"Ibland önskar jag att han vore död"
Tack för att ni skriver om frånvarande pappor!
Jag har inte träffat min pappa sedan jag var 16 år. Nu är jag 23 år. Han har valt bort mig ur sitt liv. Han har en ny familj, och jag har nya syskon som jag inte har träffat.
Jag har försökt ta upp kontakten med honom, men jag verkar inte betyda någonting för honom längre. Jag önskar ibland att han vore död, för då skulle jag kunna sörja honom.
Julia

"Jag blev anklagad för misshandel"
Jag har förstått att det är ganska vanligt att kvinnor anklagar sina exmän för misshandel eller incest. På så vis kan de vinna tvisten om barnen.
Själv blev jag falskt anklagad för misshandel. Åklagaren lade ner förundersökningen, för han förstod att mamman spelade ett fult spel. Men det hjälpte inte. De sociala myndigheterna ställde sig ändå på mammans sida, för jag hade ju två handikapp: jag är både man och invandrare. Jag förlorade vårdnaden. Och sedan dess har mamman med myndigheternas goda minne saboterat mitt umgänge med pojken. Han har inte fått komma till mig en enda gång under de senaste åtta åren. Och om jag åker dit blir det bara bråk. Myndigheterna tar kvinnornas parti mot männen. Barnen blir av med sina pappor. Är det rätt?
En pappa

"Barnen saknar honom oerhört"
Min exmake struntar i sina barn. De saknar honom oerhört. Min dotter var pappas flicka, hon låg och grät efter honom på nätterna när vi hade skilt oss. Men han bara försvann.
Vad är det för fel på alla de män som överger sina barn? Varför tar de inte sitt ansvar? Måste vi införa en särskild utbildning för blivande föräldrar så att de förstår vad de ger sig in på?
Gudrun

"Han tål ingen kritik"
Jag är 16 och bor med min mamma. Min pappa stack när jag var fyra år.
När jag var hos honom i småbarnsåldern träffade jag honom inte, förutom när mamma hämtade och lämnade oss. Där emellan jobbade han. Hans fru tog hand om oss, och jag var rädd för pappa. Jag har aldrig känt honom riktigt. Min mamma har aldrig hållit oss ifrån pappa, utan det är han som inte har velat ha något med oss att göra. Jag har hört mamma och pappa bråka ända sen jag var 3-4 år. Nu har jag väldigt lite kontakt med honom, för han misshandlar mig psykiskt. Han snackar skit om min mamma. Och han säger att jag misshandlar mina bröder och att jag är en dålig dotter, en terrorist. När vi bråkade senast puttade han mig hårt in i en dörr och satte sig på mig. Hans sista fru och jag har bra kontakt, så han har tidigare pumpat mig på information om henne och velat att jag ska vara mellanhand i deras förhandlingar om deras döttrar. (Han har besöksförbud.) Jag har varit med honom hos en psykolog, men det blir bara värre. Han påstår att mamma försöker mobba ut honom ur mitt liv, men det är tvärtom. Han tål ingen kritik. Jag hoppas att vår relation blir bättre och att jag en dag inte längre är rädd för honom.
Gabriela

"Jag kämpar vidare trots allt"
Tack för fina artiklar om mammor som vill marginalisera sina barns pappor. Jag sitter själv i en liknande situation och har funderat på att ge upp. Efter att ha läst Insidans artikelserie har jag bestämt mig för att kämpa vidare trots allt ...
Jörgen

" ... att få ha en pappa med på matchen"
Läste om Cosmo och hans frånvarande pappa. Jag kände igen mig så väl.
Mina föräldrar skilde sig när jag var nästan tre år. Pappa hade träffat en annan kvinna. Mamma flyttade till Stockholm med mig och min syster. Pappa bodde kvar i Karlstad. Jag och min syster träffade honom på lov och vid födelsedagar, och vi åkte med honom på semestrar ganska regelbundet. Men det jag saknade var att få höra nyckeln i dörren, när pappa kom hem ... Att få ha en pappa med på fotbollsmatchen som de flesta andra hade. Att få ha en pappa som var stolt över sin son. Jag har saknat pappa enormt. Jag har i hela mitt liv undrat om jag är önskad. Om jag är värd något. I många skeden har jag värderat mig själv lågt. Jag har två allvarliga självmordsförsök och ett drogmissbruk bakom mig. Jag önskar att jag hade kunnat uttrycka min längtan efter pappa, att jag hade kunnat vara arg som Cosmo i artikeln är ibland. Vi pratade aldrig hemma om vad som hade hänt, och jag vågade aldrig fråga. Jag var rädd att mamma skulle bli ledsen. Tack för att ni skriver om det här, det känns otroligt viktigt. Det är svårt att göra sin smärta förstådd, och det är skönt att veta att man inte är ensam.
Klas

"Fördom att kvinnor ljuger om misshandel"
Jag är besviken över den tämligen onyanserade bild av mammor som gavs i artikelserien Elakt spel. Det verkar som om majoriteten av mödrarna inget hellre vill än att förstöra för sina barn genom att beröva dem deras far, något som varken jag eller någon av mina bekanta känner igen sig i. Min upplevelse är att mammorna gör allt för att behålla även den mest olämpliga far till barnen.
Det är en utsliten fördom att kvinnor ljuger om misshandel och incest för att få vårdnaden. Hur vet vi att misshandel och incest inte har ägt rum? Sexuella övergrepp på små barn är ytterst svåra att bevisa, de flesta anmälningar går inte vidare till åtal och ytterst få fälls. Och även om pappan "bara" har slagit mamman och inte gjort barnen direkt illa, kan jag omöjligt tycka att han är lämplig som vårdnadshavare. Hoppas på att få läsa någon artikel som väger upp denna hetskampanj mot hemska morsor.
Helena

"Plötsligt flyttade hon med barnen"
Jag är tillsammans med en man som har blivit fråntagen sina barn och som i ett och ett halvt år har kämpat för dessa men ej fått någon som helst förståelse från rättsväsendet eller socialen.
Barnen bodde varannan vecka hos pappan och varannan vecka hos mamma. Men plötsligt flyttade hon till en annan stad, och hon tog barnen med sig - utan att ens meddela honom. I samband med flytten anmälde hon honom för misshandel och hot. Detta var en lögn och kunde inte heller styrkas, varför det hela avskrevs. När han sedan åkte ner för att få träffa sina barn blev han hotad av deras mormor som sade att hon skulle slå sönder knäskålarna på honom om han visade sig där igen. Han fick under inga omständigheter träffa barnen ensam.
Vårdnadsutredarna tog inte ens kontakt med pappan. Bara mamman kom till tals, och hennes lögner har inte kontrollerats. Rätten beslöt att barnen ska bo kvar hos mamman eftersom de har anpassat sig så väl till miljön i den staden. Men hallå! De har bott i hela sina sju- respektive femåriga liv i Stockholm. Räknas inte det!? Jag blir skrämd av hur lite pappor har att säga till om i vårt "upplysta" samhälle. Som kvinna vill jag inte att det skall vara på detta sätt!
Upprörd kvinna

"Han väljer karriären före sin son"
Det är förbjudet att röka på vissa krogar, att låta sin hund springa lös eller att åka buss utan biljett.
Men det är inte förbjudet att strunta i sitt barn. Pappan till min fyraårige son har lämnat landet för att ta ett toppjobb som vd på ett företag i sitt hemland, Norge. Han prioriterar karriären framför sin son. Socialkontorets råd till mig är att inget göra. De förstår min frustration men säger att "ingen kan tvinga din ex-man att umgås med er son", att de "inte kan tvinga honom ens till samarbetssamtal, för han skulle säkert inte komma", att "så här krasst är det, du får bita ihop och ensam kämpa på".
Vi tror att vi är jämlika, men så är inte fallet. De flesta verkar tycka att det är helt i sin ordning att en man gör karriär på bekostnad av den vardagliga kontakten med sin son. Och att jag, modern, ska avstå från min karriär, ta ansvaret och ensam fostra och finnas där.
Helene

"Min son orkade inte, han tog sitt liv"
Det var med stort vemod jag läste om Maria, vars pappa "sopade bort" henne ur sitt liv.
Jag tänker på mitt barnbarn. Hon fick också höra att hennes pappa ville ta livet av sig därför att hon stod på sin mammas sida i grälen mellan föräldrarna. I hennes fall blev hotet en realitet. Min son orkade inte med skilsmässan. Han tog sitt liv. Nu har alltså tre barn mist sin pappa för gott, och vilka sår de bär för livet kan man ju förstå. Att ha en grav att gå till och sörja tror jag inte lindrar deras sorg eller smärta.
Övergiven

"Mammor utnyttjar sin makt mot pappan"
Bra att DN skriver om ensamma pappor, det är inte helt ovanligt att mammor vid separationen utnyttjar sin makt mot pappan.
Pappor får ofta höra att de ska ligga lågt i början, att de ska låta mamman komma över skilsmässan och att barnet är för litet för att umgås för mycket med pappan på egen hand. Flera ansvarsfulla och ömsinta pappor i min närmaste omgivning har blivit motarbetade av barnets mamma och inte fått det stöd av familjerätten som de skulle behöva. Vi måste diskutera i samhället varför så många kvinnor "tar" sina barn och använder dem som sköld eller slagträ mot pappan, trots att pappan varken är pedofil eller våldtäktsman och inte har några sociala problem utan bara saknar och älskar sina barn.
Sara Egnell

"Även pappor stjäl barnen"
Man kan tro av DN:s artiklar att det bara är mammor som stjäl barnen från den andra föräldern. Så är det inte. Det kan vara att procenten är högre för mammor. Men det är ingen naturlag att just kvinnor gör så.
I mitt yrke som socialarbetare har jag stött på flera fall där pappan har förtalat mamman och hindrat barnen från att träffa henne. Det har varit pappor med stor makt och dominans. Barnen har varit helt utlämnade till pappan som med stark intensitet och i ett av fallen med mycket våld krävt fullständigt medhåll av barnen. Följden blev att barnen tog avstånd från sin mamma och drabbades av långtgående skador.
Betty Wigeman

"Bra med terapi vid skilsmässa"
Modellen att ersätta domstolsprocesserna med stöd och terapi vid Byrån för barns bästa verkar väldigt bra. Jag gillar alldeles speciellt idén att en god man skulle utses för barnen för att bevaka deras intressen genom hela skilsmässan. Barnens behov glöms så lätt bort.
Samhället borde investera i barnens bästa, så slipper många i vuxen ålder både kriser och kostsam terapi. För hur mår alla vuxna skilsmässobarn i dag? Hur fungerar de i sina nya relationer? Klarar de av att binda sig och att avsluta en icke fungerande relation? Eller är de alltför rädda för att möta svåra känslor från barndomen?
Anna-Lena

"Nu är vi främlingar för varandra"
Först tyckte jag att artikelserien Elakt spel bara var ännu mer feministpropaganda. Men sedan kom nyanserna fram.
Visst finns det fäder som missköter sig. Men det finns också alltför många kvinnor som anser att barnen är deras egendom. Jag kämpade själv i sex år för kontakten med mina barn efter skilsmässan. Till slut gav jag upp. Jag låter mig inte förnedras längre. Nu är mina barn vuxna, och de är inte intresserade av mig. Jag träffar dem aldrig. Jag får heller inte träffa barnbarnen. Det gör ont. Nu är vi främlingar för varandra. Jag bär på en stor sorg.
Hans

"Kvinnor framställs som hämndgiriga"
Är mödrar generellt mer lögnaktiga än fäder? Finns det någon anledning att underblåsa de fördomar som finns om att just kvinnor manipulerar och ljuger?
Som kvinna blir man av socialtjänst och domstol bemött just med den typ av fördomar som DN vädrar i dessa artiklar, nämligen att kvinnor förväntas "sabotera" umgänget och till varje pris vilja utestänga pappan. Drivna av någon sorts kvinnligt maktbegär. Det kan faktiskt handla om annat. En pappa kan känna sig utestängd och mindervärdig även om kvinnan gör allt för att stötta och uppmuntra honom i hans papparoll. I grund och botten handlar det om förmåga till personligt ansvar. Alla har sorgligt nog inte den förmågan. Inte alla män, inte alla kvinnor. Men jag misstänker att fler kvinnor än män tvingas att utveckla den förmågan. De uppfostras till det. Jag får en olustig känsla av att kvinnor här framställs som hämndgiriga och intriganta. Det är lättvindigt och slarvigt. Många kvinnor skyddar tvärtom sina ansvarslösa, misshandlande män inför sig själva, barnen och omvärlden och vill i det längsta tro att dessa män ska vara pappor som sätter barnens intressen först. Och i den mån lögner förekommer i vårdnadstvister är jag ganska övertygad om att båda sidor gör sig skyldiga till övertramp.
Marianne Tufvesson

"Barnen ser mig som den onda"
Jag flydde från min före detta man i september 2000. Jag valde att inte ta med mig våra två barn. De fick stanna hos sin far. Jag ville att de skulle kunna fortsätta i vanliga rutiner med skola och kamrater, min mamma bodde i närheten och trots allt var deras pappa ingen dålig far.
Vår skilsmässa blev infekterad. Hot och annat förekom. Inget samarbete om barnen fanns, han använde dem som vapen från dag ett. Och under hela tiden stod de på sin fars sida. Jag har inte fått träffa dem mer än cirka 10 timmar sammanhängande sedan våren 2001. När jag ringer lägger de på luren eller kallar mig fula saker. De hävdar på fullaste allvar att det är jag som gjort alla fel och att jag är den onda. Jag saknar dem så att jag håller på att dö. Jag dränker mig i arbete. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att förlåta deras far för hans mycket effektiva bortträngning av mig.
Camilla

"Hon älskar sin pappa men han bryr sig inte"
Min dotters pappa hör aldrig av sig. Inte ens till jul eller födelsedagen. Det första året efter separationen var jag noga med att skriva, skicka foton och teckningar. Ett tag såg det lovande ut; han skrev brev och ringde. Men han var bara ute efter mig; när jag hade gjort klart för honom att vår tid tillsammans var över - då hörde vi inte av honom på tre år.
Där går han och tänker på sig själv och här går hans dotter och tänker på honom med ett hål i hjärtat. Det är inte rätt.
Anna