Ibland säger Eva Paulsson att hon har sina söner Isac, 6, och Emmanuel, 4, ”varannan vecka”.
– Det är enklast att säga så. Jag har dem ju varannan vecka, även om det inte är hela veckor. Det är krångligt att beskriva precis hur vi gör, säger Eva.
Och så kan folk reagera på att barnen bor mer med sin pappa än med sin mamma, berättar hon.
– Sällan med öppet ogillande, men med förvåning. Det känns lite jobbigt att behöva förklara sig.
Det är knappt två år sedan som Eva, i dag 24 år, och hennes man separerade. Isac och Emmanuel bodde kvar med sin pappa, Eva flyttade tillfälligt till en liten lägenhet i en annan del av hemstaden Linköping.
– Det var i september, och jag hade just börjat läsa ett tekniskt basår på universitetet, säger Eva. Jag hade mycket att plugga, och under det läsåret hade jag bara barnen varannan helg. Eftersom jag bodde trångt åkte jag oftast med barnen till mina föräldrar under barnhelgerna.
När Evas nya klasskamrater hörde att hon var tvåbarnsmamma undrade de hur hon klarade av de tuffa studierna.
– Men när jag berättade att barnen bara var hos mig varannan helg blev vissa upprörda, för dem var det självklart att tro att barnen bodde med mig, säger Eva. Det var som om jag måste försvara mig hela tiden, och jag skämdes, visste inte riktigt vad jag skulle säga.
Evas mamma var orolig för att barnen skulle ”glömma” sin mamma. Och Eva hade själv dåligt samvete under den första tiden efter separationen.
– Men min dåvarande man och jag var överens om att min tid med barnen skulle utökas så småningom, och att vi på sikt skulle bo i samma bostadsområde. Vi tyckte båda att det var bättre för pojkarna att bo på ett ställe. Min man ville absolut att de skulle stanna hos honom efter separationen.
Lite var det också pappans ”tur”, säger Eva. Hon hade varit hemma mycket med barnen, hon var föräldraledig länge, och hade senare pluggat hemifrån, på distans.
– Jag var inte själv jätteorolig efter separationen, men jag funderade en del. Skulle min kontakt med barnen bli sämre? När de blir större, och kan välja själva, skulle de välja att bo med sin pappa då?
I dag bor Eva i en lägenhet nära sin före detta man. Hon har sönerna onsdag eftermiddag till måndag morgon, varannan vecka, det vill säga en tredjedel av tiden.
– Nu är det mer som att de bor hos mig också, säger Eva. De har sitt eget rum, och kläder och grejer, hos mig, umgänget blir mer naturligt.
Eva har påbörjat en utbildning till civilingenjör, och måste även nu plugga mycket.
– Första året är jättestressigt, med mycket matte, säger Eva. Just nu tycker jag att det fungerar väldigt bra att pojkarna bor mer hos sin pappa, jag tror att min studiestress skulle kunna gå ut över dem annars. Med tiden kan vi ändra på tiderna för boendet, det är inte statiskt.
Attityderna till mammor och pappor har förändrats. I dag tycker nog de flesta att båda föräldrarna har samma ansvar för barnen, menar Eva. Ändå finns det fortfarande en skillnad i synen på mödrars och fäders engagemang.
– Mammor förväntas ha starkare känslor för barnen. De ska lida mer av att vara ifrån sina barn, än vad pappor gör. Man förväntar sig att mammor ska vilja vara med sina barn hela tiden, annars är det något fel. Visst saknar jag mina barn när jag inte är med dem. Men de har det jättefint hos sin pappa, och både de och jag mår bra som vi lever nu.