Åsa Ersmark uttrycker den rätta känslan för färg på ett annat sätt. Det går som en rysning längs ryggraden på henne när hon hittar den precisa tonen. Kanske är det som när fotbollsspelaren får en perfekt vristträff och bollen far upp i krysset. Eller som när snowboardåkaren lyckas med ett halsbrytande trick.
- Jag vet bara att det stämmer. Alla intellektuella analyser blir onödiga, säger hon.
Tommy Mäkinen och Åsa Erstrand är elever inom fri konst på Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Hon går andra året, medan han precis har avslutat den femåriga utbildningen. Båda har elevateljéer intill Moderna museet på Skeppsholmen. När de skapar sina målningar, och prövar sig fram, är färgen minst lika viktig som formen.
Att hamna rätt i färgspråket är ingen enkel process utan ett evigt sökande, ett famlande med många misslyckanden. Ibland också ett lyckande.
Åsa förklarar:
- När man talar om färger kan man separera kulörer och motiv från varandra, ungefär som vi gör nu när vi pratar. Men i själva verket är det man uttrycker i färg - och form - bara sidor av samma känsla eller berättelse. När skillnaden mellan motivet och färgen har lösts upp, eller integrerats, då har man lyckats. Det får inte finnas en gräns som man kan peka på och säga att där börjar färgen ta över eller där överordnar sig motivet.
- Färgen måste bära motivet på samma sätt som motivet bär nyanser, kulörer och färger.
Om konstnären inte behärskar samspelet mellan färg och form förvandlas målningarna till ytliga tecknade serierutor, som i en Kalle Anka-tidning, anser hon. Bollen är bara röd, kavajen bara blå, näbben bara gul och så vidare.
Allt blir förväntat och endimensionellt. Inga djup, känslor eller associationer infinner sig, menar Åsa Ersmark.
I ateljén står en nästan färdig målning på staffliet. Duken är oval och motivet består av en grön drake, en massageatrapp och orkidéer i rosa-violett. En annan tavla har en dödskalle och en hammare som motiv. Målningarna har en stark sexuell laddning, men det finns också drag av död och förgänglighet i dem.
Tavlorna berättar, symbolerna är tydliga och symboliken kraftfull. Och färgvalet är ingen slump.
Åsa läser mycket och fascineras av skönlitterära berättelser. Med sina målningar vill hon skapa berättelser bortom orden. Hon säger att ord som beskriver det mest privata kan göra henne generad, medan en målning är mera öppet associativ. Betraktaren kan tolka in sig själv och sitt liv på ett annat sätt än i en skriven berättelse.
En målning kan vara utsträckt i tiden, eller en sekundsnabb upplevelse. Den behöver inte, som texten, ha en inre logik och en handling som man följer.
- I mina bilder kan jag vara intim och utlämnande på ett sätt som vore omöjligt om jag skulle berätta om mina innersta tankar med ord. För mig är det lättare att vara sann. Måleri berör olika sinnen, säger Åsa.
Hon har alltid målat och tecknat, och som liten ritade hon med färgkritor och tuschpennor. En del människor är mer visuella än andra, tror hon. Färger och strukturer betyder mer för dem än ord.
Tommy Mäkinen har också uttryckt sig i form och färg så länge han kan minnas. Det vita pappret, strecken och färgerna var ett sätt att samtala med omgivningen. Men han sökte sig inte bara utåt, utan minst lika mycket in mot sig själv.
Att måla är att tillåta sig att vara subjektiv och att söka.
- Jag reflekterar över samhället i mina bilder. Jag ställer frågor om förhållandet mellan människa och djur, identitet och om överordning och underordning. I allt detta utforskar jag min roll som man och min självbild.
- Vare sig jag gör ett självporträtt eller kommenterar något i samhället har jag ett budskap. Valet av färg kan förstärka eller försvaga budskapet.
Tommy Mäkinen använder gatans språk. Han hämtar inspiration ur graffitin. Favoritfärgen är silver, en färg som närmast kommit att bli synonym med just graffitin. Flera bilder är politiska. I vissa av dem finns skrivna kommenterar.
Utforska är ett ord som förenar Tommy Mäkinen och Åsa Ersmark. Tommy kommer från en industriarbetarmiljö i Trollhättan, medan Åsa har en mer borgerlig bakgrund.
- Det måste finnas något mer än att skaffa sig en utbildning, hitta en kärlek och gifta sig. Jag har alltid hungrat efter starkare upplevelser, och att se bortom det uppenbara. Och att ta reda på vem jag är, säger Åsa.
Hon och Tommy attraheras av olika sidor i målandet, och av färgernas kraft och egenskaper. För Åsa har känslan, precis som för Tommy, en central roll. Men hon dras också till färgens fysik och deras karaktär. En period funderade hon på att bli civilingenjör, eftersom hon ville lära sig allt om färgernas fysikaliska egenskaper.
Hon blandar gärna olika pigment för att utforska hur kulörer kan uppstå. Just nu målar hon orkidéer i scarlet, ett slags lila-rosa, och hon fascineras över hur färgen liksom försvinner in i blomman.
- Den blir immateriell, den löses upp. Med den tunna färgen vill jag komma åt tingets karaktär och skildra dess "kropp". Just nu är blommorna som genomskinliga fjärilsvingar, de ska sväva i målningens förgrund. Men jag kan lika gärna arbeta med tjocka och kraftiga expressionistiska färger, säger Åsa.
Tommy fängslas av det grå, det dova och av silvret. Hans färgskala är dämpad och han blandar färger så att ett betonglikt dis uppstår. Ytterst sällan målar han med gul, grön eller röd färg direkt ur tuben.
- Jag gillar känslan av betong. Den är direkt, ibland rå och innehåller uppror. En del skulle kalla färgen smutsig, men när nya kulörer uppstår får de sin egen renhet. På senare tid har jag också börjat måla i vitt och svart. En lärare sade att jag hade "vit-sjukan".
Åsa använder mycket blått när hon är ledsen. Annars förändras inte sinnesstämningen hennes val av färger.
Vi har gått över till Tommys ateljé. Han tar bort den skyddande plasten kring några tavlor och ställer dem mot väggen. En stor målning visar ett gäng killar som skrattar grabbigt.
- Jag har velat utforska vad det medför att vara man, personligt och allmänt. Hur ser min egen grabbighet ut?
Tommy säger att han har ett begär efter att få använda färg. Det finns starka inslag av sensualitet och njutning i detta begär. Själv begriper han inte hur begäret har vuxit sig så starkt.
- Vissa människor blir ängsliga, vilsna och irriterade när de inte får äta mat, deras blodsockerhalt sjunker. Jag blir stressad om jag inte får uttrycka mig i färger.
Åsa sitter nedsjunken i en nedsutten soffa. Hon nickar.
- Ja, det där sökandet är beroendeframkallande. Det är som en drift, man måste experimentera och undersöka. Nå längre, tränga djupare in i sig själv och färgerna. Ibland är det ett mörker man möter.
Favoritfärger? Åsa och Tommy säger att man måste acceptera alla färger, annars blir man färgrasist.