Åke Bonnier sitter i en soffa i församlingshuset på Lidingö utanför Stockholm. Han är 47 år och klädd i en blå skjorta med vit prästkrage. Utanför fönstret är omgivningarna vita.
Åke berättar om julfirandet i Bonniers representationshus Nedre Manilla på Djurgården några dagar före julafton.
- Vi var ett femtiotal släktingar som samlades och åt julbord. Där satt bland andra min mamma, mina döttrar och mina syskon. Vi pratade om vad som hade hänt sedan senast vi träffades och om julen. Sammankomsten har blivit en tradition som får mig att komma ihåg att jag är en del av en helhet.
Åke Bonnier ser sig som en länk i en lång kedja. Han förbinder sina två döttrar med sin mamma och sin döda pappa. Barnen förlänger kedjan, precis som han själv har gjort. Och hans pappa. Och hans farfar. Kedjan håller ihop trots att äldre släktingar dör. Den lever i medvetandet, i böcker och när han pratar med sina släktingar.
Kanske är behovet av samhörighet, som under julfirandet, ett uttryck för hans egen egoism, funderar han.
- Utan mig skulle inte just min del av släktgrenen leva vidare. Man har sagt att min röst är så lik min pappas (Gerhard Bonnier). Det känns som en fortsättning. Jag är inte säker på att vi någonsin tar slut.
Bonnier är den mäktigaste dynastin i Kultursverige, med stor makt över bokutgivning, filmproduktion och mediebranschen. Åke Bonnier känner sig privilegierad över att få tillhöra denna släkt. Han värdesätter det som hans släktingar har åstadkommit och är tacksam över att få gå i skuggan av deras handlingar.
- Det vore en annan sak om släkten Bonnier hade gett sig in i vapenbranschen eller tobaksindustrin. Då skulle jag inte känna stolthet och inte framhäva att jag tillhör släkten.
Ändå har Åke Bonnier valt en helt annan väg än sina anförvanter. Han är den första i släkten som har blivit präst inom Svenska kyrkan. Beslutet stred mot släkttraditionen, där sönerna ofta har varit självskrivna att efterträda sina pappor. Bonnierfamiljens döttrar ärvde inga aktier förrän 1950 - hundra år efter att den svenska arvslagstiftningen fastställde lika arvsrätt för döttrar och söner.
Åkes farfars far, Karl Otto Bonnier, skrev en gång ett brev till sin son, som hade talat om att han inte tänkte gå i sin fars fotspår:
"Vill du hafva något hopp om att inom icke alltför många år kunna sätta eget bo, så torde ett intresseradt arbete i förlagsaffären säkert bli för dig den hastigaste och säkraste vägen."
Sonen, Åkes farfar, började så småningom att arbeta inom familjeföretaget, precis som sina släktingar.
Men Åke Bonniers beslut att bli präst väckte inget motstånd, i alla fall inget uttalat sådant.
- Mina föräldrar sa det aldrig, men ibland tror jag att de tänkte "Är gossen lite knäpp eller?" Kristendomen var ingenting vi pratade om hemma. Kanske tänkte mamma och pappa att jag bara behövde ta en omväg, för att så småningom börja arbeta inom koncernen, jag med.
Kände du ingen press att göra som dina släktingar?
- Nej, jag tror kraven är mildare nu än förr. Dessutom är jag yngst av fyra syskon och mina bröder och min syster arbetar alla inom familjeföretagen. Det fanns utrymme för mig att gå åt ett annat håll.
Nu har Åke arbetat som präst i över 20 år. Men vid sidan av sitt yrke, eller sin livsstil - "jag är präst 24 timmar om dygnet", säger han - är han delägare i Bonnierföretagen.
Han går på årliga delägarmöten och utnyttjar sin rösträtt, men han försöker att inte sätta sig på tvären eller förändra någonting. Han ser aktieinnehavet främst som ett sätt att visa respekt för sina anfäder och kommande generationer.
- Jag tycker att det krävs av mig, att jag ska engagera mig. Det känns inte som en plikt, tvärtom, jag tycker att det är kul. Genom delägandet kan jag hänga med, visa mig intresserad och bry mig, utan att behöva känna mig så värst ansvarig.
Det finns säkert problem och meningsskiljaktigheter som går honom förbi, menar han, men det gör honom inget. På så vis har han säkert lättare att prata positivt om sin släkt, tror han.
Vad skulle hända om du avsade dig dina aktier?
- Mina släktingar skulle förmodligen tycka att det vore ett underligt beslut. Antagligen skulle det provocera. Jag skulle kanske förlora tillhörighet och insyn i släkten, eftersom jag inte längre skulle gå på delägarmöten.
Koncernen är ju vad vi samlas runt, vårt gemensamma intresse. Egentligen är vi ett gäng ganska oliksinnade personer med skilda egenskaper och fallenheter. Vi skulle nog inte ha så mycket gemensamt om det inte vore för företagen.
Har pengar en sammanhållande funktion?
- Ja, men det finns absolut andra värden som är överordnade de ekonomiska. Släktens långa bokförläggartradition, till exempel.
Enligt Statistiska centralbyrån fanns det för två år sedan över 160 personer som hette Bonnier i efternamn i Sverige. Hur många av dem som är ingifta i släkten är oklart.
En ingift person får nog aldrig "identiskt samma" tillhörighet i släkten som en infödd, tror Åke.
- Han eller hon blir kanske alltid den "respektive", någon utifrån. En ingift kan inte bli delägare i familjeföretagen och då är det nog svårt att få samma starka relation till släkten som en infödd.
Själv bröt Åke mot släkttraditionen - kanske gör hans döttrar också det, menar han, där han sitter i församlingshuset på Lidingö. Men det spelar ingen roll. Huvudsaken är att framtida släktingar kan uppskatta det som tidigare generationer har gjort, precis som Åke själv är stolt över sin historia.