det är synd om.
Mitt tips till henne är att snarast gå till närmaste kvinnojour så kan hon få hjälp, stöd och information. Förhoppningsvis även träffa kvinnor som likt hennes dotter blivit manipulerade att bryta kontakten med släkt och vänner. Och få höra att hon gjorde helt rätt som anmälde mannen.
Själv har jag en helt annan historia att berätta. Mina barn har inte fått träffa sin morfar för att han är pedofil och sadist. Det erkänner han naturligtvis inte, utan skriver tårdrypande insändare om hur jag, hans psykiskt labila dotter, förvägrar honom rätten att träffa sina barnbarn.
Självklart skulle jag ALDRIG med berått mod riskera att mina barn utsätts för en bråkdel av det som jag var med om under min barndom. Så jag har inte vågat låta dem träffa honom. Och självklart är jag känslomässigt bitvis instabil efter åratal av systematiska grova övergrepp.
Brev till mig från min pappa har jag skickat tillbaka oöppnade, men försändelser till mina barn, vid till exempel jul och födelsedagar, har jag gett till barnen. Nu sist kom det bara ett magert kort till min dotter på födelsedagen. Där beklagade min pappa att han inte kunde skicka henne några födelsedagspengar för han hade ju inte hennes kontonummer!!
Om han hade velat ge henne pengar hade han kunnat slå in dem i ett paket, köpt ett presentkort eller öppnat ett konto till henne som bara hon disponerar. Men det vill han inte. Han vill ha insyn och kontroll. Klassiska knep som används av både pedofiler och kvinnomisshandlare. Att isolera och kontrollera.
I dag är mina barn tonåringar och har därmed passerat den ålder då de är intressanta för min pappa. Jag har sagt till dem att de nu kan få träffa sin morfar om de vill. Men de vet vad han har gjort mig och har valt att inte träffa honom. Kanske gör de ett annat val som vuxna. Kanske inte. Jag vet i alla fall att jag gjort rätt. Jag vet - alltför väl - vad det är för erfarenheter jag skyddat dem ifrån."
Beskyddande mamma
"Det är varje mormor/morfars/farmor/farfars rättighet att få träffa sina barnbarn - och barnens rätt att träffa dem. Annars bryts en viktig länk i kedjan som kan erbjuda barnen trygghet, kunskap om sin familj och sina släktrötter och inte minst kärlek. Som förälder tycker jag nog att man har ganska stort ansvar för att få den här relationen att fungera.
Varför inte i form av familjeterapi om det skulle gå så långt?
Jag kan berätta om vårt exempel:
För två år sedan flyttade jag och min pojkvän till landet utanför Enköping. Vi hade turen att få två hus (varav ett gammalt) till priset för ett. Därför kunde vi erbjuda Peters (min pojkväns) pappa att flytta till det äldre huset under en period i samband med att han separerade. Samtidigt fick vi själva vårt första barn. För oss alla blev det här möjligheten att stärka en relation som kanske inte var den bästa från början. Under tiden han bodde här hjälpte han mig att ta hand om Love 1-2 förmiddagar i veckan då jag jobbade.
Numera har Loves farfar flyttat till egen lägenhet, men han och vår son har redan fått starka band till varandra. Jag hoppas på att det här bandet ska förbli lika starkt, genom att ge Loves farfar så många möjligheter jag kan för att de ska träffas. Helst skulle jag vilja att de fick en dag tillsammans åtminstone varannan vecka. Dels får vi hjälp och avlastning, dels får de chansen att få en relation som förhoppningsvis varar hela livet.
Varför ser jag detta som så viktigt? Därför att jag har haft enormt utbyte av att få ha en egen, stark relation till mina egna mor- och farföräldrar. Genom dem har jag fått massor av förbehållslös kärlek och dessutom lärt känna mig själv genom dem (då jag fått reda på mer om mina rötter)."
Mia Arnell
"Att inte ha fått träffa sina farföräldrar under barn och ungdomstiden är en stor sorg som aldrig blir läkt, när de nu sedan många år är döda.
Jag är en mogen kvinna som har passerat livets mitt, men ändå ligger tanken där och mal, varför var jag för feg i vuxen ålder att söka upp de mina, lära känna dem och få reparera skadan från uppväxttiden? Nej, tyvärr var jag ännu i 20-30 års ålder för bunden till en mycket dominant mor, även då jag hade flyttat från hemlandet och skapat mig ett nytt liv här i Sverige sedan länge.
En minnesbild: Min syster och jag (det är bara ett år emellan oss) skulle konfirmeras. Hela släkten på morssidan + några på farssidan var inbjudna, dock inte mina farföräldrar. Festen är hemma hos mor:
Det ringer på dörren, jag öppnar, där utanför står farmor och farfar, jag blir jätteglad, så roligt att de kom ändå fast de inte var inbjudna. Mor kommer, smäller igen dörren igen mitt framför oss, nej här skall inte de få komma in. Konfirmationen kändes efter detta inte rolig.
Ett vet jag, att neka ett barn att få träffa sina anhöriga, även om de inte är så som den närmsta familjen önskar, det är ett brott mot en människas rättighet. Man måste själv få komma fram till hur man vill träffa en av de sina, och när man själv kan ta ställning för och i mot också få välja. Det är något vi måste tillåta våra barn så länge det inte förkommer våld eller annan fara mot barnet.
Far- och morföräldrar är viktiga i ens barndom, oavsett vilket förhållande ens föräldrar har till den andra parten.
Skapa inte flera sorger för ett barn, än det en splittrad familj alltid orsakar. Den äldre genrationen är också viktig för ett barn att lära känna, då äldre människors livserfarenhet rymmer mera en föräldragenerationens. Med tanke på den stressiga vardag yrkesmänniskor lever i, kan far- och morföräldrar skapa en oas av lugn och frid för ett barn."
En kvinna som inte fick/vågade uppleva sina farföräldrar
"Jag har en syster som blev sjuk för cirka elva år sedan, hon kom inte tillbaka på rätt sätt efter det hjärnskada. Min syster har två flickor med två olika pappor. Den äldsta flickan har vi bra kontakt med, hon är i dag 19 år gammal, men den yngsta flickan, som varit tillfälligt placerad hos farmor i elva år har vi inte någon kontakt med.
Socialförvaltningen som har hand om flickan ringde för cirka två år sedan och sa att flickan borde ha en familjeträff, så att hon får träffa sina släktingar på sin mors sida. Det var viktigt tyckte dom. Men efter det samtalet har vi inte hört något igen.
Flickan har inte heller träffat sin mamma på väldigt lång tid. Min mamma, flickans mormor, har ALDRIG träffat flickan. Det gör mig väldigt illa att se min mamma så ledsen för att hon aldrig fått se sitt barnbarn.
Min mamma är i dag 74 år gammal - så när ska det bli tid??
Förut bodde farmodern och flickan grannkommunen, men nu har de flyttat, så nu är läget ännu värre. Vi fick reda på det först efter flytten, även min syster, fast hon då fortfarande stod kvar som vårdnadshavare.
Jag har en dotter på sex år som inte sett sin kusin, men dom är ju unga, så kanske finns tid, vem vet.
Men för flickans mormor finns det det inte så mycket tid. Jag lider varje dag med min mamma, när jag ser hur glad hon blir av att umgås med min dotter."
Anette
"Det finns också mor och farföräldrar som tar avstånd från sina barnbarn. Jag har sju underbara barnbarn som jag har jätte brakontakt med. Tre av mina barnbarn har ingen möjlighet att få umgås med sin farmor och farfar för att deras pappa hatar deras mamma. I början försökde min dotter se till att kontakt hölls, i dag har hon sluta efter som det blir ett upprivande diskution.
Det är deras enda barnbarn som dom umgicks med mycket innan skilsmässan. En sak att pappan inte vill ha kontakt med barnen mer än på sina villkor. Men att farföräldrar inte kan se över bråket utan låter det gå ut över sina barnbarn. Det måste finnas flera barn som är besvikna på sina far-och morföräldrar. Skulle vara intressant att läsa någon sådan artikel och kanske få dom vuxna att vakna.
Jag hoppas att dina artiklar har fått några barn att få kontakt med sina mor-och farföräldrar. Jag vet att det är viktigt att få umgås med den äldre generationen. Själv växte jag upp i tonåren utan far-och morföräldrar då dom avled innan jag blev vuxen."
Monika
"Hej Insidan!
Jag skulle också vilja lägga till några ord i denna debatt.
Jag har följt/läst dessa insändare och undrat över utrycket "det kan vara ett öde värre än döden" att inte få träffa sina barnbarn. Inte i vårat fall.
I min familj tycker man inte om barn. Min mamma (som inte är min biologiska mor) har aldrig egentligen tyckt om barn. Men trots allt tog hon hand om mig från det jag var 3 år. Hon kände att hon inte hade något annat val. Och trots det födde hon en son (min halvbror), det bara hände.
Egentligen ville hon inte ha några barn alls. Men när min bror och jag uppnådde den aktningsvärda åldern "att nu är det dags att skaffa barn åldern" då började tjatet. Jag hade häst = inte tid då men var 30 år.
Min bror hade då fått sitt första barn. Jag började bli gammal och de tyckte att jag skulle lägga min barnsliga hobby åt sidan. Hålla på med hästar gjorde bara 12-åringar. Men barnbarnen kom. Mina i dag 13 och 11 år gamla, min brors 14, och 12.
När de sedan mamma & pappa skiljdes så blev mamma ensam en längre tid. Och då var hon helt fantastisk. Det var som om hon hade hittat en ny värld. Hon ställde upp, och köpte presenter kunde oftast sitta barnvakt det var inte tal om att hon inte tyckte om barn. Tyvärr var väl kontakten med hennes son inte så bra just då. De barnen ansåg hon jobbiga och ouppfostrade och det var svårt att komma dem in på livet. Tiden gick och vår mor gifte om sig.
Med en man som hade en mycket dålig relation till sina barn. Återigen kom samma sak upp "vi tycker inte om barn"! Konflikter uppstod mellan mor och son och son och ny man.
Hon skiljde sig igen. Blev ensam och återigen blev kontakten bra. Med inslag av en och annan konflikt men den var hanterbar. (Vi har inte alltid dragit jämt min mamma och jag om det är för att vi inte är biologiska, jag vet
inte).
Det blev ånyo ett nytt giftemål med återigen en man som även han hade en mycket dålig relation till sina barn (i hans fall ännu värre än den förre).
Denne man har 5 barn. Och så många gånger han har sagt att han inte tycker om barn så har jag tillslut konfronterat honom och frågat varför han i hela friden satte fem barn till världen. Det svar han gav löd så här: 'det var
inte jag , det var min fru.'
Min mamma och denne man har flyttat från Stockholm och avståndet är flera mil. Vi var på besök hos dem i sommras. Och ingenting var bra. Barnen får inte spela boll på tomten, vi får inte ha fötterna i soffan (vilket jag kan
leva med) , de får inte springa omkring och jaga varandra, de måste sitta i soffan, inte ligga osv, osv. Barnen tycker inte det är roligt att åka till mormor längre. Lite konflikter uppstod där också. När vi kom hem så talade vi med varandra och jag sa som jag tyckte och det passade inte min mamma hon har alltid rätt och passar det inte så behöver vi inte umgås. Hårda och bittra ord sades och det slutade med att vi la luren i örat på varandra och sedan dess har vi inte talats vid.
Jag har förklarat för mina barn situationen och att de gärna får maila och skriva till henne, även ringa. Men barn är barn. Hon vet att hennes barnbarn kommer hem från skolan på e.m varför ringer hon inte och pratar med dem, varför ringer hon inte och tackar för vykort, födelsedagskort som barnbarnen skickar?
- Nej för att hon inte tycker om barn!"
Stephie
"Det är med sorg och lite avundsjuka jag läser om dessa mor-och farföräldrar som inget hellre vill, än att få finnas till i sina barnbarns liv, för i mitt fall är det precis tvärtom, med en mormor som inte bryr sig.
Allt tog sin början för snart 21 år sedan när vår son föddes och vi berättade om våra planer på att flytta utomlands under en fyraårs period. Hon blev naturligtvis chockad och ledsen av att få höra det, men vi sa att hon skulle komma och hälsa på så mycket hon ville. Hon kom två gånger till oss.
Efter fyra år flyttade vi hem igen med två barn och ett tredje på väg. Fick då reda på att hon blivit så chockad när vi skulle flytta utomlands att hon blivit"sjuk", och det var mitt fel. Vår första jul hemma fick vi fira ensamma för hon ringde på julafton och sa att hon var för "dålig" för att komma. Fick då berätta och försöka förklara för barnen att deras mormor blivit sjuk. Sedan dess har detta varit en återkommande ursäkt för att slippa träffa oss.Inför fjärde barnets födelse, kändes det som hon kom hit på nåder och var barnvakt. Fick vid hemkomsten från BB höra hur sjuk hon varit och hur hur jobbigt det varit att ligga över. Sitt yngsta barnbarn är nu 11 år och honom har hon träffat kanske totalt 7 gånger. Vi har aldrig kunnat träffas spontant, utan alltid fått "boka"tid några veckor innan och sedan har hon avbokat.Vi bor i samma kommun så det är inga långa avstånd. Inga födelsedagskort får barnbarnen längre, ej heller kom hon på äldsta barnets studentexamen. Har försökt återuppta en kontakt men den rinner alltid tillslut ut i sanden, då hennes telefon bara fungerar för "inkommande" samtal och ej för utgående.
Jag känner en stor sorg över detta, men den största förloraren anser jag, är hon själv som frivilligt gått miste om sina barnbarns uppväxt, och aldrig kommer att ha ett naturligt förhållande med dem."
Eva
"Jag är en farmor som inte har fått ha kontakt med mina barnbarn. Det började strax före julen 1997. Då var mina barnbarn 5 respektive 3 år. Vi bor cirka 30 minuters gångväg från varandra. Jag saknar mina barnbarn oerhört. Men jag tog mig friheten, att gå till dagis och sedan längre fram till fritis. Barnbarnet som då var 5 år sa till mig: "Farmor jag tänker på dig varje dag!"
Det var så fruktansvärt för mig, att se hur ledsen han var. Min son och sonhustru förtalade mig på båda ställena. Det var så jobbigt att gå dit, men barnbarnen skall veta, att jag inte har svikit dem. Färäldrarna till och med bytte konto, så att jag inte skulle kunna sätta in en slant på banken till barnbarnen.
Den äldsta pojken är nu 13 år och förhoppningsvis kommer han och hälsar på när han blir lite äldre, om jag då lever. Men det är ju många år som vi har förlorat tack vare egoistiska föräldrar. Det enda sättet föräldrarna försöker lösa konflikter på är, att använda de oskyldiga barnen som vapen mot oss. I stället borde de tala om vad det är som inte de kan acceptera.
Farmor, medlem i Forum för mor- och farföräldrar
"Hej! Jag vill tacka er för artikelserien om far- och morföräldrar som inte får träffa sina barnbarn. Då jag själv är i den situationen, så känns det läkande att få läsa om att man inte är ensam i denna skamfyllda situation. Sedan kan man ju undra vad detta beror på? Är det ett nytt fenomen? Beror det på att familjen snart är upplöst som gemenskap i vårt individualistiska samhälle? Beror det på att föräldraauktoriteten inte finns kvar? Eller beror det på trauman som följer familjer från generation till generation? Man grubblar."
Mvh från en farmor