Varför övergav du din pojke?”. ”Hur kunde du lämna ditt barn?” Sådana frågor följde Lena Nilsson, 63, under många år.
– Men jag har aldrig lämnat eller övergett min son, säger Lena. Jag har alltid funnits där för honom, och vi har en nära och bra kontakt.
Det som Lena och hennes man hade gjort, var att de bestämt att sonen skulle bo hos sin pappa efter skilsmässan.
– Hade det inte varit för omgivningen hade det inte varit några som helst problem med det, säger Lena. Människors reaktioner gav mig problem. Folk trodde att det var något fel med mig, att jag måste vara missbrukare eller psykiskt sjuk.
Det gick så långt att Lena ibland undvek att berätta att hon hade en son.
– Man fick dölja det, precis som om man haft en skamlig sjukdom. Så fort man vågade lyfta på locket var någon där och spydde galla, säger Lena.
Året var 1970, och Lenas son var fyra år. Lena och hennes man hade kommit fram till att de skulle skiljas, och de var helt överens om att sonen skulle bo hos sin pappa. Gemensam vårdnad fanns inte på den tiden.
– Min man och jag skildes som vänner, och vi ville båda att allt skulle bli så odramatiskt som möjligt för vår pojke, säger Lena.
Hennes dåvarande man var en ”velourpappa” långt innan det begreppet fanns, beskriver Lena. Han var en engagerad far som varit delaktig i allt som rörde sonen.
Den bästa lösningen, menade Lena och hennes man, var att sonen och hans pappa bodde kvar i lägenheten, medan Lena flyttade till en egen bostad i närheten.
Men omgivningen tyckte inte att den lösningen var bra. Redan när Lena och hennes man gick till prästen för den då obligatoriska medlingen, möttes de av fördömanden.
– Prästen fick mig att känna att jag var en dålig, onaturlig mamma. Att jag gjorde ett jättestort misstag som jag skulle få ångra. Min man blev också ifrågasatt, inte skulle han kunna ta hand om ett barn, det skulle gå åt skogen.
Samma reaktioner fanns hos socialtjänsten, som måste kontaktas för att sonens pappa skulle få barnbidraget. Lena och hennes man visste inte vad de gjorde, sa man där.
– Och sedan bara fortsatte det. Prästens ord låg kvar och sved, och de späddes på av vänner och bekanta. Det var nästan ingen som stödde vårt beslut. Många var öppet anklagande, andra sa: ”Det var nog rätt för dig, men jag skulle aldrig kunna göra så!” Underförstått att jag var en dålig mor.
Lenas egen mamma fick många telefonsamtal från personer som frågade hur Lena kunnat göra något så hemskt, vad hon hade för problem.
– Mamma blev arg, hon försvarade mig och förklarade att jag inte hade övergett någon. Men de flesta verkade ha svårt att förstå. Medan de hyllade min före detta man, som var så ”duktig”, rackade de ner på mig.
Lenas son blev inte utsatt på grund av omgivningens attityder, det har han bekräftat som vuxen, berättar Lena.
– Jag visste att han hade det bra. Fast all kritik gjorde mig orolig, gav mig dåligt samvete och fick mig att tvivla. Ibland frågade jag sonen om han ville flytta till mig. Det ville han inte, säger Lena. Men vi hade det så fint när han var hos mig, då fick han all min uppmärksamhet.
Efter skilsmässan träffade både Lena och sonens pappa nya partner. Lena och hennes nye man fick två barn tillsammans. Det fungerade bra mellan halvsyskonen.
– Allt var bra, förutom det här med andras reaktioner. När vi träffade nya människor, och jag berättade att jag hade ett barn till, kunde folk undra om han var död. När jag sa att han bodde hos sin pappa blev de chockade, hur hade jag kunnat lämna honom? Varför hade jag gjort så?
Lena blev sårad och ledsen, och många gånger lät hon bli att nämna sonen. Samtidigt skämdes hon.
– Jag har aldrig förnekat min son. Men bara det att jag satt tyst, och inte vågade berätta, kändes smärtsamt. Jag klarade inte av att utsätta mig för kritiken hela tiden. Man lärde sig att läsa av folk, och bedöma om man kunde berätta eller om man skulle låta bli.
I dag är Lenas äldste son 44 år, och de två står varandra mycket nära, säger Lena.
– Med tiden har jag ställt många frågor till honom. Vi är helt ärliga mot varandra. Han har aldrig upplevt det som om jag övergett honom, han tycker att han hade det jättebra, säger Lena.
Men Lena har grubblat mycket över människors attityder.
– Hade en man gjort som jag, då hade ingen ifrågasatt det. Än i dag kan jag få frågan om varför jag ”lämnade” mitt barn. Svaret är att jag aldrig gjorde det.