– Då tog det minst en halvtimme att få henne att somna om. Senare på natten vaknade hon igen. Dessutom vaknade hon tidigt på morgnarna, berättar Majas mamma Eva.
Maja var en pigg, nyfiken bebis som gärna ville vara med hela tiden. Bäst sov hon i barnvagnen – när den rullade. Så fort vagnen stannade vaknade Maja upp igen.
– Hon hade svårt att slappna av redan från början, säger Eva. Det bästa hon visste var att sitta i bärselen, där satt hon och sprattlade. Hon var väldigt aktiv. Jag minns när vi träffades i mammagruppen, alla de andra barnen satt i sina vagnar och i barnstolar när vi var och fikade. Men inte Maja, hon skulle upp, pilla på allting, vara i gång.
Eva, och Majas pappa Erik, provade allt för att få Maja att sova bättre. När Maja var riktigt liten försökte de bland annat med ”femminutersmetoden”. Barnet får skrika i sängen i fem minuter, sedan går föräldern in och lugnar barnet, detta upprepas tills barnet somnar.
– Det var Erik som provade, jag klarade det inte utan gick ut på promenad under tiden. Efter en vecka gav han upp, då hade han hållit på tre timmar i sträck, berättar Eva.
Sömnproblemen fortsatte upp under småbarnsåren. Majas föräldrar testade att låta Maja vara riktigt aktiv på dagarna, så att hon skulle bli ordentligt trött. De försökte med en lång nedvarvning, med lugn, ro och massage inför sänggåendet.
– Massagen var mysig, men den hjälpte inte, Maja somnade inte bättre för det, säger Eva.
Maja har alltid rört sig extremt mycket i sängen, både innan hon somnar och då hon sover, berättar Eva. Föräldrarna lät inte Maja sova i deras säng, men de låg alltid bredvid dottern och läste saga, och låg kvar tills hon somnade.
– Jag kommer ihåg den där känslan, säger Eva. Man kände hur Maja var helt spänd i hela kroppen. Så märkte man till sist att hon började slappna av, man vågade försöka röra sig lite försiktigt – då, direkt, vaknade hon till. Det var bara att börja om, till slut somnade man själv.
Eva och Erik försökte hela tiden analysera situationen och hitta orsaker, berättar Eva.
– Maja var glad och pigg på dagarna, hon verkade trygg och nöjd. Hon åt bra, och vi var noga med vad hon åt. Vi gav henne mycket kärlek, och vi var eniga och konsekventa i vår uppfostran.
– Vi funderade på om hon helt enkelt hade ett litet sömnbehov, och lät henne vara uppe längre. Men hon blev bara trött och grinig av det. Ingenting fungerade. Vi fattade inte vad det var, säger Eva.
Föräldrarna blev mer och mer slutkörda.
– Vi tog varannan kväll med Maja, så vi hade inget liv tillsammans. När hon väl somnat kunde vi inte slappna av, vi bara väntade på att hon skulle vakna igen. Dessutom var vi ju så trötta. När man är trött blir man lättirriterad, och det gick ut över Maja, vi sa ofta till henne på skarpen, hårt, ”nu sover du!”. Sedan fick vi dåligt samvete och mådde dåligt. Nattningen skulle ju vara en mysig stund.
Maja kunde ofta vakna flera gånger före tolv på natten. Mellan klockan två och fyra var hon nästan alltid vaken. Sedan vaknade hon klockan sex igen. Det här fortsatte dygn efter dygn, månad efter månad. Hela livet påverkades, berättar Eva. Erik, som varit idrottstränare på fritiden, fick sluta med det. Han drabbades av en stressrelaterad sjukdom, Eva blev deprimerad av sömnbristen och fick äta antidepressiv medicin.
När Maja var två år tyckte en bvc-sköterska att familjen skulle söka hjälp för Majas sömnproblem hos en barnpsykiater.
– Läkaren sa att vi skulle prova med en mild sömnmedicin, egentligen en allergimedicin, till Maja. Det var rätt skönt att han liksom tog över, sa att ”nu gör vi så här, om ert förhållande och ni själva ska överleva”. Samtidigt var vi jätteskeptiska, skulle vi ge vårt eget barn sömnmedel, vad var vi för föräldrar?
Efter den första dosen blev Maja helt ”däckad” och föräldrarna blev förskräckta.
– Hon var så lugn hela dagen efteråt, och vi kände oss hemska. Det kändes som om vi förgiftat henne. Men läkaren sänkte dosen, och då fungerade det som det skulle – hon sov bättre, utan biverkningar. Sedan gav vi henne medicinen i perioder, kanske i två veckor, och så höll vi upp något halvår. Vi vilade upp oss under de veckor hon fick medicinen, det blev nog vår räddning, säger Eva.
Länge berättade hon och Erik inte för andra om sömnmedicinen, de hade ständigt dåligt samvete och skämdes, berättar Eva. Senare har de nämnt det ibland, kanske för att folk ska förstå att Majas sömnproblem verkligen var stora.
– Det är svårt att få andra att fatta, både släkt och vänner. Man får ofta höra ”äh, det är bara att vänja dem vid bra rutiner”. Eller ännu värre, ”det handlar om trygghet och regelbundenhet”. Den som inte har varit i vår situation kan nog inte riktigt begripa, säger Eva. Det blev så att vi slutade att prata om problemen, det blev alltid samma diskussioner.
I dag är Maja sju och ett halvt år och sover bra på nätterna sedan ett år tillbaka. Numera somnar hon själv, efter nattning och sagoläsning. Men det brukar ta en timme ungefär innan sömnen kommer, berättar Eva. Då ligger Maja och snor runt i sängen, småpratar eller sjunger för sig själv.
– Jag tror att det handlar mycket om mognad. Numera har hon också lättare för att sitta still, pyssla med något och koncentrera sig. Hennes pappa sov inte heller på nätterna under sina första tre år, och han är en aktiv person som har svårt att sitta still för länge, så Maja har nog ärvt hans läggning.
Ett skäl till att familjen inte vill ha sina riktiga namn i artikeln är att Maja inte ska behöva känna att det är hennes ”fel” att föräldrarna haft det jobbigt, eller att hon inte har fått några småsyskon som hon så gärna vill ha.
– Det vore hemskt om hon skulle komma att känna så, säger Eva. Men sanningen är att om hon inte haft sömnproblemen, då hade hon nog haft ett litet syskon. Vi har varit för trötta, och framför allt känner vi att vi inte skulle klara av ett barn till med samma sömnsvårigheter. Vi hade faktiskt ett helvete.