Lasse är i fyrtioårsåldern och gift. Han har två tonårsbarn. Utifrån sett är han en framgångsrik man med ett bra jobb – ingen känner till hans fantasier om att ha sex med småpojkar. Bara psykologen han träffar vet något om hans känslor.

– Hon är min räddningslina. Utan våra samtal vet jag inte vad som skulle ha kunnat hända.

För tio år sedan satt Lasse ensam hemma framför datorn och slutförde ett jobb. Så började han söka efter porrsajter på måfå.

–Jag kom till en hemsida som visade bilder på män och småpojkar. Det var förvånansvärt lätt att hitta dit. Jag blev upphetsad. Senare laddade jag ner några filmer och ett antal bilder till min egen dator.

En morgon läste Lasse en artikel om en pedofilhärva som upptäckts. Flera män hade skickat tusentals bilder på pojkar till varandra.

– Jag blev alldeles kall och som tur var hade jag ännu inte hamnat så djupt i mitt missbruk, jag ser det så. Jag ringde psykakuten för att få hjälp, men sjuksköterskan lät väldigt skärrad och anklagande när jag berättade.

Men Lasse stod på sig och fick kontakt med en psykolog som är specialiserad på att hjälpa personer med sexuella fantasier om små barn.

– Jag hade förträngt en del av min sexualitet och bilderna på småpojkarna i datorn väckte något inom mig. I terapin har jag lärt mig mer om vad som kan ligga bakom.

Lasse blev själv utsatt för övergrepp som pojke av en granne.

– Jag fick pengar och biobiljetter för att inte berätta något. Senare flyttade mannen till en annan ort. Jag skämdes över det som hänt.

Efter lumpen träffade Lasse sin blivande hustru och de har två barn. Samlivet med hustrun fungerade så där, han skyllde på jobbet.

– Jag skäms över att jag någon gång kan känna attraktion till en pojke, och inte är normal.

Skulle du våga berätta för familjen?

– Nej, att vara pedofil är det värsta man kan vara. Jag vet inte hur de skulle reagera.