Väggarna i hennes rum är täckta av vampyraffischer med Robert Pattinson och fotbollsdiplom.
Ibland tänker hon på barnhemmet där hon växte upp. Det ligger utanför Vitebsk, en stad i nordöstra Vitryssland.
– Jag har massor med minnen därifrån eftersom jag bodde där tills jag var sex år, säger hon.
Liza berättar hur hon busade med sina kompisar Nina och Pacha och att de fick skäll för att de inte var tysta på kvällarna.
– Jag minns hur vi låg i sängarna och pratade och formade figurer med händerna, säger Liza.
Har ni någon kontakt i dag?
– Nej, men jag tänker på dem ibland. Det fanns en tjej som var lik Nina på min förra skola.
Ganska snart efter det att Liza kommit till Sverige skrev hon ett brev till kompisarna. Hon skickade det till barnhemmet men fick aldrig något svar. Det kan bero på att Nina och Pacha inte var kvar där eftersom alla barn flyttar därifrån när de fyllt sex.
Så som situationen ser ut i dag är det inte aktuellt att återvända till Vitryssland. Men Liza hoppas att hon en dag ska kunna göra det.
– Det skulle vara roligt att se vad det är för kultur där och hur det känns att gå runt på stan.
Liza är inte säker på om hon skulle söka upp barnhemmet. Hon brukar fantisera om att åka dit och säga en massa fula ord på svenska åt personalen.
– De skulle ju ändå inte förstå. De flesta var så elaka, bara en eller två var snälla.
Skulle du söka upp Nina och Pacha?
– Jo, det skulle vara kul. Men det skulle nog vara svårt att hitta dem. De kanske har blivit adopterade. Pacha hade en syster i sextonårsåldern och en pappa, minns Liza.
– Men de tog inte hand om honom. Jag fattar inte hur man kan skaffa barn och sen inte ta hand om dem.
Lizas minnen av landet Vitryssland är begränsade till området där barnhemmet låg. Hon kommer ihåg att det var mycket snö och hur det såg ut när de var på utflykt och gick omkring i en stad som förmodligen var Vitebsk.
– Jag minns också att det var mycket skog och att vi plockade svamp.
En sak hon har funderat över är varför hon tål kyla bättre än sin mamma Christina.
– Det kanske beror på att jag lekte mycket utomhus med kläder som inte var så varma. Jag blev antagligen van.
Liza har en vän, Oksana, som adopterats från samma barnhem i Vitryssland. Adoptivföräldrarna tog kontakt med varandra och såg till att flickorna träffades i Sverige.
– Oksana brukar fråga mig en massa om barnhemmet. Hon åkte nämligen därifrån när hon var fyra år och minns ingenting, säger Liza.
Andra kompisar brukar fråga hur det känns att vara adopterad. Liza får också frågor om vad hon vet om sina vitryska föräldrar.
– Men det enda jag vet är vad min mamma heter. Jag brukar fundera på om de lever eller inte, eftersom jag inte vet om de gör det. Ibland har jag tänkt att de kanske har flyttat till Sverige och att jag har sett dem på gatan utan att veta om det.
Många frågar om hon talar vitryska, men det kan hon inte längre. Det hon själv helst av allt skulle vilja veta är hur hennes vitryska mamma och pappa ser ut. För att hon ska se vem hon är mest lik.