I Ann Hellströmers belamrade rum kan vem som helst förirra sig bland gosedjur, prydnadssaker, pryttlar, affischer, gamla biobiljetter, serietidningar, godisskålar, bilder, blommor. När det första Stödcentrum för unga brottsoffer startades i Stockholm city 1999, som ett unikt samarbetsprojekt mellan socialtjänsten och polisen, visste hon att det var precis så hon ville ha det: bort från känslan av byråkrati och mottagning, bort från kala ytor och utpekande.
I övrigt var marken i princip obruten, för även om det varken saknades forskning eller kunskaper kring unga brottsoffers reaktioner så hade hon få förebilder när det kom till det praktiska arbetet.
Vilka behov hade de unga brottsoffren? Vad ville de prata om? Hur såg deras känslor ut?
Trots att Ann Hellströmer inte är bildterapeut började hon tidigt jobba med bilder som ritats av de unga själva. Det var erfarenheterna av att möta olika unga brottsoffer som fick henne att använda pennan som verktyg på resan mot det ibland avlägsna målet: att må bra igen.
Några exempel: Tobias ville inte säga någonting under de tre första samtalen, men sedan ritade han bilder av det som hänt och av det han kände. Efter det släppte det och Tobias kunde så småningom närma sig det han upplevt.
- Det var en aha-upplevelse att på nära håll få se hur förlösande en bild kan vara. Tobias fick mig att be alla som kommer att rita. Det är inget tvång, men de flesta tar sig an uppgiften med stort allvar.
Ludvig var bara tolv år när han misshandlades och bestals på tjugo kronor av några skolkamrater. När det många månader senare faktiskt blev rättegång visade det sig att Ludvig på eget initiativ skrivit ner vad som hänt. I rätten gav han ett mycket trovärdigt intryck, rättens ordförande till och med ifrågasatte hans starka minnesbilder. På det svarade Ludvig att "allt var så hemskt, så jobbigt. Jag var väldigt ledsen men tänkte ändå att det kunde vara bra att skriva ner allt som hände, om inte annat så för min egen skull".
- Med Ludvig blev det uppenbart för mig att hade man sin egen berättelse nedskriven så fungerade den delvis som ett slags skydd mot det hemska, han blev ett slags statist i sitt eget öde som han kunde ha distans till. Ludvig behövde inte bli ledsen varje gång han tänkte på det som hänt, han kunde se på det utifrån och det kan vara en hjälp. För hans eget vittnesmål var det sannolikt avgörande, konstaterar Ann Hellströmer.
Kärnan i hennes samtalsteknik kom att kretsa kring tre teman - brottsplatsen, hämnden och gärningsmannens straff. Under de första mötena handlar det om att koncentrera sig kring personens upplevelse av det som hänt och hur han eller hon mår. Känns det rätt ges redan under det första samtalet två "hemläxor" - att skriva ner berättelsen med egna ord och att rita en bild av brottsplatsen. Båda delarna är effektiva utgångspunkter för fortsatta samtal.
Behovet av att sätta ord på det man känner står dock i centrum, erfar Ann Hellströmer:
- Vi delar nog alla känslan av att det ibland är svårt att förklara hur vi känner. Att vara femton år och i kris gör det inte lättare. Jag försöker hjälpa dem att hitta orden. Jag vet att många av dem har ont i magen, de mår illa, har koncentrationssvårigheter och svårt att sova. Jag försöker ge konkreta tips till dem, "sov med nattlampa, lyssna på barndomens Bamseband, försök undvika sömntabletterna" - något som alldeles för många använder sig av.
Det Ann Hellströmer kallar för "de svarta tankarna" brukar dyka upp en tid efter brottstillfället. Få av dem hon möter har fått chansen att prata om dem, och det skrämmer henne:
- En oförrätt sitter oftast djupt. Att bli kränkt på djupet föder en känsla av att vilja hämnas.
Det finns två skäl att lyfta upp de "svarta tankarna". Dels att minimera risken för att offret själv ska bli gärningsman, dels för att det är en lättnad att få berätta om de inte sällan grymma tankar man har.
Att få bekräftat av en vuxen att det är en normal reaktion att vilja korsfästa, krossa, såga sönder med motorsåg och hata, fungerar läkande. Men då gäller det att lyssna och inte ta avstånd, något som vuxna ofta gör när detblir för "otäckt."
- Även unga människor inser att det är tabu att ha dessa tankar, även om de är sprängfulla av dem.
Hon tar ett exempel, det handlar om Olle. Han ritade en lång sekvens bilder. De tre gärningmännen som rånat honom skulle minsann få veta hur det kändes. På den första bilden tvingas en av rånarna att kyssa hans fötter. Den andra kissar han i munnen, de tredje bajsar han på. Men det var inte slut med det. Sedan skulle de tre killarna sitta i stupstock på Sergels torg så att alla fick se vilka de var. Först efter en tid i stupstocken var det avrättning - genom halshuggning.
- Det här är oftast tankar man inte berättar för andra om, framför allt inte för föräldrarna, för då tror de att man ska gå ut och göra allvar av känslorna. Men i mitt rum är inget samtalsämne förbjudet, man får hata så mycket man vill, jag viftar inte bort det.
För trots allt - insikten är ofta stor. Tommy, en kille som blivit svårt misshandlad med en glasflaska skriver:
"Jag skulle typ vilja köra över honom med bil, binda upp honom i skogen helt naken så får han sitta där och frysa så att han inte gör så där mot folk. Det skulle kännas bra, men sen skulle man ju få ångest. Om alla skulle göra precis som de tänkte skulle det ju gå åt helvete."
- De flesta offer tror inte, när det kommer till kritan, att strängare straff är lösningen. Oftast står det högre upp på önskelistan att få veta varför gärningsmannen gjorde som han eller hon gjorde, än att samhället skulle sanktionera ett hårt straff.
- Däremot förstår alla att om det hänt en gång, kan det hända igen. Det enda sättet att uppnå hundraprocentig trygghet vore förstås att samhället kunde garantera att det kunde göra "elaka" till "snälla". För mig betyder de ungas sätt att resonera kring de här frågorna att de i grunden anser att ingen människa är allt igenom ond och att det alltid går att hitta individuellt anpassade lösningar. Den positiva grundsynen och humanistiska hållningen stärker mig och ger mig hopp inför framtiden.