Om han blundar känner han fortfarande läderskärpets slag mot ryggen. Smärtan och den svidande rodnaden kunde sitta i flera dagar. Då skolkade han från gymnastiken, skyllde på att han var sjuk eller att han skadat sig under fotbollsträningen.

De fysiska spåren av misshandeln har försvunnit. Minnet av hur det kändes att vara helt maktlös och utsatt får honom dock fortfarande att rysa till och ögonen att lätt bli fuktiga.

- Misshandel av barn är det värsta jag kan tänka mig. Ett barn är så litet och sårbart. Jag kan fortfarande känna hur det kändes när min styvpappa slog mig, men värre var att mamma bara gick åt sidan. Hennes svek satte djupa spår hos mig, jag förlorade tilliten till andra människor över huvud taget.

Antalet polisanmälningar av barn­misshandel har ökat kraftigt sedan början av 1980-talet. En förklaring kan vara att människor i dag är mer uppmärksamma på när barn och unga far illa, men ingen vet säkert vad ökningen beror på.

Föräldrar som själva mår dåligt tycks ha lättare att ta till våld eller psykiska kränkningar mot sina barn.

För Calle var det tvärtom. När han var tolv år träffade hans mamma en ny man och var mycket lycklig - men förhållandet mellan mor och son förändrades i grunden.

- Pappa stack när jag var åtta, och mamma och jag hade levt ensamma sedan dess. Hon hade aldrig tagit hem andra män. Men & plötsligt en dag stod han där i hallen, en jättestor man som skulle flytta in i mammas sovrum.

När Calle, som nyligen fyllt 17 år, berättar börjar händerna skaka. Han säger att minnet av den första natten ligger nära ytan. Dörren till mammans rum var stängd för första gången på länge, han stod i hallen och hörde hur de pratade därinne, skrattade och & han kände sig oändligt ensam.

- I den stunden beslutade jag mig för att också stänga dörren. Nu skulle jag klara mig själv. Min pappa svek när han övergav oss, nu var det mamma som var svikaren. Jag kröp ned i sängen och var sååå liten.

Nästa morgon hade mamman och hennes nye man dukat upp en lördagsfrukost. På bordet väntade en kopp choklad med vispgrädde.

- Välkommen till en härlig dag. Varsågod! Vilken rätt hade "den där" att bjuda mig på frukost? Typ som om han hade bott hela livet med oss.

Calle tog aldrig sin styvpappas namn i sin mun. Han kallade honom "den där" eller "han där" eller "du där".

- Jag gjorde aldrig som han sa och provocerade honom hela tiden. Jag lät jackan ligga kvar på golvet i hallen trots att det retade honom till vansinne. När vi skulle åka någonstans och hade bråttom tog jag oändligt lång tid på mig. Om han undrade hur det gick i skolan svarade jag att han inte behövde bry sig. Ofta frågade jag honom hur det kändes att vara inneboende och inte ha något eget &

En lördag i maj skulle mamman och styvpappan åka ut i skärgården för att hälsa på några vänner. Calle skulle få sova över hos en klasskamrat. Han visste att de hade knappt om tid för att lämna honom och hinna i tid till Vaxholmsbåten.

- Jag låtsades att jag inte hittade en sak som var livsviktig att ha med mig och så krånglade skosnöret & Då blev han rasande. Han tog tag i ena armen, ryckte upp mig från golvet och vrålade. Så drog han jättehårt i håret och slog mig med handflatan i ansiktet.

Calle sprang in i sitt rum. Det blev inget sova-över-hos-bästisen, mamman och styvpappan kom inte heller i väg på sin skärgårdshelg.
I stället var den varma majlördagen början på en mörk tid som slutade med att Calle placerades hos en fosterfamilj.

- När jag ser tillbaka på de där två åren då jag blev slagen och förnedrad är det som om det var någon annan pojke som blev utsatt. Ändå är minnena så starka. Han var så stor och stark, när han höll fast mig var det som om hela kroppen skulle krossas. Det var vidrigt.

Misshandeln blev värre. Styvpappan gav sig på Calle så fort han fick tillfälle. Örfilar, slag med ett läderskärp eller en elsladd ... Efter två år gick Calle till skolsköterskan och berättade att han mådde mycket dåligt. Han visade några färska blåmärken på armen. Efter en utredning av de sociala myndigheterna blev Calle placerad i en fosterfamilj. Någon polisanmälan blev det inte.

- Jag pratade mycket med pappan i fosterfamiljen. Han försökte minska min bitterhet och få mig att se framåt. Vi resonerade om varför min mamma accepterade att jag blev misshandlad och varför min styvpappa slog mig.

I efterhand har han förstått att hans mamma var väldigt nervös för hur hennes nye man skulle tas emot. Men i stället för att prata med Calle ställde hon honom inför fullbordat faktum. Plötsligt fanns en ny människa i lägenheten, en man som Calle upplevde som ett stort hot.

- Mamma har berättat att min riktige pappa, jag har inte träffat honom sedan han flyttade för nio år sedan, betedde sig illa mot henne. När hon träffade en ny man upplevde hon lyckan igen och var så rädd att den skulle gå sönder. Men hennes agerande - eller snarare brist på agerande - var det som ödelade det nya livet. Det är tragiskt.

Styvpappan var den som slog, men Calle menar att hans mamma har ett stort medansvar, han ser också henne som skyldig. När mamman gick in på toaletten eller till sitt sovrum för att slippa se gjorde hon honom oerhört illa, det smärtade mer än slagen med läderskärpet.

Calle har försökt skaffa sig kunskap om misshandel av barn: Vilka blir slagna? Vilka slår? Han blev starkt berörd av romanen "Ondskan" där författaren och journalisten Jan Guillou bland annat skildrar sin styvpappas brutalitet.

- Min styvpappa ville nog väl. Han älskade mamma och fick mig på köpet. Han försökte vara snäll, men jag behandlade honom som luft. Jag förstår att han blev förbannad, men kommer aldrig att ursäkta hans beteende mot mig.

Efter ett halvår hos fosterfamiljen fick Calle ett långt brev från sin mamma. Styvpappan hade flyttat från lägenheten. Calle läste brevet om och om igen. Han hade försökt radera bort sin mamma ur sitt liv, men nu kände han en stark kärlek till henne. Han grät de tårar slagen aldrig lyckades få fram.

Ytterligare några månader senare träffades de. Först var tystnaden kompakt. Alla ord som ville - och borde - sägas fastnade liksom. Men så kom Calle ihåg vad fosterpappan sagt kvällen innan.

- Han uppmanade mig helt enkelt att vara större än vad mamma lyckades vara under de mörka åren.

Därför böjde sig Calle nu fram och strök försiktigt handen mot mammans kind. Sedan kunde de prata. I dag bor han åter hos sin mamma, går andra året på gymnasiet och hoppas kunna utbilda sig till sjukgymnast.

För några månader sedan träffade han styvpappan. Han gick fram mot honom, handhälsade och gav honom en pocketutgåva av "Ondskan". Styvpappan tog emot boken, tittade på omslaget och stoppade ned den i sin portfölj.

- Sedan kände jag mig äntligen fri. Och när jag i dag läser eller hör talas om misshandel och våld inom familjer tänker jag att allt inte är svart eller vitt.