Sex år gammal låg Christina Jutterström för döden. Hon hade drabbats av falsk krupp, svåra andningsproblem, som läkarna inte kunde häva. Den ansvarige professorn på Akademiska sjukhuset i Uppsala meddelade föräldrarna att allt hopp var ute.

Efter en månad i sjuksängen tillfrisknade hon mot alla odds, och fick lära sig att på nytt röra armar och ben. Under de första stapplande stegen i sjukhuskorridoren var hon som ett år på nytt.

– Först nyligen hittade jag ett album där pappa skrivit att jag höll på att dö. Efter det har jag funderat på om den dramatiska upplevelsen i barndomen medförde att jag haft ett starkt eget driv framåt.

Christina Jutterström har fyllt sjuttio år och i memoarboken ”Uppfostrad av män” (Natur & Kultur) ser hon tillbaka på sitt liv och nästan femtio år i journalistikens värld. Titeln syftar kanske på att hon imiterade ett manligt ledarskap och att det dröjde innan hon hittade en egen stil. I boken beskriver hon också hur hon märkte att somliga inte klarade av starka kvinnor på ledande poster.

– När jag fick olika chefsjobb fanns det få kvinnliga förebilder att se upp till och lära av. Så långt jag spanade var det män på de högsta posterna. Jag försökte anpassa mig till ett manligt beteende och uppträda som manliga chefer, vilket gjorde att jag ofta kom att uppfattas som kall och hård.

– Ja, jag härmade för mycket och förlorade mig själv på vägen. Många kvinnliga chefer tror jag hamnar i den situationen än i dag. Först när jag fyllt femtio år vågade jag lyssna inåt, upplevelsen var härlig och innebar ett uppvaknande.

I sin bok beskriver Christina Jutterström resan från hemmet i Uppsala till landets största nyhetsredaktioner. Hon är personlig, inte privat och menar att ”sängkammarjournalistiken” smugit sig in även i morgontidningarna.

Men hon berättar ändå om händelser som skakat om. Som när mensen plötsligt upphörde, hon var 17 år då och livrädd för att vara gravid. När hon berättade för föräldrarna om oron blev hennes pappa rasande.

Han växte upp i en statarfamilj, längtade tidigt bort därifrån och slutade som poliskommissarie i Uppsala. Genom hela livet drevs pappan av en duktighetssträvan; han ville vara bäst och ha total kontroll över allting, även familjen.

– Jag ärvde en sorts duktighetssyndrom av honom och ville tidigt göra bra ifrån mig, bli uppskattad för det jag presterade. En sådan egenskap är nyttig ibland, men kan också medföra att man inte upptäcker andras behov. Jag var själv länge alltför sträng, för drivande och för dålig på att lyssna. Särskilt om jag kände mig trängd.

En annan man som påverkat hennes liv i högsta grad är Ingemar Odlander. De träffades på Rapport och inledde en intensiv kärleksrelation. När hon efter ett par år ville ha ett barn sa han nej. Hans två söner hade upplevt en traumaisk separation när han lämnade deras mamma.

– Jag var drygt trettio år och ville så gärna ha egna barn. Ingemar och jag gick skilda vägar och efter många turer adopterade jag ensam min dotter Klara från Thailand. Att bli mor var så underbart att orden inte riktigt räcker till.

Senare återförenades hon med Ingemar, och några år senare föddes deras dotter Johanna. Under lång tid förenade Christina mammaskapet med tunga chefsjobb.

På DN ville hon förändra, men möttes av hård kritik från journalisterna. De menade att hon var okänslig och okunnig. En del kallade henne ”järnladyn” och i en medarbetares bok fick hon hånfullt namnet ”majorskan”.

Berodde det på att du var kvinna?

– En del av kritiken var orättvis, en del verkligen befogad. Jag ville markera att jag dög och samtidigt kunde många inte acceptera att en kvinna var chef över dem. Vissa öknamn jag fick höra på omvägar tog jag mycket illa vid mig av.

Christina säger att unga kvinnor på ledande poster fortfarande kämpar för att bli accepterade bland män som inte tål att ha kvinnliga chefer. Själv mötte hon även män som ville hjälpa och stötta. En av dem är Bengt Dennis, företrädare som chefredaktör på DN och senare riksbankschef.

– Han är nog den man bland mina ”uppfostrare” som i vuxen ålder haft störst inflytande på mig i jobbet. Med start på Ekoredaktionen på 1960-talet har Bengt kritiskt granskat vad jag åstadkommit. Men det har alltid skett med varm vänskap i botten.

Så berättar Christina om en händelse som fortfarande smärtar. Efter en kort tid som chefredaktör på DN blev hon gravid på nytt och kände sig tvingad att göra abort.

– En manlig toppchef på den tiden behövde aldrig ställas inför det valet. Där stod jag ganska ensam liksom tusentals andra kvinnor. Såret efter aborten är borta, men ärret finns kvar. Alla människor har smärtpunkter som de måste förhålla sig till.

Christina bytte DN mot Expressen, men kvällstidningslivet fungerade inte. Som en samhällsbyggande och folkbildande 40-talist rå­kade hon på kollisionskurs med många av journalisterna på tid­ning­en. Upplagan fortsatte att ­mins­ka och efter hot om en för­troen­de­omröstning bland personalen valde hon att sluta. Kanske fanns även här en avundsjuka för att hon som kvinna blivit högsta chef och skulle bestämma över män.

Senare blev hon gästprofessor och avslutade mediekarriären med att bli vd för Sveriges Televsion. Efter pensioneringen har hon nu flera ordförandeposter och är också engagerad i Svenska kyrkan.

Uttryck för en inre utveckling?

– Kanske, jag har i alla fall mognat och vågar tro på att en lyssnande, lyhörd och mjuk ledarstil kan åstadkomma lika mycket som befallningar och stränghet. Och att livet har en andlig dimension.

För tjugo år sedan flyttade hon och Ingemar till en gård mitt i Sörmland. Där mötte hon människor med annan bakgrund och andra erfarenheter.

– Att bara leva i journalistvärlden är farligt, blir enkelspårigt. När reportrar och mediechefer talar samma språk och delar samma uppfattning om verkligheten blir bristen på reflektion uppenbar.

Om du inte blivit chef?

– Jag arbetade två år i Afrika som reporter, och ville stanna där och göra en insats. Kanske utbildat mig till sjuksköterska. Så kom erbjudandet om att bli chef för radions Ekoredaktion och duktighetssyndromet slog förmodligen till.

– Om jag fortsatt som reporter hade jag gärna arbetat med dokumentärfilmer, i stil med min idol Tom Alandh. I dag går ekonomismen och individualismen hand i hand, vilket leder till ett kallt och hårt samhälle där de starka mår bättre och de svaga allt sämre. En utveckling jag velat skildra.