Det finns far- och morföräldrar som har fullt upp med sina egna liv och som inte "har tid" med barn-barnen, det beskriver flera besvikna vuxna barn i samtal och mejl till Insidan. Men det finns också exempel på att de äldre helt tar avstånd från den yngre familjen och vägrar att ha med barnbarnen att göra.
Annika och hennes man har två barn. Svärföräldrarna är skilda, men ingen av dem har någon kontakt med sonen, Annika eller de två barnen. Däremot håller de kontakten med sonens barn från ett tidigare äktenskap, och med deras mamma. De umgås också med sina övriga barnbarn. Det är bara Annikas och hennes mans två barn som de aldrig träffar eller hör av sig till.
Bakgrunden är en schism mellan mor och son som uppkom för omkring tio år sedan, säger Annika. Den var inte särskilt allvarlig, även om känslorna var upprörda just då, och för henne är det obegripligt hur den kunde leda till att varken farmor eller farfar vill träffa sina barnbarn.
- Min man försökte få kontakt med sin mamma efter deras schism, han ringde på mors dag, ville att de skulle reda ut det. Det gick inte, men när vårt första barn skulle födas tänkte vi att det nog skulle bli bättre när barnbarnet kommit. Så blev det inte. Svärmor kom inte på dopet, men hon hade skickat med ett brev som min mans bror läste upp. Det gick ut på att hon är världens bästa farmor, men att min man är en stor skitstövel, ungefär.
Kontakten med farfar fungerade bra till att börja med, men senare har även han dragit sig undan, berättar Annika. Ingen av farföräldrarna hör av sig - det blir inga samtal, kort eller presenter när barnen fyller år.
- Min mans äldre barn bor delvis hos oss. När hans son fyllde år medan han var hos oss ringde farmor till pojken och sa att han kunde hämta deras present hemma hos sin mamma. Farföräldrarna hade åkt dit med den trots att de visste att han bodde hos oss just då. Det blir konstigt och jobbigt också för de äldre syskonen att det är så här.
Annikas man är sårad, han har gett upp om kontakten, säger hon. Men hon själv hoppas fortfarande att hennes barn en dag ska få tillgång till sin farmor och farfar.
- Jag säger aldrig något negativt om dem, jag vill undvika att svärta ner dem. Den äldsta är snart fyra och hon har börjat fråga. Andra barn pratar om farmor och farfar och blir hämtade av dem på dagis. En dag frågade vår dotter om hon kunde ringa till farmor. "Ja, men fråga pappa först", sa jag. Min man sa att hon inte skulle göra det, eftersom de inte vill höra ifrån oss.
För Annika är det här en gåta, säger hon. Från släktingar har hon fått höra att farföräldrarna lider av att inte träffa barnbarnen - men varför hör de då inte av sig? Det är ju bara att komma, tycker hon.
- Jag ser på mina egna barn, och jag vet att ingenting i världen någonsin skulle kunna få mig att inte vilja träffa dem, eller deras små barn om de får några.
Vuxna barn som inte låter mor- eller farföräldrar träffa barnbarnen kan ha goda skäl, hävdar flera läsare som själva tagit avstånd från sina föräldrar eller svärföräldrar. Några irriterar sig över att artiklarna, som de ser det, framställt det som att det är "så synd om" den äldre generationen som utestängs från barnbarnen. Orsaken ligger ofta i de äldres eget beteende, nu eller tidigare i livet, anser de kritiska läsarna.
Sigrid, som bor utanför Stockholm, skriver att hennes egen trasiga relation med sin mor komplicerar umgänget mellan mormor och barnbarn. Sigrids mamma förmår inte se, älska och respektera sin dotter, hon kränker henne och säger elaka saker.
"Därför måste jag skydda mig själv mot hennes attacker genom att ta avstånd. Jag blir annars själv sjuk av känslan av att aldrig duga. Detta resulterar i att hon inte heller träffar mina barn, fem och åtta år, så ofta."
Sigrids mor har av psykiska skäl svårt att förflytta sig. All kontakt sker på Sigrids initiativ och hon måste själv ordna allt runt omkring, skriver hon. Den hjälp hon som småbarnsmamma skulle behövt från sin mor har hon inte fått, umgänget har sällan varit avlastande, snarare ansträngande och smärtsamt för Sigrid.
"Hon anklagar mig för att hindra henne från att vara mormor, och för att jag hindrar barnen från att träffa henne. Men i själva verket har det inte med barnen att göra. Det är vår relation som är hindret. Hon skulle gärna få vara mycket mormor åt mina barn, det skulle vara min lycka, om hon bara kunde bjuda till själv, vara snäll mot mig, och om det fanns en ömsesidig förståelse oss emellan. Men som det är nu så blir det krig och sen hör hon inte av sig på långa perioder och då blir det ett uppehåll i kontakten mellan oss alla. Och sen är det jag som anklagas, fast det är hon som omöjliggör en fin kontakt, genom att vara aggressiv och grym mot mig. All lust förtas. Det naturliga umgänget uteblir", skriver Sigrid.
Också Sara, som är i 50-årsåldern, talar om ett "krig", också hon har mått dåligt av kontakten med sin mamma. Sara, som har gått flera år i psykoanalys, berättar att hon länge försökt hålla både sig och sin dotter borta från sin mor så mycket som möjligt. Under hela hennes liv har modern satt sina egna behov i förgrunden, men först under de senaste åren har Sara förstått att den självupptagna modern säkert är psykopat, säger hon. Sara fick ingen hjälp från sin mor när hon själv var nybliven mamma, men senare var modern barnvakt ibland. Mormodern ville gärna hitta på roliga aktiviteter med dotterdottern, men Sara ingick aldrig i planeringen, säger hon, hennes mamma ville "ta över".
- Min dotter var runt fyra när hon berättade att mormor dragit henne hårt i kragen, och att hon sagt elaka saker om mig, som att jag varit så konstig som liten, säger Sara.
- När min dotter berättade det här för mig tänkte jag att min mamma hade startat ett krig mot mig, och att jag måste skydda min dotter och mig själv från henne. Annars skulle dottern tappa sin tro på mig, och vad skulle hon ha haft då? Hon skulle förlora mer på det, än på att inte träffa sin mormor.
Sara minskade på umgänget med modern, för både sin egen del och dotterns. Nu är dottern nästan vuxen och träffar sin mormor ibland, mest korta stunder. Sara har förklarat för dottern hur mormor behandlade Sara som liten, berättar hon - mest konkreta saker som att mamman slog henne och lämnade henne mycket ensam.
Släktingar och vänner till modern har försökt påverka Sara till att ha mer kontakt med mamman, sagt att hon ska "vara snäll".
- Men jag har stålsatt mig. Om jag skulle ha låtit mig dras ner av henne, då hade min dotter inte haft den mamma hon har i dag. Numera känner jag mig mest kränkt av att andra inte förstår, de tror inte på mig utan går på hennes bild av att det är jag som är konstig och elak. Folk tror inte att en mamma kan vara som hon är. Hon har vänt på allt och gjort sig själv till offer.
Kristina, som fick sitt första barn för sju år sedan, har aldrig låtit barnen träffa sin morfar. Bakgrunden är att fadern utsatte Kristina för sexuella övergrepp under uppväxten, säger hon, något som fadern själv förnekar totalt.
- Han respekterar inte att jag inte vill ha kontakt med honom, han spelar martyr. Det är så synd om honom, tycker han. När jag fick barn såg han en ny chans till att försöka få kontakt, för mig blev det ytterligare en kränkning.
För Kristinas barn är den uteblivna kontakten inget problem, menar hon. När de blir större kan hon förklara, och när de blir myndiga kan de själva ta kontakt med sin morfar om de vill. Skulle de vilja göra det tidigare, kommer Kristina att säga nej.
- Det finns ingen anledning till att jag skulle låta dem träffa honom. Då skulle jag inte vara rädd om mig själv, och det skulle gå ut över barnen också. De nära relationer jag väljer att ha, det är också de nära relationer som mina barn får ha.
- Man ska inte överdriva det här med släktband och kärnfamiljen. Mina barn knyter an till personer som jag själv har en nära, trygg relation med.