”Min storebror Kenneth blev 60 år gammal och en siffra i statistiken av omkomna i trafiken. Han dog i en trafikolycka där bilen han körde ’av okänd anledning’ gick av vägen och in i en tall. I själva verket var detta en siffra i statistiken över självmord.

 Samma dag han avled hade Kenneth fått veta att han bar på en cancer som som inom några månader skulle leda till döden. Det fanns ingen återvändo och hjälp att få, mer än fysisk smärtlindring.

Vi hade tidigare i livet talat om den rädsla han kände för att bli svårt sjuk, och att behöva ligga på sjukhus och att kanske avsluta livet i svåra smärtor och ångest. Att välja sin egen död var en självklarhet för min bror.

Jag, som lillasyster och tillika sjuksköterska, kände maktlöshet över att inte kunna hjälpa honom i det svåra som väntade. Jag viss­te att den cancer han drabbats av var plågsam och i livets slutskede skulle göra honom okapabel att själv svälja föda och vätska.
Jag har många gånger under de snart tre år som gått sedan han gick bort tänkt på dödshjälp. Hade han tidigare i livet fått möjlighet att skriva ett testamente där han kunnat få välja hjälp att dö vid svår, obotlig sjukdom tror jag att han upprättat ett sådant. Nu finns inte den hjälpen än i Sverige.

Detta är ett svårt ämne att diskutera. De flesta människor har en övertygad åsikt. Åsikter som ska respekteras och bebatteras med högt i tak!

Jag känner lättnad över att döden var omedelbar för min bror, och att den tall som hjälpte honom att avsluta sitt liv stod där stark och stadig i en annars ofta vacklande värld.”
Ewa Gustafsson

”I slutet av förra året hörde jag på radion om Statens medicinsk-etiska råds tankar om vård i livets slutskede. Efter att följt vår fars sista tid med ALS, ett år efter att min farbror dog i denna sjukdom är jag helt klar över att jag inte är villig att ’göra denna resa’.

Under vår fars sista tid fasade jag för att han skulle be någon av oss att hjälpa honom att dö – han kunde skriva in i det sista. Min äldsta son var helt klar över att han skulle hjälpa morfar med detta, om det blev aktuellt, medveten om eventuell straffpåföljd. Min man vet precis min inställning – om jag får ALS och inte själv kan ända mina dagar så vill jag ha hjälp utan att någon annan människa ska straffas eller skuldtyngas.”
Eva Sjögren

Barbro Westerholm, riksdagsman och tidigare chef för socialstyrelsen, berättade i en intervju på Insidan den 3 mars att hon som gammal inte vill bli skickad till akuten om hon blir så svårt sjuk att livet blir meningslöst – där är nämligen personalen inställd på att rädda liv till vilket pris som helst. Två läkare har skickat detta brev till Insidan.

”När vi är gamla och livet hänger på en skör tråd vill vi vara säkra på att de som vårdar oss alltid har en klar bild av våra förutsättningar och vår vilja.

Tillståndet kan vara livshotande och kräva snabbt omhändertagande, om liv och livskvalitet ska kunna räddas. Men det är ofta omöjligt för akutpersonalen att på den korta tid som står till buds få en rättvis bild av situationen utifrån de uppgifter och kunskaper de får om den enskilda patienten.

Vi har båda erfarenhet av akutvård, vård och omhändertagande av såväl yngre som äldre. I dag arbetar vi med vård i livets slutskede och vet hur hopplöst svårt det ofta är när en svag och ordlös åldring kommer till akuten med endast namnband, medicinlista och några korta rader om vad som är på gång. Till exempel: ’Hjärtsjuk med några veckors försämrat allmäntillstånd som inte längre kan klaras upp på boendet’.

Ungefär så mycket – eller lite – kan sjukvårdspersonalen få som bakgrund. Bakom detta kan dölja sig allt från en svårt sjuk och sedan länge slutkörd människospillra till en vanligen pigg åldring som gått ner sig av en urinvägsinfektion eller hjärtsvikt. Det senare är ofta lätt botbara tillstånd, som kan kräva kortare tids vård på akutsjukhus. I andra fall kan det röra sig om en långt gången demens med en djupt sittande cancer där döden kanske vore det naturliga och mest skonsamma.

Men observera att bara den sjuke själv kan värdera sin livskvalitet. I samtliga fall bör patienten och de närstående ha rätt att tycka till om vilken vård som bör tillämpas. I första hand skall snabb och adekvat medicinsk bedömning och om möjligt behandling ske i den sjukas hemmiljö, det vill säga på boendet. Om akuten måste besökas ska detta besök vara väl förberett.

Bristande rutiner vid överrapportering från boendet, knapphändiga journaluppgifter och ofta osäkerhet om patientens egen önskan gör akutsjukhusets bedömning svår. Alltför ofta initieras då undersökningar som orsakar stort lidande och är resursslukande. Ett sådant omhändertagande vill alla slippa som efterlyser en fungerande äldrevård!”
Richard Skröder
överläkare i palliativ vård vid Stockholms Sjukhem
Jonas Bergström
läkare under specialistutbildning i geriatrik