Mormor Rosa talade om att man alltid måste vara lite svettig i pannan efter en arbetsdag. Sedan hon delat ut morgontidningarna har Mely Moberg-Ackebo inte bara svett i pannan utan över hela kroppen.

Hon kom till Sverige från Peru i slutet av 80-talet, gifte sig och började arbeta i ett tvätteri. Att få - eller skaffa sig - ett jobb är det allra viktigaste när man kommer till ett nytt land, menar Mely. Det är vägen in i allt det nya.

I Sverige släpps människor från andra länder sällan in i arbetslivet, säger Mely. Hon känner flyktingar som bott flera år i Sverige utan att få jobb.

- Vad händer med deras självkänsla när de inte får göra något meningsfullt? Och vad tycker alla de som går i väg till jobbet klockan sju varje morgon och ser att grannarna kan ligga och dra sig? frågar Mely.

Hon är född i den lilla hamnstaden Ilo i södra Peru. Pappan arbetade i en amerikanskägd koppargruva och mamman var hemmafru. Som barn stammade Mely och lekte därför ofta för sig själv. Hon pysslade med sina dockor och sydde kläder till dem. Drömmen var att bli modedesigner, men föräldrarna ville att hon skulle välja ett mera "lönande" yrke.

När Mely var sjutton år flyttade hon därför till staden Ariquipa för att studera till revisor på ett privat universitet. Hon klarade alla skriftliga prov, men smet från de muntliga tentorna. Hon var rädd för att börja stamma och skämma ut sig inför kamraterna.

- Jag började skolka och hamnade i fel gäng. Mamma och pappa hade satsat så mycket pengar - så svek jag deras förtroende. Jag mådde så dåligt av det

Men en dag berättade Mely för sin mamma att hon misskötte studierna och att hon kände sig misslyckad. Mamman förstod. Hon såg till att Mely kunde börja på en sekreterarkurs i huvudstaden Lima. Fortfarande är momor och mamma de viktigaste förebilderna i hennes liv.

Efter kursen fick Mely jobb på ett bemanningsföretag. Hon skötte sig så bra att hon blev erbjuden att ta över chefens jobb när denne slutade. Mely arbetade nästan jämt, tjänade mycket pengar, åt lunch och middag på restaurang och levde gott. Men det var något som fattades.

- Redan då funderade jag mycket på jämställdhet. I Peru får de flesta hustrur passa upp på sina män. Därför ville jag inte gifta mig, jag fasade för att resten av livet blir en tjänarinna åt min man.

Hennes bror behövde komplettera sina studier utomlands och hamnade i Örebro för att lära sig svenska. Det var för att hälsa på honom som Mely första gången besökte Sverige.

- Jag tänkte att jag hade kommit till paradiset. Alla människor var lika värda, det fanns ingen fattigdom med tiggare överallt på gatorna. Männen drog barnvagnar och kvinnor körde buss.

Mely träffade sin blivande man Stefan och blev förälskad. Han var blond, blåögd, kunde stryka, laga mat han var exotisk i hennes ögon. Efter två månader återvände hon till Lima. Väl där ringde Stefan och ville att hon skulle komma tillbaka till Sverige och flytta ihop med honom.

- Jag var lockad, men påpekade att i så fall måste vi gifta oss. Mamma är djupt troende katolik och hon skulle aldrig ha accepterat att jag levde som sambo.

Melys mormor Rosa var sextio år när hon tvingades flytta från det peruanska höglandet ned till kusten. Hon förlorade allt hon ägde. Som inkaindian kunde hon inte ett enda ord spanska, hade aldrig sett en bil eller en buss och var helt obekant med de flesta tekniska moderniteter.

- Mormor reste runt till sina barn, stannande en månad innan hon fortsatte till nästa. Hon ville fostra oss barnbarn så att vi inte skulle förlora kontakten med hennes kultur. Hon framhöll alltid att den som vill tjäna pengar måste anstränga sig. Hon påpekade också att själen och kroppen mår bra av att gå upp tidigt.

- Jag tänkte att om mormor kunde förändra sitt liv så radikalt när hon var så pass gammal måste jag ju också kunna göra det.

Så därför kom Mely till Sverige en fredag. Hon och Stefan gifte sig dagen därpå och ytterligare två dagar senare började hon arbeta som tvättbiträde.

Efter fem år skilde sig Stefan och Mely. De är fortfarande goda vänner och bor i samma hyreshus. I dag är Mely omgift med Gunnar och lever med honom och deras nioårige son Magnus i en lägenhet ett stenkast från Svartån som rinner genom centrala Örebro.

- Vi delar på allt hushållsarbete och på alla utgifter. Han lagar mat, jag tvättar, han stryker och så vidare. Det är en förutsättning för att jag har kunnat gå på kurser och föreläsningar, och göra det jag vill.

Mely har tre deltidsarbeten. Tidigt varje morgon delar hon ut tidningar i ett närbeläget bostadsområde. När hon kommer hem - och innan maken och sonen ska gå till arbete och skola - brukar de läsa de överexemplar hon har med sig hem.

-Jag är intresserad av nästan allt som står i tidningarna och får veta vad som händer i Örebro, i Sverige och i resten av världen. Läsandet har blivit som ett universitet för mig. Tidningar är också en bra inkörsport för att kunna lära sig sitt nya språk.

Mely arbetar också som personlig assistent åt en pensionerad kvinna. Av henne lär hon sig mycket om svensk litteratur och kultur. Det tredje jobbet är i den kommunala äldrevården. Där får hon ofta höra äldre män och kvinnor berätta om ett Sverige som hon annars aldrig skulle lära sig att förstå.

När Mely var liten sade mormor Rosa alltid nej när det kom en tiggare förbi. Mely undrade varför. "Jo, förstår du", svarade mormor, "om man ger pengar till tiggare får de bara mat för dagen. Men om man ger dem ett arbete så kan de försörja sig hela livet."

Mely har uppmanat - och hjälpt - många kvinnor att söka arbete, praktikplats eller studier. Hon pu­sh­ar på dem, entusiasmerar och förmedlar kontakter. Hon påpekar att den som vill förtjäna sitt levebröd måste anstränga sig.

För två år sedan anmälde Mely sig till en skrivarkurs, men det visade sig att de övriga deltagarna redan hade skrivit romaner eller drömde om att bli författare. Mely ville bara få hjälp med att teckna ned berättelsen om mormor Rosa. Hon ville ge den till sonen Magnus så att han skulle få mer kunskap om sitt ursprung.

Kursen resulterade i att hon skrev en pjäs med utgångspunkt från sitt eget liv. Pjäsen "Nellys resa - från pudding till blodpudding" lockade många besökare till Nya Teatern i Örebro. För ett år sedan uppträdde Mely en kväll som ståuppkomiker på restaurang Victoria i Stockholm. Och nu har hon börjat föreläsa om sin resa från Peru till Örebro.

- Jag som inte pratade när jag varit liten föreläser nu inför hundratals personer. Nu berättar jag om hur jag förändrade mitt liv och skapade en ny livskvalitet här i Sverige. Det kan gå lika bra för andra också, man måste bara våga tänka i nya banor och ta till vara sin egen kraft och vilja.