Julia började på högstadiet tillsammans med en av sina bästa vänner, men de två kände ingen annan i den nya klassen.
- Ingen visste, eller brydde sig, om hur vi hade haft det i vår gamla skola, säger Julia. För min kompis var det värsta chocken, hon hade varit väldigt populär på mellanstadiet och var van att bestämma, trots att hon är ganska blyg. Nu var hon plötsligt "låg" i klassen.
Julia bor i Sollentuna norr om Stockholm och har just börjat i nian. I dag trivs hon bra i skolan. Men under hela sjuan vantrivdes hon, och när hon skulle börja i åttan bytte hon till en annan skola där hon fortfarande går.
På låg- och mellanstadiet hade Julia sammanfattningsvis en bra skoltid, tycker hon.
- Det var ganska mycket så att alla kunde vara tillsammans med alla. Jag hade många kompisar. Men jag var bästis med en tjej som hade hög status, och en del ville vara kompis med mig för att komma närmare henne. Ofta visste jag inte om det verkligen var mig de ville vara med, eller henne. Så när man tänker tillbaka var det jobbigt då också, ibland.
Då, i låg- och mellanstadiet, var det "svenneidealet" som rådde, säger Julia. Man skulle vara vanlig, ha en vanlig familj men gärna ha det lite bättre än genomsnittet. Att till exempel ha unga föräldrar, föräldrar med spännande yrken, en fin villa och många utlandssemestrar var sådant som gav status i gruppen.
- På högstadiet var det plötsligt andra saker, säger Julia. Det spelade mindre roll om man hade rika föräldrar, det gällde att vara tuff och kaxig, gärna bråka med lärarna, vara en som andra var rädda för. Man kunde bli populär genom att bråka, på mellanstadiet tyckte man bara att de som gjorde det var jobbiga.
Julia var van att alltid vara lite "under" sin kompis som hon började sjuan med, berättar hon. Kompisen hade haft stor auktoritet i den gamla klassen, "om hon sa att hon ville ha en penna, då gick folk och hämtade en". Men det var Julia som hade lättast att få kompisar i den nya klassen. Fast det fungerade inte bra. Dels kände Julia att hennes gamla kompis ville hålla henne tillbaka, dels att hon tvingades in i en roll som hon egentligen inte ville ha när hon var med de nya klasskamraterna.
- Klassen delades in i tre grupper väldigt snabbt. Och man måste välja grupp, det gick inte att vara med folk från olika grupper, säger Julia.
Dels var det "fjortisgruppen" (uttalas "fjårtis"), som Julia var mest med när hon inte var med sin gamla kompis. Det var tjejer som sminkade sig mycket och ville vara coola. De flesta av dem hade gått i samma klass tidigare. Ledaren Sanna, den mest populära, var en tuff tjej som vågade säga vad som helst och sätta sig upp mot lärarna. Henne vågade man inte gå emot, säger Julia.
Dels var det "emo-gruppen (emo lär stå för "emotional hardcore"), som på sätt och vis var fjortisgruppens motsats, berättar Julia. De var lite som punkare, med färgat hår, ofta svart men ibland till exempel blått, och converseskor (ett slags jympaskor i tyg). Deras ledare var en stark och miljömedveten tjej som också vågade säga vad hon tyckte. Men emo-gruppen hade lägre status än fjortisgruppen, alla i skolan skrek "jävla emos" efter dem. Och om man ville vara accepterad i fjortisgruppen fick man absolut inte vara kompis med någon i emo-gruppen.
- Egentligen var det ju ingen skillnad mellan folk i de två grupperna, annat än utseendet. Det är det som är så konstigt, säger Julia. Ändå betydde det jättemycket vilken grupp man tillhörde. De flesta valde fjortisgruppen, det var lättast, de var mest vanliga, de gjorde vanliga saker som att gå på Gröna Lund.
Men Julia hamnade mitt emellan grupperna, säger hon.
- Jag var mer med fjortisarna, men jag ville inte vara fjortis egentligen, jag hatade det ordet. Hade man till exempel shorts och tajts, då kallades man genast för fjortis, jag avskydde det. Fjortisarna ville gärna vara med mig, men visade att de inte gillade mig om jag umgicks med någon i emo-gruppen.
Den tredje gruppen i klassen utgjordes av alla killarna.
- Killar är så otroligt annorlunda än tjejer. De kan vara med varand-ra utan en massa problem. Tjejer snackar skit. Killarna snackar inte skit. De kan skämta med varandra men det försvinner snabbt sen. Tjejer tänker så mycket på allting, allt som folk har sagt. De måste alltid hålla på. Killarna verkar mer avslappnade, man skulle vilja vara som en kille, bara kunna andas och ta det lugnt, säger Julia.
Julia orkade inte med situationen i klassen och i åttan började hon i en annan skola, där hon kände några i klassen över sedan tidigare.
- De personerna har hög status, och nu efteråt har jag fått veta att många i min nya klass var oroliga för att jag skulle vara tuff och förstöra stämningen. Men nu är de jätteglada att jag började där.
Julia beskriver en "snäll" och lugn klass, där alla blir accepterade och dit man kan gå helt osminkad om man vill. Den positiva stämningen beror på ledaren i klassen, Lisa, tror Julia.
- Någon måste styra upp det, och det gör hon. Hon är skön, snäll och cool, man kan slappna av och vara sig själv. Många i skolan hatar henne, för att hon vågar ha egna åsikter och har hög status fast hon inte röker eller dricker. Men hon bryr sig inte, hon är inte rädd för någon.
Varför blir vissa i en klass ledare? Det handlar mycket om att vilja, och våga, bestämma, menar Julia.
- När någon gör det, då backar alla andra tillbaka.
Det finns en del likheter mellan Lisa och Sanna, ledaren i fjortisgruppen, tycker Julia. Båda vill alltid ha rätt, "de kan inte ha fel", och båda verkar helt enkelt utgå ifrån att det är de som bestämmer. Båda ser bra ut och båda vågar säga sådant som ingen annan törs säga.
- Men det finns skillnader också. Sanna ville trycka ner andra, Lisa vill mer hjälpa dem, höja upp dem. Det finns några få personer i min nuvarande klass som nog skulle vara nere i botten om inte Lisa fanns. Lisa är ännu starkare än Sanna och mer självständig, tycker jag.
Det är omöjligt att strunta i rangordningen, ledarna och gruppens informella regler i skolan, även om man skulle försöka, säger Julia.
- Så kommer det nog alltid att vara. Och man anpassar sig, man vill ju ha det så bra som möjligt, och vill inte själv bli utsatt och nedtryckt. Men det skulle vara så himla skönt om det var annorlunda, om alla skulle kunna vara med alla.
Lärarna är väl medvetna om hierarkin och grupperingarna, och problemen de för med sig, tror Julia. Men de vågar, eller orkar, inte göra något.
- De lyssnar också på ledaren, om de håller sig väl med henne blir deras jobb lättare. Jag tror att de vill ha sin lön, inte hålla på att bråka med elever och ha det jobbigt. Jag vill nästan bli lärare för att visa hur de borde vara. De ska vara rättvisa och inte rädda för att ta tag i problem eller ingripa.
Julia har kompisar utanför skolan som hon umgås mycket med.
- Det har jag alltid haft, och det har varit jätteskönt, särskilt under den där jobbiga perioden. Men skolan betyder hur mycket som helst för ens sociala liv. Man blir helt nedstämd när det är bråk eller kompisproblem i klassen. Man kan aldrig komma ifrån det, man måste försöka lösa det, och man måste vara på sin vakt hela tiden.