Flickorna skuldbeläggs
”Jag tycker artikeln i det närmaste patologiserar prestationsinriktning hos flickor, något jag aldrig sett att man gjort när det gällt pojkar, inte ens på den tiden när pojkar var mer prestationsinriktade än de är i dag. Då var det snarare en dygd att vara flitig och även självuppoffrande. /… / Dessutom hade kuratorn i texten (DN 9/3) kommit på att döttrar till kvinnor som är framgångsrika, smala och måna om sitt utseende far illa på något sätt. Framgångsrika fäder tas inte upp som något problem, men mammor ska akta sig för att vara framgångsrika. Och smala!! Hela artikeln ägnas åt att problematisera flickors – och kvinnors – prestationsinriktning. De kan bli sjuka!
Jag skulle härnäst vilja se en artikel som balanserar detta, som för en gångs skull ser flickors hårda arbete och framgångar som något positivt och också välkommet ur ett samhällsperspektiv. Att skuldbelägga flickors lust att prestera och ha framgång tror inte jag gör att de får mindre ont i magen utan tvärtom mer. Ge dem beröm, bra jobb och hög lön i stället.”
Maria Åkerlund
Gymnasiet blev tokfel
”Men varför är det så tyst om skolsystemets betydelse för dessa symtom? Här måste även jag ta åt mig skuld, jag har alltför länge varit tyst. Redan 1994, när programgymnasiet genomfördes (under politisk enighet, ett faktum som bidragit till många lärares pessimism inför möjligheten att påverka skolsystemet), märkte jag att något hade blivit inte bara fel utan tokfel, när många kurser blev kortare samtidigt som varje kurs betygsattes med ett slutbetyg.”
Viktor Eklund, gymnasielärare
Pressen outhärdlig
”Jag har arbetat mer än 35 år i gymnasieskolan och grundskolan och sett de här problemen växa sedan 90-talet. Betygsinflationen och den enorma konkurrensmentalitet som brett ut sig i samhället har gjort pressen på ambitiösa elever närmast outhärdlig. Det gäller naturligtvis också ambitiösa pojkar (även om de är färre). Samtidigt har en subkultur vuxit fram bland pojkar som innebär att man inte ska plugga utan slappa, man klarar sig ändå. Jag har sett en hel del pojkar mobbas och uteslutas ur gäng för att de inte velat anta denna ”livsstil”. /… /
Flickor har länge hindrats att visa hur duktiga de faktiskt är. Fördomar om vad de olika könen passar för har haft stor påverkan, till exempel vanföreställningen att flickor skulle vara mindre bra i matte och naturvetenskap. Den vanföreställningen har nu slutgiltigt förpassats till idéernas sophög, liksom så många andra som passat dem som haft nytta av könsmaktsordningen. /… /
Skolan får inte knäcka duktiga elever. Flickor ska inte behöva känna att de måste vara bäst på allt. Och pojkar måste inse att det inte räcker att vara en cool kille – man måste prestera något också om man vill komma någonvart.”
Birgitta, lärare
Hjälp killarna också
”Det finns otaliga program för att tjejer ska våga ta kontakt med läkare/stödgrupper och alla möjliga olika saker. Finns det något liknande för killar? Inget som jag sett, och jag lovar att jag hade behövt det för ett par år sen.
Det verkar som om tjejer och killar reagerar annorlunda på pressen i gymnasiet, men killarnas reaktion ignoreras och tolkas som lathet och de säger att man inte vet om killarna mår dåligt. Nej, det är ju inte så konstigt med tanke på att ingen gör den minsta ansträngning för att ta reda på det eller uppmuntra killar att berätta. Ni kanske inte tycker att det låter så hemskt att pressen får en att ge upp, stanna hemma eller bara sluta bry sig? Jag kan avslöja att det är minst lika jobbigt som det som beskrivits här i DN. Man mår så fruktansvärt dåligt. Först försöker man hänga med så gott det går, men det misslyckas. Hur tror ni det slår mot självförtroendet och självkänslan? /... /
Bara för att problemen inte kommer fram så innebär det inte att de inte finns, det är ett enormt mörkertal vad gäller killars psykiska och fysiska hälsa. Finns det någon som kan svara på varför det inte görs några liknande åtgärder som görs för unga kvinnor för unga män? Sluta svika Sveriges unga, oavsett vilket kön de råkar tillhöra.”
Sviken
Ojämlikt i skolan
”Jag har just läst artikeln om Göran Nygren och hans forskning (DN 10/3). Jag är utbildad psykolog och jobbar mot skolor och har funderat mycket över hur vi ska förhålla oss till pojkars och flickors olika sätt att vara i skolan. Jag blir fundersam då Göran i artikeln inte lyfter fram behovet av att skapa en jämställd inlärningssituation, utan bara (!) trycker på vad flickor borde göra annorlunda. /… /
Jag uppfattar hans resultat annorlunda, att det finns en grupp, killar, som tillåts dominera i klassrummet och därmed kan skapa den så det passar dem, vilket gör dem lugnare och tryggare. Flickorna som inte tillåts skapa inlärningssituationen blir mer stressade, då det inte upplever sig kunna styra det som händer på samma sätt som pojkarna kan.
Flickorna i högstadiet har förmågan att se vilka i samhället som har makten och ser också att det går igen i inlärningssituationen. Jag tänker mig att den stressen, att hantera det här ojämställda temat, stressar flickorna mer än att de pluggar för mycket. /… /
Det är lätt att se nackdelen för flickorna, men även pojkarna förlorar på det här. De får en skev uppfattning om att ”allt går”, att de kan styra alla situationer till sin egen fördel och den upplevelsen gör att de blir väldig sårbara då situationer inte går som de vill.
Det som behövs är pedagoger som skapar en bra inlärningsmiljö för flickor och pojkar, och pojkar måste upphör med de beteenden som beskrivs i artikeln, ”komma sent i klassrummet, glömma böcker, gunga på stolarna” , att alla får samma tillgång till samtalet i klassrummet och så vidare.”
Klas Grimlund, leg.psykolog