När pappa Daniel kommer hem från jobbet, då är det fest, säger mamma Helena:
– Då springer alla barnen till dörren och ropar ”pappa, pappa!”. Han är väldigt efterlängtad.
Helena är hemmamamma, Daniel jobbar heltid. Men Daniel har lika bra och nära kontakt med de fyra barnen som Helena, menar de båda.
– Jag vill påstå att jag inte har låtit Helena ta över, säger Daniel. Och jag tror inte att hon har velat göra det, heller. Vi vill att vi bägge ska ha en stor del i våra barns liv, och vi har försökt lösa det så gott vi kan.
Daniel och Helena Österlund bor i ett barnvänligt radhusområde i Haninge söder om Stockholm, med barnen Olivia, 9 år, Matilda, 7, Benjamin, 4 och lille Jakob, 10 månader.
Redan från början var Helena och Daniel inställda på att ha en stor familj, och på att Helena skulle vara hemma medan barnen är små.
– Både Daniel och jag har själva många syskon, och båda växte upp med hemmamammor, säger Helena. Vi upplevde det som en stor trygghet, och det ville vi ge till våra barn också.
Att det var Helena som skulle stanna hemma var de överens om.
– Jag var helt inne på det, säger Helena. Och det kändes naturligt med tanke på bland annat amningen. För oss har det varit viktigast att hitta ett sätt att ta hand om våra barn själva, medan de är små. Vi har funnit en lösning som funkar för oss.
Helena har varit hemma på heltid sedan Olivia föddes. Men Daniel har också kunnat vara hemma mycket. Han höll på med sina doktorandstudier i ekonomi när flickorna var små, och kunde till stor del disponera sin tid själv. När Benjamin var runt ett år hade Daniel en lucka mellan två olika anställningar. Då tog han ut pappaledighet för alla deras då tre barn, och var hemma i åtta månader.
– Det känns nästan unikt att hela familjen kunde vara tillsammans under en så lång period. Jag ser det som en enorm förmån, säger Daniel.
Den ende han inte varit hemma med är den yngste, Jakob.
– Jag har såklart inte kunnat tillbringa lika mycket tid med honom som med de andra. Men det känns inte som om det har påverkat vår relation, den känns jättebra. Jag är en ganska ”lekig” pappa. Så fort jag kommer hem är det fullt ös, säger Daniel.
Nu, när barnen är mycket mer med Helena, blir det inte så att de vänder sig mest till henne även när Daniel är hemma?
– Nej, jag har aldrig varit förstaperson för dem, säger Helena. Ena dagen är det Daniel, andra dagen är det mig, som de springer till när det är något de vill visa, eller när de slagit sig.
När Daniel inte är på sitt arbete delar föräldrarna lika på allt, säger de.
– Det är inte jag som har hand om hemmet, barnen och alla sysslor, det har vi tillsammans. Vi har gjort den praktiska uppdelningen att jag håller i barn och hem på dagtid på vardagarna. För att allt ska fungera behöver Daniel jobba. Men hemmet och barnen är lika mycket hans. Vi är som ett lag som delar på allt, men som inte alltid gör samma saker, säger Helena.
– Kanske är det för att jag ändå varit hemma så pass mycket med barnen som det har blivit helt naturligt att jag tar lika stor del som Helena så fort jag kommer hem, säger Daniel. Det är klart att jag är trött ibland efter jobbet. Men det är Helena också då.
Daniel jobbar som försäljningschef på ett företag som sysslar med datasäkerhet. Innan Helena blev hemmamamma var hon nästan klar med en fil kand i psykologi. Studierna tänker hon ta upp igen så småningom, när barnen blivit större.
– Att läsa psykologi är otroligt roligt. Men jag känner mig inte stressad, det känns som om jag har god tid på mig. Jag skulle inte vilja ha det annorlunda nu. Det är fantastiskt att få koncentrera sig på barnen, jag har fullt upp. Det skulle vara jättesvårt att klämma in ett jobb också, tycker jag, och behöva splittra sig.
Helena kallar sig hemmamamma och inte ”hemmafru” eftersom det ordet är så laddat, säger hon. Folk tänker på ”Hollywoodfruarna” som lever i lyx. Några kritiska kommentarer om att hon är hemma på heltid har hon inte hört.
– Fast jag vet ju inte vad folk säger när jag inte är med, förstås. Det jag ofta får höra är att andra önskar att de kunde få ha det likadant, ”men det går ju inte”. Alla vill inte leva som vi, men många räknar inte ens med den möjligheten. De har aldrig tänkt på det. Och det tycker jag är synd, säger Helena.
– I viss utsträckning handlar det om att välja och prioritera, säger Daniel. Vi hade planerat att leva så här från början, då går det nog lättare än om man redan byggt upp ett liv med många utgifter.
När Olivia föddes var Helena 23 år, Daniel 25. De levde länge på studiemedel och låg föräldrapenning, berättar Daniel.
– Nu lever vi på min lön. Det går bra, men hade vi gjort andra val hade vi kunnat ha ett annat boende, ha gjort fler semesterresor och så vidare.
För Helena och Daniel passade det bäst att Helena stannade hemma, medan Daniel fullföljde sin utbildning, säger de. Men de tror inte att mammor är bättre lämpade att ta hand om barnen.
– När det gäller spädbarn är det kanske en lite längre resa för pappan, för att komma in i det, säger Daniel. Men i dagsläget skulle jag kunna vara hemma och fylla barnens behov lika väl som Helena. Som förälder tycker jag att jag har behövt lära mig mer än Helena, mycket föll sig mer naturligt för henne. Men det beror nog på oss som individer, inte på att vi har olika kön.
Fyraårige Benjamin går i en förskolegrupp sedan ett år, fyra dagar i veckan fram till klockan två.
– Barn är olika, säger Helena. När Benjamin var två och ett halvt, ungefär, märktes det på honom att det inte riktigt räckte att vara hemma längre. Han är väldigt utåtriktad och ville ha fler kompisar att leka med.
– Benjamin är i förskolan för sin egen skull, inte för att vi behöver det, säger Daniel. Han trivs så bra där. Men skulle det av någon anledning inte funka, kan han vara hemma mer igen.
Daniel tycker att det är bra att dagens pappor blir alltmer engagerade i sina barn.
– Jag tror inte att nutidens pappor vill acceptera en andrahandsroll. Men familjer kan göra på olika sätt, att man är engagerad behöver inte innebära att man till exempel delar all föräldraledighet, säger Daniel.
För några år sedan hörde Daniel en historia om Anna Lindh. Det var den dåvarande brittiske utrikesministern Jack Straw som hade berättat den. Anna Lindh var på ett topppolitikermöte i London, när hennes mobil ringde.
– Det var hennes son. För henne var det självklart att gå ifrån mötet och ta sig tid att prata länge med sonen.
– Jag har tänkt på det där. Oavsett vem man är, och var man är, kan man vara en del av sina barns liv. Jag vill vara en sådan pappa. Jag vill inte vara ”borta” utan nära, även om jag inte alltid är hemma, säger Daniel.