Något hus på landet blev det inte, men fyra barn och två katter. I lägenheten på Södermalm i Stocholm bor Jeanine och Arne med de tre yngsta barnen och katterna Simba och Bagheera. Äldste sonen Micke, som flyttat hemifrån, blir snart 23 år. Katta är 19, Peter 15, och lillasyster Lollo fyller snart 13.
- Det kan kännas som en härlig, myllrande, massa, särskilt när de har kompisar hemma, säger Arne. En dag när jag kom hem hängde barnen inne hos Peter, alla syskonen i en stor hög. Det såg fint ut.
- Barnens gemenskap är något som gör en glad hela tiden, man blir varm om hjärtat, säger Jeanine.
Arne och Jeanine träffades redan i gymnasiet. Något år senare blev de ett par. De bodde ihop i rätt många år innan Micke föddes.
- I början nöjde jag mig med Jeanine, och tänkte nog inte så mycket på barn, säger Arne. Men när Micke väl kommit, då kände jag att jag ville ha fler.
Micke hälsar på hemma ganska ofta - anser han själv, de andra håller inte med.
- Nej, du kommer alldeles för sällan, tycker Lollo.
Det blev en del förändringar när Micke flyttade. Hög musik spelas fortfarande, men inte från lika många olika håll i lägenheten. Framför allt är det tomt efter storebror, tycker både syskonen och föräldrarna.
- Det är som att någonting har försvunnit i stämningen här hemma, en färg, säger Arne.
- Men det var väl i alla fall lite skönt för Peter och Lollo att få var sitt rum när jag flyttade? frågar Micke.
Att dela rum medförde viss irritation mellan de två yngsta. Men några stora konflikter, konkurrens eller avund mellan syskonen har inte funnits, det säger både föräldrarna och syskonen själva. Mest har det handlat om "krig" om den enda datorn och om teven.
- Fast jag tycker att det finns en viss period när det blir mer bråk, kanske i mellanåldern, före och i början av tonåren, säger Jeanine. Då kan man lätt irritera sig på ett småsyskon som är i vägen när man tar hem kompisar, tar ens grejer och så vidare. Så var det mellan Peter och Lollo, och mellan Micke och Katta. Men jag tror att Katta har varit mindre irriterad på sina småsyskon än vad killarna har varit.
De äldre syskonen ser inte Lollo och Peter som småbarn längre, säger Katta.
- Men jag försöker få dem att hjälpa till lite mer hemma. När Micke bodde hemma hade vi disk- och dammsugningsdagar, nu är det lite si och så.
Ju äldre syskonen har blivit, desto mer har deras gemenskap stärkts, menar de. De har blivit mycket mer som kompisar än de var när de var yngre, känner Lollo.
- Nu har vi alltid kul när vi är tillsammans, tycker Katta. Eftersom vi träffar Micke mer sällan blir det extra roligt när han kommer hem.
- Åldern spelar ingen roll längre, säger Micke. Nu är vi mer jämspelta. Vi har samma humor, och vi har många interna skämt och grejer. Vi kör väldigt mycket med filmcitat, till exempel, som ingen annan förstår. Så mycket att andra kan bli lite trötta på oss ibland.
Micke var fyra år när Katta föddes och han minns egentligen inte hur det var att inte ha några syskon. Han har bara "låtsasminnen" som bygger på fotografier från hans första år, säger han. För både honom och hans syskon är det svårt att föreställa sig hur det skulle vara att växa upp som endabarn.
- Man kan tänka sig att det skulle vara tråkigt, säger Katta. Men det är ju olika hur det är mellan syskon, det är inte alla som är så nära varandra. Kompisar väljer man, men inte sina syskon. För mig är syskonen dessutom kompisar. Man behöver aldrig vara ensam om man inte vill det. Har jag inget att göra, då jag alltid hitta på något kul med något av syskonen. Dessutom får man fler kompisar genom att syskonen har vänner som man lär känna.
- Vi har helt enkelt så jävla kul ihop, säger Micke. Samtidigt är det förstås en trygghet att vi har varandra.
Som endabarn tänker man på mycket på det där med tryggheten i syskonskapet, säger Arne.
- Jag har själv avundats kompisar som haft syskon. Det verkar så skönt att ha någon att dela minnena av barndomen med, och att vara flera om något händer med föräldrarna, till exempel.
Rättvisa mellan syskonen har inte varit någon stor sak i familjen. Man försöker vara rättvis, säger Jeanine, men det går bara inte - ibland är det någon som får mer, både när det gäller tid, uppmärksamhet eller saker.
- Livet är inte rättvist, så är det, säger Micke.
- Men visst har man suttit många gånger dagen före julafton och räknat, säger Arne. Hur mycket har det kostat, är det lika?
Ibland har det varit svårt att räcka till för alla fyra barnen, tycker Arne och Jeanine, till exempel när det gäller läxhjälp. De har jobbat mycket på oregelbundna tider och har inte alltid kunnat vara hemma på kvällar och helger.
- Då har jag ofta tänkt just på att de har varandra, säger Jeanine. De har kunnat hjälpa varandra och fixa mycket själva.
Någon speciell plan för hur familjen skulle se ut har inte funnits, utan det har fått bli som det har blivit, säger Jeanine. Det är fyra år mellan de tre äldsta, mellan Peter och Lollo är det bara två år.
- Peter var så lättskött, så det kändes som att man kunde ha en till på en gång. Men Lollo var mycket vildare, hon är den som vi har sett som familjens yrhätta. Hon satt inte snällt på filten, hon kröp i väg så fort hon kunde, berättar Jeanine. Hon har varit mest utåtriktad av alla barnen. Om de andra har lärarna sagt att de borde prata lite mer på lektionerna, men det har ingen sagt om Lollo.
- Men det är väl bara naturligt att man blir mer vild när man är yngst, då behöver man ju inte ta lika mycket ansvar, säger Katta.
- Och som yngst måste man lära sig att ta för sig, säger Micke.
Både Arne och Jeanine var väldigt blyga som unga, berättar de, och de har känt igen det personlighetsdraget hos sina barn - i alla fall hos de tre äldsta. Men för barnen har blygheten inte varit ett problem på samma sätt som den var för föräldrarna.
- Samtidigt som jag känner igen mig i er, känner jag att ni är så mycket friare än vad jag var, säger Arne. Det går inte att jämföra. Jag var mycket mer tillbakadragen, och hade länge svårt att umgås med kompisar. Kanske delvis just för att jag inte hade några syskon.
Som äldst är Micke den som blivit mest "uppfostrad", säger Jeanine:
- Vi var mycket strängare mot honom än vad vi varit mot de andra. Vi funderade mycket mer på hur man skulle bete sig, skulle man ha regler? Med tiden insåg jag att barnen har sina egna personligheter från början, som man samspelar med. Alla fyra har haft sina karaktärer redan som bebisar, karaktärer som utmejslats mer och mer. Det har inte handlat om att uppfostra, utan om att stödja dem som de personer de är.
- Relationen är ju alltid ett möte mellan två människor, säger Arne. Man går inte runt och tänker på hur man ska vara "som pappa". Värderingar förmedlar man till barnen ändå, genom sitt sätt att vara.
Jeanine funderar ibland på om hennes och Arnes föräldrastil varit alltför "tillbakalutad". Barnen har haft bestämda tider då de ska komma hem, och föräldrarna har gått in för att lära känna deras kompisar, men de har inte försökt styra barnen när det gäller till exempel skolan.
- Skulle vi ha varit mer pushiga, drivit på mer, hade det gjort det lättare för barnen? Samtidigt kan man ju inte vara annorlunda än vad man är.
- Jag tycker att det varit skönt att vi inte haft så mycket press på oss, säger Katta. Vi har fått göra våra egna val.
- Vi har inte behövt "frigöra" oss, inte haft något behov av att revoltera, säger Micke.
Micke tycker att han och Lollo är lite mer lika i sina personligheter, de är något livligare medan Katta och Peter är lite lugnare. Men egentligen är de rätt lika allihop, också barn och föräldrar, säger han, och mamma Jeanine håller med - de är en "homogen" familj.
- Vi har väldigt mycket gemensamt, instämmer Katta. Alla är kreativa, fast på lite olika sätt. Vi påverkar förstås varandra, och vi har ganska lika åsikter om saker och ting, inte minst när det gäller musik.
- Ja, när det kommer in någon ny musik brukar den sprida sig som en löpeld i familjen, säger Arne.
När Katta föddes var Jeanine och Arne beredda på att Micke skulle bli svartsjuk på sitt nya småsyskon, men så blev det inte alls.
- Han var bara jätteförtjust, berättar Arne. Jag minns så väl hur Katta var din ögonsten, Micke, du ville ha med henne överallt, när hon blev lite större fick hon alltid vara med dig när du var ute och lekte på gården. Men sen när Peter kom, efter fyra år till, då var han den nya, spännande familjemedlemmen - då blev det lite jobbigt för dig, Katta, då skakade dina grundvalar.
Syskonen är överens om att de har lärt sig mycket av varandra.
- Alla mina storasyskon har varit som förebilder för mig, säger Lollo. Men kanske mest Katta, eftersom hon också är tjej.
Småsyskon kan vara bra att ha. Katta minns hur Micke fick henne att springa ärenden när de var riktigt små, "hämta min jacka, Katta", och likadant har hon själv gjort med de yngre. Samtidigt har de äldre hjälpt och beskyddat de mindre.
- Jag kommer ihåg den där gången när en kille på gården kastade en sten i huvudet på dig, Katta, säger Micke. Jag blev så arg, jag sprang direkt och ringde på hos killen och skällde ut honom.
- Klart att man blir jättearg när någon är dum mot ens syskon, så är det fortfarande, tycker Katta.
- Det känns precis som om man själv vore utsatt, det är som ett personligt påhopp, säger Micke.