- Min sambo Ulrika är väldigt målmedveten. Hon vet precis vad hon vill.
För tio månader sedan fick Pelle Nyberg och Ulrika sin första son på ABC-kliniken på Södersjukhuset i Stockholm.
- Det var en fantastisk upplevelse. Ulrika läste allt hon kom över om naturlig förlossning och informerade mig under vägen, berättar Pelle. Men vi började på den traditionella mödravården i Solna där vi bor. Där pratade de mest om vad som förväntas hända och vilka smärtlindringar vi kunde erbjudas.
Det kändes inte så kul, säger han.
- Ulrika ringde upp ABC-kliniken och frågade om vi fick komma dit. Vi hade tur och fick börja där när vi var i sjätte månaden fastän det var i senaste laget.
Vi sitter och pratar hemma i familjens kök. Lille Karl August har just vaknat och är hungrig. Pelle plockar fram köttbullar, potatis och grönsaker ur kylen och Kalle tittar otåligt på medan Pelle anpassar maten till en mun med två tänder.
- Barn måste lära sig att saker och ting kan ta tid, säger Pelle tålmodigt. Men, för att återgå till förlossningen, på ABC-kliniken handlar det inte om att få barn på "postorder". Där beställer man inget paket, utan där deltar föräldrarna själva aktivt i hela processen.
Pelle och Ulrika ville ha en så hemlik miljö som möjligt och en så naturlig förlossning som möjligt.
- Jag litade fullständigt på att Ulrika skulle klara det.
Och hon litade på honom.
- Absolut, vi är två om det barnet, men som blivande pappa kan man ju aldrig bestämma hur kvinnan ska föda. Hon måste själv känna att hon är mogen och motiverad att ta det ansvar som följer med hennes beslut.
Lille Kalle mumsar glatt i sig maten. Lite hamnar utanför och lite går på retur i "lär-känna-världen-handen".
- När det var dags för oss att åka in, klockan 22, tog jag fram Ulrikas kläder och packade vår väska. Hon bara stod där helt inne i sig själv. När vi kom fram till kliniken och jag hade parkerat bilen stod hon bara där igen. Jag lotsade in henne, annars hade hon fött på parkeringen. Hon var så inne i sin kropp att inget annat existerade för henne.
Barnmorskan tog emot dem, gav dem ett eget rum och undersökte Ulrika. Allt var under kontroll, berättar Pelle.
- Så vi var ensamma under förlossningsarbetet. Ulrika gick knappt att prata med. Jag skötte allt det praktiska. Gav henne vatten, plockade fram förlossningsstolen, satte mig bakom henne och försökte vara både fysiskt och moraliskt stöd. Det var fantastiskt.
Barnmorskan höll sig i bakgrunden ända fram till de sista fyra fem krystvärkarna.
- Hon hade björnkoll så att Ulrika inte krystade för hårt. Hon guidade väldigt bra, sa till Ulrika att hålla igen, ta i, hålla igen och så.
Klockan 22.47 var Kalle född.
- Det gick verkligen fort. När han var ute lade vi oss tillsammans i sängen och njöt. Och sov. Ulrika kanske inte sov så mycket. På morgonen badade jag Kalle och på kvällen när han verkade ha kommit på hur han skulle äta, så bestämde vi oss för att åka hem. Då hade vi varit där i 22 timmar och kände att det räckte.
Reaktionerna i bekantskapskretsen har varit många, berättar Pelle. En del säger att de aldrig skulle klara av att föda så "naturligt".
- Många tror att det finns "lättare" sätt att föda, men då är de fel ute. Att välja kejsarsnitt, till exempel, för att hinna med sitt jobb, tycker jag är helt förkastligt. Då är man inte mogen att ha barn. Skaffar man bil, båt eller hund, så vet de flesta att det tar sin tid. Men barn ska tydligen bara finnas där.
Man måste förbereda sig, säger han, det är jätteviktigt.
- Man kan inte bara komma och lägga sig på sjukhusets förlossningssal och tro att personalen ska göra jobbet.
Som blivande föräldrar måste man ta ansvar från början, från den första graviditetsmånaden och till det liv man föder till världen, säger Pelle.
- Jag är akutsjuksköterska på Karolinska sjukhuset och tycker mig se allt fler människor som inte kan tolka sin smärta. De tar sig inte tid. De åker i stället till akuten för att få ett piller så att de kan fortsätta sitt liv. Det verkar ibland som om många tror att födandet ska gå till på samma sätt.
Livet är så mycket mer än att jobba och tjäna pengar, säger Pelle Nyberg, och torkar sin kladdige men leende Kalle om munnen.