Linda kommer sju minuter för sent till vårt möte. Hon har gått fel och hittar inte till Odengatan.
– Jag har sjukt dåligt lokalsinne, skrattar hon. Jag kan inte orientera mig. Det måste vara en medfödd oförmåga.
Linda Skugge hade en lång karriär som krönikör och författare bakom sig när hon för några år sedan bestämde sig för att satsa på företagandet. I dag skriver Linda fortfarande, men driver även bokförlag och pr-byrå. Som skribent har Linda skapat åtskilliga debatter genom sina ibland skoningslösa påhopp på personer och företeelser. Inte sällan har hon kritiserat oförmåga, lättja och bidragssystem. Själv har Linda rykte om sig att vara en arbetsmaskin med hög produktionsnivå.
Vad är det i dig som gör att du har en sådan arbetskapacitet?
– Jag tror att det är en läggning, säger hon. På samma sätt som jag alltid går vilse så är jag en person som får saker gjorda. Jag är en utpräglad tävlingsmänniska. När mina vänner ska beskriva mig säger de ofta att jag är oerhört determinerad, att jag bara tittar rakt fram mot mitt mål och inte låter mig distraheras. Tänk dig Anja Pärson eller Carolina Klüft. Så fungerar jag.
Lindas tävlingsinstinkt har alltid präglat henne, men ibland tagit oväntade uttryck. Under hela skoltiden höll hon sig för sig själv.
– Det fanns de tuffa, de populära, de som fick femmor och så vidare. Själv tillhörde jag ingen av dessa grupper och eftersom jag visste att jag aldrig skulle bli tuffast, populärast eller få bäst betyg höll jag mig på min egen kant. Jag gick i skymundan i tolv år därför att det inte fanns någonting jag kunde vara bäst i. Jag spelar aldrig spel som jag inte redan från början vet att jag kan vinna.
Men lusten att skriva och önskan att synas fanns där. På 90-talet skrev Linda för ungdomstidningen Ultra Magazine. Hennes texter väckte uppmärksamhet och en dag ringde Expressen och ville ha henne som krönikör.
– Har man gått omkring i tolv år utan att bli sedd så passar det jättebra att synas som krönikör i Expressen varje vecka.
Redan då visste hon hur hon skulle göra för att väcka debatt. Linda drog sig inte för att sticka ut hakan och lät sig inte skrämmas av människors reaktioner.
– Men man ska inte blanda ihop mitt jobb som skribent med min person. Att vara krönikör var ett jobb, och eftersom jag ville göra ett avtryck och vara den absolut bästa krönikören så var jag tvungen att ta i, att provocera.
Som privatperson är Linda däremot ganska nojig och oerhört ordentlig.
– Jag tycker inte om att resa till konstiga platser, jag är noga med vad jag äter och jag tycker att det kan vara otäckt att köra bil.
Linda märker ibland hur människor i hennes omgivning kan bli lite provocerade av hennes noggrannhet och ordningssinne.
– Jag varken röker eller dricker och jag går alltid hem först från fester eftersom jag måste upp och jobba. Själv tycker jag att jag är helt normal, men när jag säger det till människor i min närhet får jag bara ett flatgarv i ansiktet. ”Va, skulle du vara normal.”
I perioder gick Linda upp och arbetade tidigt på morgnarna innan hon väckte barnen. Tv och umgänge går bort.
Vad är det som driver fram en sådan arbetskapacitet?
– Jag vill vara fri! Jag kämpar för att mina bolag ska gå bra, att mina anställda ska få lön, att allt ska fungera så att jag inte själv ska behöva ta anställning. Ingen ska få bestämma över mig. Nu kan jag jobba mycket eller lite. Jag kan gå klockan två på eftermiddagen eller jobba fram till nio på kvällen.
Ett av skälen till att det går i ett sådant tempo i Lindas arbete och i hennes privatliv är hennes sätt att ta beslut, tror hon.
– Alla mina beslut handlar om samma sak. Hur jag ska kunna dra in pengar så att jag kan försörja min familj och fortsätta vara min egen. Jag funderar typ aldrig. När jag ska laga middag hemma är det samma sak. Det ska vara Mat som är billig så att jag kan spara pengar och som går snabbt att laga så att jag får tid över att jobba. Jag är väldigt oanalytisk och funderar aldrig över vad jag vill eller var jag befinner mig i mitt liv. Jag bara gör.
Linda tror att många människor som driver bolag eller är entreprenörer i grunden är ganska lika.
– Man har ofta en vinnarmentalitet, man kämpar och man tycker att det är kul och man har en hög energinivå, säger hon och fortsätter:
– Men jag har också ett annat drag som jag tror återfinns hos en del av oss entreprenörer. Jag är en duktig flicka som alltid överlevererar. I dag inser jag att jag måste sluta med det eftersom det inte är rimligt att alltid göra för mycket, jag tror inte ens att folk förväntar sig det.
Att Lindas ”duktighet” och ”ordentlighet” är i det närmaste patologiskt visar sig även på andra sätt.
– Jag skulle aldrig glömma mitt paraply hemma, jag skulle aldrig tappa bort ett par handskar. Min pappa är likadan, han har haft samma par handskar i 25 år och jag är helt säker på att det är medfött. Andra personer i min familj är helt tvärtom, de tappar bort och glömmer och det måste också vara någonting man föds med, men för mig är det helt och fullkomligt obegripligt hur man kan tappa bort ett par nycklar. Jag har så svårt att förstå människor som inte är som jag, ha ha.
Hur hanterar du motgångar och sådant du tycker är jobbigt?
– Jag söker inte aktivt svårigheter, men det finns ingenting som får mig att prestera så bra som ett ”nej”. Får jag avslag på en idé så tar jag den till ett annat företag och genomför den, och då blir det ofta sjukt bra. Mycket av det som är jobbigt, som blyghet, växer ofta bort. Jag är för gammal för sånt. När jag var yngre var jag blyg, men drivkraften att vara min egen var större.
– Ett av mina barn har också de här dragen. Hon kommer att bli precis som jag. Jag accepterar aldrig ett nej därför att jag vet att jag är duktig på det jag gör. Det är nyckeln till min drivkraft.