I en källarlokal nära S:t Eriksplan i centrala Stockholm sitter två nyligen utexaminerade arkitekter och drömmer om att rita miljövänliga hus, skolor och andra byggnader som kan göra att människor får det bättre. Flera hundra mil söderut, utanför staden Arusha i norra Tanzania, bor tretton små pojkar och flickor på ett litet barnhem.
I Sverige: två arkitekter som helst av allt vill använda sitt nya yrkeskunnande för att hjälpa andra att få ett bättre liv. Och i en annan världsdel tretton barn som förlorat sina föräldrar och nu på barnhemmet får mat, kärlek och utbildning – trots att huset där de bor är alldels för litet.
Ibland är livet så märkligt att möten äger rum trots stora geografiska och kulturella skillnader. Som när Carolina Wikström och Frida Öster skulle göra ett examensarbete sista året på Arkitekthögskolan och ville satsa på ett projekt i södra Afrika, och till slut hittade barnhemmet i Tanzania som behövde byggas ut.
Nu finns ritningarna klara och när tillräckligt med pengar samlats in kan det nya huset byggas. Det ska utrustas med solceller och naturlig ventilation, och uppföras i soltorkade lerblock och bambu. Regnvattnet ska samlas in i en stor behållare som likt en ryggrad reser sig i huset mitt. Vattnet har också en kylande effekt.
Under senare år har traditionella folkrörelser och hjälporganisationer fått kritik för bristande kontroll av de medel som samlats in, och för att anställda och förtroendevalda har alltför generösa ekonomiska villkor. I Röda korset förskingrade till exempel insamlingschefen flera miljoner vilket fick många medlemmar att hoppa av.
Många unga vill i dag i stället engagera sig i projekt som är "genomskinliga", de vill vara säkra på att pengarna används på rätt sätt och inte går till dyr administration. Man brukar tala om "Generation E", där E står för engagerad. Allt fler unga arbetar med egna biståndsprojekt där ger av sin tid och sin kompetens, precis som Carolina Wikström och Frida Öster valt att göra.
- Jag tror att allt fler vill veta vad man stöder och så vill man se konkreta resultat. Det räcker inte längre med att bara sätta in pengar på ett insamlingskonto utan att veta vart de tar vägen. Många vill, liksom vi, se ett kulturutbyte och ett utbyte av kunskaper. Det handlar om möten människor emellan, menar Carolina och Frida.
Tillsammans med fyra andra unga kvinnor försöker de nu via insamlingsstiftelsen Econef samla in pengar för att barnhemmet och en skola i Arusha ska bli verklighet.
I Tanzania lever i dag två miljoner barn som förlorat sina föräldrar i aids. När Carolina och Frida besökte landet och såg de enorma behoven kände de att de måste göra allt de förmår för att bidra till att åtminstone några av dessa barn får en bättre framtid.
- Alla som bor i rika länder borde vara skyldiga att hjälpa människor i fattigare delar av världen. För en del kanske det låter naivt. Men vi har utbildat oss till arkitekter och vill använda vår yrkeskunskap för att hjälpa andra, säger Carolina Wikström och Frida Öster.
När Carolina var nitton år reste hon till Soweto utanför Johannesburg, den största staden i Sydafrika. Där arbetade hon några månader på en skola. Där fanns några baracker, knappt något undervisningsmaterial alls och klasserna var mycket stora. Hon lärde barnen olika hantverk, som att arbeta med bivax och lera, och så tillverkade de gipsmasker.
- Jag blev tagen av hur barnen kunde vara så glada trots eländiga uppväxtvillkor. Och så minns jag hur jag tänkte att om det går göra så mycket med så lite pengar, hur ofantligt mycket skulle vi inte då kunna åstadkomma med alla resurser som finns här i Sverige?
Nu - tio år senare - försöker Carolina tillsammans med Frida alltså använda sina nya yrkeskunskaper till något som kan förbättra livet för några av alla föräldralösa barn i Tanzania. Tanken att bygga ut barnhemmet utanför Arusha var ursprungligen ett examensarbete på Arkitekturhögskolans sista termin.
De driver projektet via sitt nystartade företag Asante i samarbete med organisationen Arkitekter utan gränser. Innan de satte sig vid ritbordet reste Carolina och Frida runt i Tanzania. Bland annat besökte de flera hem för föräldralösa barn. Barnens föräldrar har ofta dött i aids, och en del barn överges direkt efter förlossningen och lämnas åt sitt öde.
- Vi var på ett hem med spädbarn, det var en stark upplevelse. Barnen låg bara där i sina sängar. De fick sin gröt och blev tvättade ... men det var jobbigt att se och höra hur de skrek utan att någon tog upp dem. När de kissat på sig fick de ligga länge med blöta blöjor och kläder. Personalen hann inte med att ta hand om alla barnen, berättar Carolina.
Det barnhem som hon och Frida vill stötta är litet med sina tretton barn, ofta kan liknande hem ha upp emot hundra barn. Men föreståndaren Caroline Nicholas försöker skapa en familjelik situation där alla barn ska känna sig älskade och sedda. Huset där de bor är dock alldeles för trångt.
- Det nya hem vi ritat för de här barnen ska ha plats för dubbelt så många pojkar och flickor. En riktig skola för hundra elever ingår också i planerna. Vi vill skapa vackra och enkla hus där lokalt byggnadsmaterial används, berättar Frida Öster.
I dag är barnhem, skolor och andra liknande institutioner i Tanzania och andra fattiga länder beroende av bidrag från rikare länder som Sverige. På sikt är det en ohållbar situation.
- Därför vill vi att det nya centret ska vara självförsörjande. Ett eget jordbruk med djur ska göra dem fria från bidragsberoendet.
Vilka är era drivkrafter?
- På Arkitekturhögskolan gjorde vi en studieresa i USA under mottot "Small thing - big matter" där vi besökte olika projekt för utsatta. Projekt i liten skala kan ofta åstadkomma mer än stora, prestigefyllda statusprojekt. Resan inspirerade oss till att kanske försöka göra något liknande, svarar Frida.
Carolina nämner månaderna i Soweto i Sydafrika tillsammans med skolbarnen som en viktig ögonöppnare.
- Jag såg många som hade det fattigt och eländigt, men märkte också att den lilla insats jag gjorde gav resultat. Det har jag burit med sig sedan dess.
Barnhemsprojektet i Tanzania beräknas kosta cirka två miljoner kronor. Carolina, Frida och de övriga unga kvinnorna i insamlingsgruppen gör nu allt för att samla in pengar så att bygget kan påbörjas om något år.
Läs mer om Genration E.