Så säger Jack, 18 år, i den nyutkomna intervjuboken "Killar" av Annica Carlsson Bergdahl.
Bokens intervjuer behandlar en rad ämnen: kärlek, förebilder, mobbning och utseendefixering. Svaren kan dra åt olika håll men när det gäller jämlikhet och en aktiv fadersroll är enigheten närmast total. Den nya generationens män i boken "Killar" kan inte tänka sig att bli frånvarande fäder. Flertalet av de intervjuade 15- till 20-åriga killarna beskriver sig i stället som framtida närvarande fäder.
Intervjusvaren andas inte heller politisk korrekthet eller plikt, utan killarna anger ofta egna fördelar med att vara med sina barn. De vill inte släppa ansvaret för sina barn och kan liksom 18-årige Jack inte tänka sig att lämna sitt "eget kött och blod".
Men samtidigt som de ser en engagerad framtida farsa som en självklar bild av en man på 2000-talet, ifrågasätter många av de intervjuade dagens normer för manlighet.
Nils, 18 år, går längst i sin kritik:
"Mansrollen går ut på att trycka in mannen i ett skal att vara kvinna så lite som möjligt & Killar ska vara hårda, tuffa, ständigt kåta, fria, oberoende, känslosamma och ensamma. Men dom måste inte vara så. Jag tror på att det är samhället som formar människor. Om man bara gör så gott man kan genom sitt sätt att vara och visar hur man vill att ett samhälle borde vara, förändras det. Det är ju jättebra att gå nära andra människor, visa tillgivenhet och vara mjuk, annars pajar vi. Det är inte starkt att bli en jävla zombie."
- Även om mycket av det som killarna pratar om i boken också skulle kunna gälla för ett samtal för 30 år sedan så tycker jag att detta är något nytt. Dagens unga killar är medvetna om könsrollernas betydelse, säger författaren till "Killar" Annica Carlsson Bergdahl.
- Flera av intervjupersonerna beskriver också könsrollen just som en konstruktion, att i fosterlivet är vi lika men sedan fostras vi till pojkar och flickor. Men är framtidens eller dagens alltmer barntillvända män något nytt? Har det inte alltid funnits ömsinta och uppmuntrande fäder? Hur var det på farfars farfars tid? Var den tidens manliga generation bara frånvarande, bestraffande tyranner och främlingar i hemmet som aldrig tog i sina telningar?
Historikern Tomas Berglund visar i sin nya doktorsavhandling och bok "Det goda faderskapet" att schablonbilden av 1800-talets fäder inte stämmer.
- Både i skönlitteraturen och i tidigare forskning odlas en vanföreställning om att fäderna i samband med industrialiseringen övergav hemmet. Slutsatsen saknar dock vetenskaplig grund. I stället var det oftast så att 1800-talets tidigare jordbrukande fäder kom att arbeta nära hemmet och hade nära kontakter med sina barn.
Var de dessutom hantverkare arbetade de gärna i samma hus eller kvarter. Den allmänna uppfattningen vid denna tid är också att faderskapet är en viktig del för att man ska bli en riktig karl, menar Tomas Berglund. Och tidens ideal för att bli en god far flyter också samman med bilden av en god man.
- Inte heller skiljer den här tidens uppfostringslitteratur på moder- eller faderskap utan talar om ett gemensamt föräldraskap. 1800-talspapporna är också fria att göra typiska kvinnosysslor utan att det anses särskilt märkvärdigt, säger Tomas Berglund.
Med stöd bland annat från tusentals brev liksom uppfostringslitteratur från 1700-talet och framåt lyfter han fram en mer nyanserad bild av den tidens fäder. Visst förekommer disciplin, straff och dominerande despoter men i läsningen av närmare fem tusen brev från män adresserade till kompanjoner, affärskontakter, fruar och barn i 1800-talets Sverige framträder en betydligt mer aktiv fadersroll.
Brevskrivarnas engagemang för de egna barnen ligger också i linje med vad 1800-talets uppfostringsexperter för fram.
Bekymren för två hundra år sedan är inte heller alltid så olika dagens. Ett av breven i boken behandlar till exempel frågan om karriär eller familj. Brevskrivaren råder sin vuxne son att tacka nej till ett attraktivt jobberbjudande på annan ort:
"En fråga vill jag tillägga: det angår din enda kära Son: skall pappa få tid nog till hans speciella omvårdnad i afseende på hans uppfostran och undervisning? Denna fråga går framför alla de öfriga från hjertat till hjertat."
Bland många av de bevarade brev som Tomas Berglund plöjt igenom på Härnösands landsarkiv och Kungliga Biblioteket, även i krassa affärsbrev, avhandlas mellan raderna de egna barnen. Brevskrivarna väjer inte heller för att visa sina känslor öppet.
Så när pappan Lars Johan Bucht på 1850-talet tvingas lämna sin tjänst hos landshövdingen i Piteå och fly efter anklagelser om förskingring, är det avståndet till barnen som är svårast.
Breven hem till frun fylls med rader som "omfamna wåra små å mina wägnar" eller "Din beskrifning om gossarnas lekar och frågor har jag läst med tårar af den djupaste rörelse."
I sin flykttillvaro försöker Lars Johan också ersätta sin saknad efter de egna barnen och berättar gripande att han börjat & "att leka med Forsströms barn. Den minsta, lilla Flora, har blifwit alldeles tokig i efter mig, om hon ej får komma till mig. Ack huro ofta måste jag icke med tårar i ögonen gå derifrån dem, då jag ihogkommer wåra egna."
Men papporna var väl elaka också?
- Ja, men en grym fader var inget ideal. Innebörden i ordet aga hade inte heller den starka koppling till fysiska straff som vi tänker oss. De medel som avsågs med aga var 1. kärleksfull förmaning, 2. allvarsam varning, 3. anmärkning och undandragande av förmån, 4. avskiljande från andra barn och deras nöje. Riset kom först i sista hand.
Hur kom du på att forska om 1800-talets fäder?
- All mansforskning är sprungen ur genusforskningen som från början mest handlade om att synliggöra kvinnan och maktspelet mellan könen. Ur det här växte det fram ett: "Tusan vi har inte skrivit mannens historia heller." Det finns också ett stort behov av att komma bort från historiska schablonbilder som "grottmannen" eller idéer om manliga och kvinnliga sfärer med vattentäta skott mellan sig.
- Själv fick jag idén när jag i ett annat syfte läste gamla brev. Då såg jag att fadersrollen var ett jättelikt vitt fält i forskningen. De som vill vara goda pappor i dag har också alltför länge berövats sin historia. Det goda faderskapet har alltid funnits, säger Tomas Berglund.